/Sven, Lena, Karl, Maggan, Tomas, Katarina, Jörgen ,Eva ,Thomas, Claire, Mohammad, Lenita, Micke, Karin, PO, Mona, Ulf.
fredag 21 december 2007
onsdag 12 december 2007
Ställs det orimliga krav på universitetslärare?
Under den här arbetsveckan kommer mycket av min tid att ägnas åt HBT-frågor och Genusperspektiv i utbildningen. Det är också frågor som finns på dagordningen i många olika former och som i sin tur, direkt eller indirekt ställer ibland ganska specificerade krav på universitetsläraren.
I måndags arrangerades en HBT-dag (förkortning för homo, trans och bi-personer) där studenterna på programmet för socialt arbete ställt krav på att få föreläsningar som ”motvikt” till det som de mötte i reguljär undervisning. Den dag som institutionen för socialt arbete i samarbete arrangerade, var öppen för alla intresserade studenter och lärare vid Umeå universitet. Socialt arbete ska ha en eloge för att man tog initiativ till dagen.
Den andra större frågan som finns på min dagordning rör Genusperspektiv på utbildning i allmänhet och den utredning som Jessika Wide i dagarna lägger sista handen vid i synnerhet. Projektet är initierat av arbetet med universitets utvecklingsprogram och har till syfte att kartlägga hur det står till med institutioners och programkommittéers arbete med genusperspektiv eller kursspecifikt jämställdhetsarbete (könsmedveten pedagogik).
Båda dessa frågor ställer indirekt krav på att universitetslärare måste tillägna sig ny kunskap för att kunna ta hänsyn till båda dessa områden i sin undervisning. Lärarna måste i alla fall vara medvetna och förhålla sig till kunskapsområdena HBT och Genusperspektiv. I min föreställningsvärld måste lärarna ges tid för kompetensutveckling för att kunna förändra eller förbättra sin undervisning.
Samtidigt ställs också kravet att alla lärare skall ha hög pedagogisk och vetenskaplig kompetens, ska skriva och underhålla sin pedagogiska meritportfölj och bedriva undervisning med hjälp av nya metoder?
Alltså en rad krav, som alla är välgrundade, men blir de tillsammans orimliga krav? Eller ska jag kanske ställa frågan på ett annat sätt, får lärarna möjlighet att skaffa sig de nya kompetenserna inom ramen för sin kompetensutvecklingstid?
undrar Karin Ågren
I måndags arrangerades en HBT-dag (förkortning för homo, trans och bi-personer) där studenterna på programmet för socialt arbete ställt krav på att få föreläsningar som ”motvikt” till det som de mötte i reguljär undervisning. Den dag som institutionen för socialt arbete i samarbete arrangerade, var öppen för alla intresserade studenter och lärare vid Umeå universitet. Socialt arbete ska ha en eloge för att man tog initiativ till dagen.
Den andra större frågan som finns på min dagordning rör Genusperspektiv på utbildning i allmänhet och den utredning som Jessika Wide i dagarna lägger sista handen vid i synnerhet. Projektet är initierat av arbetet med universitets utvecklingsprogram och har till syfte att kartlägga hur det står till med institutioners och programkommittéers arbete med genusperspektiv eller kursspecifikt jämställdhetsarbete (könsmedveten pedagogik).
Båda dessa frågor ställer indirekt krav på att universitetslärare måste tillägna sig ny kunskap för att kunna ta hänsyn till båda dessa områden i sin undervisning. Lärarna måste i alla fall vara medvetna och förhålla sig till kunskapsområdena HBT och Genusperspektiv. I min föreställningsvärld måste lärarna ges tid för kompetensutveckling för att kunna förändra eller förbättra sin undervisning.
Samtidigt ställs också kravet att alla lärare skall ha hög pedagogisk och vetenskaplig kompetens, ska skriva och underhålla sin pedagogiska meritportfölj och bedriva undervisning med hjälp av nya metoder?
Alltså en rad krav, som alla är välgrundade, men blir de tillsammans orimliga krav? Eller ska jag kanske ställa frågan på ett annat sätt, får lärarna möjlighet att skaffa sig de nya kompetenserna inom ramen för sin kompetensutvecklingstid?
undrar Karin Ågren
fredag 7 december 2007
Att börja i rätt ände
Jag är tekniskt intresserad, jag gillar teknik över lag, allt ifrån motorer till senaste mobiltelefonen. Då har vi slagit fast det till att börja med. Mitt högst moderata inlägg skall handla om såväl ny som gammal teknik som idag används i varierande utsträckning inom utbildningsväsendet. Frågan är om man är selektiv när man är i kast med att börja använda teknik över huvud taget och om man verkligen behöver teknik i.
Ibland kan jag själv känna att vilken teknik som skall användas bestäms först, sen kommer ändamålet. Hmm, podcasting det skall jag ha, undrar vad jag kan ha den till… Kanske det vore bättre att ibland tänka: Hmm, jag vill nå ut till mina studenter med denna information undrar vad som kan underlätta det.
Min poäng är att vi för ofta försöker hitta användningsområden för ny teknik, att vi på något desperat sätt skall klämma in teknik trots att det kanske ibland skulle vara bästa att utelämna teknik helt. Hos några av oss på UPC finns ett talesätt som är ganska slående och egentligen är ett svar på frågan: Varför skall vi använda denna teknik? Svaret är: För att det går!
Ibland och kanske lite beroende på vem man frågar och vem man själv är så kan det vara på sin plats att just testa teknik för att se om det går och ta reda på vilka användningsområden som finns. Detta är ju så att säga en förutsättning för att ta reda på om tekniken fyller en uppgift.
Alldeles oavsett vem som skall göra detta bör den personen fråga sig om teknik alltid är lösningen eller om lösningen alltid behöver vara teknik.
Min kollega Per Andersson sa några kloka ord ved ett tillfälle, jag kan inte citera med andemeningen var: Att gå ifrån traditionell campusundervisning till nätbaserad undervisning är som att gå från ishockey till innebandy, spelet liknar varann men reglerna och utrustningen skiljer sig åt markant.
Detta avslutar mitt inlägg och ni därute får fundera på i vilken ände man egentligen skall börja och om vi alltid skall skylla på själva tekniken när det går fel eller om det är vad vi använder tekniken till som är orsaken till felet. Vi har ibland för lätt att tro att tekniken är lösningen på alla problem helt enkelt.
/Karl Idberger
Ibland kan jag själv känna att vilken teknik som skall användas bestäms först, sen kommer ändamålet. Hmm, podcasting det skall jag ha, undrar vad jag kan ha den till… Kanske det vore bättre att ibland tänka: Hmm, jag vill nå ut till mina studenter med denna information undrar vad som kan underlätta det.
Min poäng är att vi för ofta försöker hitta användningsområden för ny teknik, att vi på något desperat sätt skall klämma in teknik trots att det kanske ibland skulle vara bästa att utelämna teknik helt. Hos några av oss på UPC finns ett talesätt som är ganska slående och egentligen är ett svar på frågan: Varför skall vi använda denna teknik? Svaret är: För att det går!
Ibland och kanske lite beroende på vem man frågar och vem man själv är så kan det vara på sin plats att just testa teknik för att se om det går och ta reda på vilka användningsområden som finns. Detta är ju så att säga en förutsättning för att ta reda på om tekniken fyller en uppgift.
Alldeles oavsett vem som skall göra detta bör den personen fråga sig om teknik alltid är lösningen eller om lösningen alltid behöver vara teknik.
Min kollega Per Andersson sa några kloka ord ved ett tillfälle, jag kan inte citera med andemeningen var: Att gå ifrån traditionell campusundervisning till nätbaserad undervisning är som att gå från ishockey till innebandy, spelet liknar varann men reglerna och utrustningen skiljer sig åt markant.
Detta avslutar mitt inlägg och ni därute får fundera på i vilken ände man egentligen skall börja och om vi alltid skall skylla på själva tekniken när det går fel eller om det är vad vi använder tekniken till som är orsaken till felet. Vi har ibland för lätt att tro att tekniken är lösningen på alla problem helt enkelt.
/Karl Idberger
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)