Under våren 2008 togs ett beslut att införa en gemensam lärplattform för Umeå universitet. Valet av plattform föll på SAKAI och IT-chefen gavs uppdraget att planera och genomföra införandeprojektet under tiden 2008-07-01 - 2009-12-31.
SAKAI är ett system som helt och hållet bygger på öppen källkod. Detta innebär att källkoden är tillgänglig att använda, läsa, modifiera och vidaredistribuera. I och med detta kommer universitetet att kunna anpassa funktionalitet och gränssnitt efter de behov som önskas. SAKAI används idag av ett flertal universitet och högskolor världen över. Idag ligger en pilotinstallation uppe för UmU som används under hösten 2008 av ett fåtal utbildningar. Inloggning sker genom den centrala autentiseringstjänsten (CAS) på följande adress: https://sakai.umdc.umu.se:8443/portal
Under föregående vecka tillsattes en universitetsövergripande arbetsgrupp som har uppdraget att koordinera införandet av den nya VO-plattformen. Gruppen har haft sitt första möte och där uppkom bland annat en fråga om namngivning av den nya lärplattformen. På Stockholms universitet har man valt att namnge sin lärplattform Mondo (esperanto och betyder värld).
Förutom att ge plattformen en mer personlig prägel för Umeå universitet är den stora fördelen med att ge systemet ett eget namn att när vi nästa gång byter plattform kan vi behålla det redan inarbetade namnet och att alla tekniska förändringar som görs sker i bakgrunden.
Nu utlyser UPC en namngivningstävling för vår egen version av SAKAI. Tävlingsperioden pågår med start idag och fram till och med 28 november 2008. Det vinnande bidraget kommer att belönas med ett enastående fint pris. Skicka in ditt bidrag till tävlingen nu!
Klicka här för att skicka in ditt bidrag »
tisdag 23 september 2008
fredag 19 september 2008
Studentfall som resultat av god fostran?
För tredje året publicerar Umeås studentkårer en studentfallsskrivelse, där de rapporterar missförhållanden inom grundutbildningen och föreslår åtgärder. Det borde vara obligatorisk läsning för oss alla.
Här beskrivs både tydliga regelbrott och upplevda oegentligheter; dock enbart fall som rapporteras till kårernas utbildningsbevakare, så det torde finnas ett stort mörkertal av oanmälda fall.
Frågan är hur ett dokument som detta ska tolkas. Den grundutbildningsinstitution jag tillhör finns inte omnämnd. Ska det tas med lättnad; som en intäkt för att här följs alla regler och vårt bemötande är perfekt? Och omvänt; ska de institutioner som förekommer mer frekvent i studentfallsskrivelsen betraktas som särskilt regelbrytande institutioner?
Knappast. Jag föreslår en annan tolkning. De institutioner som fått ett flertal anmälningar från studenter har lyckats fostra dem väl till att vara vaksamma, kritiska och ifrågasättande till institutionens och lärares sätt att arbeta i grundutbildningen. De har helt enkelt lyckats bättre än andra på att professionalisera studenterna i detta avseende.
Och de institutioner som inte omnämns har inte lyckats lika väl med sin studentfostran. Är det en plausibel tolkning?
Här beskrivs både tydliga regelbrott och upplevda oegentligheter; dock enbart fall som rapporteras till kårernas utbildningsbevakare, så det torde finnas ett stort mörkertal av oanmälda fall.
Frågan är hur ett dokument som detta ska tolkas. Den grundutbildningsinstitution jag tillhör finns inte omnämnd. Ska det tas med lättnad; som en intäkt för att här följs alla regler och vårt bemötande är perfekt? Och omvänt; ska de institutioner som förekommer mer frekvent i studentfallsskrivelsen betraktas som särskilt regelbrytande institutioner?
Knappast. Jag föreslår en annan tolkning. De institutioner som fått ett flertal anmälningar från studenter har lyckats fostra dem väl till att vara vaksamma, kritiska och ifrågasättande till institutionens och lärares sätt att arbeta i grundutbildningen. De har helt enkelt lyckats bättre än andra på att professionalisera studenterna i detta avseende.
Och de institutioner som inte omnämns har inte lyckats lika väl med sin studentfostran. Är det en plausibel tolkning?
måndag 15 september 2008
Besök i den virtuella världen
Det har varit några spännande veckor så här i början på hösten. UPC har börjat utvärdera Podcast Producer, ett serversystem från Apple som gör det möjligt att med ett par knapptryckningar spela in och publicera video på Internet. Tanken är att se om ett system som gör det ytterst enkelt för läraren att publicera sina föreläsningar på nätet, tillåter oss att flytta fokus från teknik till pedagogik. Vilka nya möjligheter ger dessa ljud- och videoupptagningar lärare och studenter? Hur stödjer det lärande och hur hjälper det studenten att uppnå sina lärandemål? En annan fråga är om/hur lärarens pedagogiska arbetssätt förändras vid användning av den nya tekniken?
Under förra veckan hade vi besök av Kathryn Sutherland från Victoria University of Wellington, Nya Zeeland. Hon höll ett internt seminarie på UPC om Constructive Alignment. Det var en mycket intressant förmiddag där temat var ”Creativity Unbound? Rethinking ”Constructive Alignment” as Paradigm and Method”, där Kathryn bl.a. talade om att vi måste titta på oss själva i undervisningssituationen uppifrån vad hon kallade "balkongen”. Genom att titta på oss själva ovanifrån kan vi reflektera över vad vi gör i undervisningssituationen. Under de timmar jag tittat på de inspelade föreläsningarna som har gjorts i Podcast Producer kan jag inte låta bli att fundera över om de lärare som nu spelar in sina föreläsningar inte får ett utmärkt verktyg på "köpet". När man ser sig själv på video finner man sig plötsligt uppe på Kathryn kallade "balkongen". Här finns plötsligt en möjlighet att titta, lyssna och reflektera över vad man säger (eller vad man trodde att man sa) och gör i föreläsningssalen. Det är snart dags för de första "fokusgrupperna" i utvärderingsgruppen att träffas och det ska bli spännande att ta del av lärarnas reflektioner.
Den lärare som är intresserad att delta i denna utvärdering, vilket kommer att pågå under hela hösten, kan höra av sig till mig. Här hittar ni inbjudningsbrevet till utvärderingen. Nästa informationsträff är den 30/09.
Personligen är jag en mycket ovan besökare i virtuella världar. När jag under testsändningarna såg mig själv på en stor svävande skärm över sandstranden, där Avatarer (bl.a. jag själv i egenskap av min avatar Quintus Aristocrat) samlats nedanför den stora videoskärmen, infann sig en lätt förvirring hos mig. Vad kan detta innebära annat än att vi sakta men säkert migrerar till ett digitalt landskap där vi kan anta valfri form och träffas var som helst (genom att portera sig till rätt plats?!). Vilka implikationer får detta på utbildning? Kanske någon av våra läsare kan svara på detta?
P.S
När jag kom hem den dag vi sänt video till Second Life hade min dotter (9 år) skapat en avatar i den virtuella världen Blipville. Det är tydligen ett mycket populärt ställe att träffa sina kompisar på.
Under förra veckan hade vi besök av Kathryn Sutherland från Victoria University of Wellington, Nya Zeeland. Hon höll ett internt seminarie på UPC om Constructive Alignment. Det var en mycket intressant förmiddag där temat var ”Creativity Unbound? Rethinking ”Constructive Alignment” as Paradigm and Method”, där Kathryn bl.a. talade om att vi måste titta på oss själva i undervisningssituationen uppifrån vad hon kallade "balkongen”. Genom att titta på oss själva ovanifrån kan vi reflektera över vad vi gör i undervisningssituationen. Under de timmar jag tittat på de inspelade föreläsningarna som har gjorts i Podcast Producer kan jag inte låta bli att fundera över om de lärare som nu spelar in sina föreläsningar inte får ett utmärkt verktyg på "köpet". När man ser sig själv på video finner man sig plötsligt uppe på Kathryn kallade "balkongen". Här finns plötsligt en möjlighet att titta, lyssna och reflektera över vad man säger (eller vad man trodde att man sa) och gör i föreläsningssalen. Det är snart dags för de första "fokusgrupperna" i utvärderingsgruppen att träffas och det ska bli spännande att ta del av lärarnas reflektioner.
Den lärare som är intresserad att delta i denna utvärdering, vilket kommer att pågå under hela hösten, kan höra av sig till mig. Här hittar ni inbjudningsbrevet till utvärderingen. Nästa informationsträff är den 30/09.
Som om detta inte var nog hade jag den stora förmånen att få delta i en annan spännande aktivitet. Jim Barret på Humlab ville direktsända en föreläsning in till Second Life, en virtuell värld som fått stor uppmärksamhet i medierna, inte minst sedan Carl Bildt invigde den virtuella svenska ambassaden.
Humlab har en egen ö där studenter från museologiprogrammet har förlagt en del av sin utbildning. Nu ville man sända en direktsänd föreläsning från Humlab in till ön i Second Life. Det visade sig gå alldelens utmärkt. Jim skapade en stor skärm som svävade på himlen ön där deltagarna stod eller satt på stranden mellan vajande palmer. Via de inbyggda funktionerna i Second Life kunde vi projicera filmen på den virtuella skärmen.
Då här såg det ut:
Humlab har en egen ö där studenter från museologiprogrammet har förlagt en del av sin utbildning. Nu ville man sända en direktsänd föreläsning från Humlab in till ön i Second Life. Det visade sig gå alldelens utmärkt. Jim skapade en stor skärm som svävade på himlen ön där deltagarna stod eller satt på stranden mellan vajande palmer. Via de inbyggda funktionerna i Second Life kunde vi projicera filmen på den virtuella skärmen.
Då här såg det ut:
Personligen är jag en mycket ovan besökare i virtuella världar. När jag under testsändningarna såg mig själv på en stor svävande skärm över sandstranden, där Avatarer (bl.a. jag själv i egenskap av min avatar Quintus Aristocrat) samlats nedanför den stora videoskärmen, infann sig en lätt förvirring hos mig. Vad kan detta innebära annat än att vi sakta men säkert migrerar till ett digitalt landskap där vi kan anta valfri form och träffas var som helst (genom att portera sig till rätt plats?!). Vilka implikationer får detta på utbildning? Kanske någon av våra läsare kan svara på detta?
P.S
När jag kom hem den dag vi sänt video till Second Life hade min dotter (9 år) skapat en avatar i den virtuella världen Blipville. Det är tydligen ett mycket populärt ställe att träffa sina kompisar på.
måndag 1 september 2008
Du är skillnaden
Idag startar höstterminen 2008 och återigen fylls korridorer och föreläsningssalar av studenter. Runt om i Sverige samt på andra ställen i världen sitter personer med antagningsbesked, scheman och litteraturlistor i sin hand, utskickade från Umeå universitet. Andelen distansstuderande växer.
För många är studier något bekant. De vet vad som förväntas av dem, och vet vad de kan förvänta av de som anordnar kursen. För andra är lärande inom högre utbildning något nytt. Med olika erfarenheter och med olika motiv har de valt att studera vid Umeå universitet. Vad de får med sig påverkas i hög grad av lärarna.
I filmen "Döda poeters sällskap" är det huvudtemat, och trots att det gått 20 år sedan den gjordes och att jag säkert sett den 10 gånger så inspireras jag fortfarande av detta. Det är speciellt en replik, ett citat av Walt Whitman, som betytt mest för mig, både på ett personligt plan men även som i min yrkesroll som lärare:
"That the powerful play goes on, and you will contribute a verse"
För mig betyder det att vi har en chans att betyda något positivt för andra. Genom att vara såväl kunniga som engagerade och modiga lärare kan vi skapa tillfällen för våra studenter att minnas oss som dem som betydde en skillnad, åt det positiva hållet, för deras utveckling.
Läraren i filmen, John Keating (förtjänstfullt spelad av Robin Williams), framställs i mina ögon som ett lärarideal. En som både besitter goda ämneskunskaper OCH god pedagogisk förmåga. Nu när det förstnämnda betonas i debatten kring lärande är det viktigt att det sistnämnda får minst lika stort utrymme för att vi ska få fortsätta utvecklas till de lärare som våra studenter förtjänar.
De behöver inte nödvändigtvis ropa "Oh captain, my captain" i kursutvärderingarna. Men en målsättning kan vara att alla som läst vid Umeå universitet ska känna att den tiden utgjorde en positiv skillnad i deras liv.
För många är studier något bekant. De vet vad som förväntas av dem, och vet vad de kan förvänta av de som anordnar kursen. För andra är lärande inom högre utbildning något nytt. Med olika erfarenheter och med olika motiv har de valt att studera vid Umeå universitet. Vad de får med sig påverkas i hög grad av lärarna.
I filmen "Döda poeters sällskap" är det huvudtemat, och trots att det gått 20 år sedan den gjordes och att jag säkert sett den 10 gånger så inspireras jag fortfarande av detta. Det är speciellt en replik, ett citat av Walt Whitman, som betytt mest för mig, både på ett personligt plan men även som i min yrkesroll som lärare:
"That the powerful play goes on, and you will contribute a verse"
För mig betyder det att vi har en chans att betyda något positivt för andra. Genom att vara såväl kunniga som engagerade och modiga lärare kan vi skapa tillfällen för våra studenter att minnas oss som dem som betydde en skillnad, åt det positiva hållet, för deras utveckling.
Läraren i filmen, John Keating (förtjänstfullt spelad av Robin Williams), framställs i mina ögon som ett lärarideal. En som både besitter goda ämneskunskaper OCH god pedagogisk förmåga. Nu när det förstnämnda betonas i debatten kring lärande är det viktigt att det sistnämnda får minst lika stort utrymme för att vi ska få fortsätta utvecklas till de lärare som våra studenter förtjänar.
De behöver inte nödvändigtvis ropa "Oh captain, my captain" i kursutvärderingarna. Men en målsättning kan vara att alla som läst vid Umeå universitet ska känna att den tiden utgjorde en positiv skillnad i deras liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)