En rumpnisses funderingar...

"Kvalitetsarbetet är en gemensam angelägenhet för högskolans personal och studenterna" (1 kap 4§ i Högskolelagen). Efter en titt i olika ordböcker blir det klart att ordet gemensam innebär: tillhör flera, brukas av flera (på en gång), ömsesidig.

I Policy för studentinflytande vid Umeå universitet står vidare: "all verksamhet som rör utbildning vid universitetet ska baseras på samarbete mellan universitetets personal och studenter. Detta samarbete ska i sin tur bygga på en strävan till ömsesidigt förtroende och ansvarstagande". Jag ser framför mig lärare och studenter som tillsammans sitter ner och samtalar om undervisningen, lärande, att studera på universitetet, förväntningar, realiteter och drömmar. De ser och lyssnar på varandra, frågar och kommer med förslag.

Vaffor i hela friden genomförs då de flesta kursutvärderingar som enkäter, gärna standardiserade för en hel fakultet (- för det är effektivt och spar tid)? Standardiserade enkäter som ibland används för att jämföra olika kurser (??) och för att ”betygsätta” lärare. Studenterna får frågeformuläret i handen i slutet av kursen, kanske i samband med tentamen och frågorna är definierade av läraren eller den kursansvarige, ibland i samarbete med någon enstaka studeranderepresentant, men allt oftare utifrån Högskoleverkets bedömningskriterier.

Någon återkoppling är inte lätt att få till, studenterna har ju redan gått vidare till nästa kurs men resultatet är tänkt att komma till nytta i nästa kurs. Som har helt andra studenter……… Och på grund av att lärare blir otrevliga mot studenter som varit kritiska i sina kursutvärderingar har universitetet i Regelsamling för grundutbildning nu bestämt att: "normen skall vara att kursutvärderingar genomförs anonymt".

Kan du se något gemensamt, någon ömsesidighet eller samarbete, förtroende och ansvarstagande? Jag kan inte det. Jag undrar bara - vaffor gör di på detta viset?

Kränkningar – och kränkningar!

Det ena jag slås av när jag läser DN:s artikelserie "Först kränkt vinner" är att anmälningarna för kränkning av studenter inte tycks utredas tillfyllest.

Det ska naturligtvis inte utredas huruvida en student upplever sig kränkt. Varje upplevelse är sann för den som upplever det. Däremot vore det rimligt att en anmälan om kränkning prövas mot lagar, regler och praxis.

Det andra jag slås av är de anmälda kränkningarnas vaga karaktär. Att ge synpunkter på språket i en uppsats ingår i läraruppdraget. Att underkänna kunskapsredovisningar som inte når upp till de förväntade studieresultaten likaså.

Kanske DN:s artikelserie riskerar invagga oss i någon form av falsk säkerhet; att "riktiga" kränkningar i högskolevärlden inte förekommer. Det ska vi inte förledas att tro.

I denna artikel redovisas hur en student på läkarprogrammet vid Uppsala universitet örfilas upp av läraren framför studentgruppen. Om DN:s artikelserie redovisar kränkningar med frågetecken efter, redovisas här en kränkning med utropstecken efter.

Reportage om likabehandling i högskolan

Maciej Zaremba – DN Kulturs svar på Janne Josefsson – skriver ett intressant reportage om tillämpningen av Lagen om likabehandling av studenter vid högskolan (SFS 2001:1286) vid Lärarhögskolan i Stockholm.

Reportaget ser ut att handla om hur högskolan hanterar ärenden som hänvisar till denna lag. Zaremba tecknar en bild av hur högskolans ledning och lärare viker sig för såväl anmälningar om trakasserier och diskriminering som hot om dylika anmälningar:

”Krav på begriplig meningsbyggnad, rättstavning samt uppmärksamhet visar sig vara uttryck för diskriminering. Eller bara allmänt kränkande. Följaktligen har ett tiotal lärare skriftligen fått förklara att de inte är rasister, homofober eller njuter av att trakassera dyslektiker när de följer normala kriterier för betygsättning.

Processen har satt sina spår i lärarkåren. En lärare säger till mig att han numera tänker sig för innan han påpekar språkfel om studenten inte är född svensk. En annan överväger att sluta. En tredje undviker studentsamtal i enrum. En chefsperson berättar att det finns lärare som inte vågar gå in i klassrummen, av rädsla för att någon där antecknar allt hon säger, ’och vinklar det sedan för en anmälan’.”

Frågorna hopar sig. Hur stort är problemet? Hur många är anmälningarna per år? Ser det likadant ut på andra fakulteter och vid andra universitet? Varför fokuserar Zaremba Lärarhögskolan? Är den extra utsatt? I så fall, varför?

Del 1 publicerades den 17/2.
Del 2 publicerades den 18/2.
Del 3 publicerades den 20/2.
Stockholms universitets rektor, Kåre Bremer, kommenterar artikelserien.

Vilka problem löser kodade tentamina?

Under en av dagarna på UPC:s kurs Lärarrollen diskuteras rollen som examinator från olika synvinklar. Bland annat diskuterade vi examinationsrollen från följande synvinkel: Även om föresatsen är att vi i examinatorsrollen bedömer kunskap, förståelse och förmåga, bör vi reflektera över om det finns andra faktorer hos studenter och i undervisningskontexten som påverkar vår bedömning

Kan studenters kön, etnicitet eller samhällsklass påverka läraren på något sätt vid läsning och bedömning av uppsatser, labbrapporter eller tentor? Kan lärare vara helt neutrala inför kön, etnicitet och samhällsklass, det vill säga helt undvika att påverkas? Om vi tenderar att svara tvärsäkert ”ja” på den frågan – hur vet vi det?

Kursdeltagarna anknöt till Umeå universitets beslut om att införa kodade tentamina från och med den 15/3 2008 och diskuterade om kodade tentamina är en bra lösning på ovanstående problem.

Risken är, menade en kursdeltagare, att vi med kodade tentamina enbart sopar eventuella problem under mattan. Vi behöver inte se namnet på studenten vars tentamina vi rättar för att se kön, etnicitet och klass. Markörerna är tydliga i språket. Med kodade tentamina förleds vi tro att vi har skapat ett instrument som garanterar vår neutralitet och att vi därmed slipper reflektera över social påverkan vid rättning av tentamina.

Det är otvetydigt så att kodade tentamina löser problemet med att rättningen kan påverkas av eventuella sympatier eller antipatier hos läraren vs enskilda studenter, eftersom studenternas namn döljs vid rättning. Frågan är dock om detta är ett så stort problem att vi vill riskera att sopa de mer subtila neutralitetsproblemen under mattan.

Tips om snabb och enkel teknik för informationsspridning-The Jing project

Det här tipset vänder sig tyvärr enbart till dem som använder PC (tror inte att det finns något liknande för Mac?).

I mitt arbete att informera och instruera lärare har jag använt mig av Camtasia för att spela in det jag har på min datorskärm. Det kan vara att visa hur man hanterar en viss funktion i en lärplattform, t.ex hur man skapar ett test eller en utvärdering etc. Resultatet blir en film med ljud (går naturligtvis att göra en ljudfil enbart!) som ganska lätt kan distribueras.

Nu finns det sedan cirka 7-8 månader tillbaks en funktion utvecklad av företaget som utvecklat Camtasia, som kallas "The Jing project", som gör det synnerligen enkelt att spela in och gör det ännu enklare att distribuera information/instruktioner.

Jag kan helt enkelt få min inspelning (max 5 minuter!) att läggas på en server, samt erhålla en URL till filen, som jag automatiskt får i "Urklipp", så att jag t.e.x kan bifoga den som länk i ett vanligt e-postmeddelande. Synnerligen praktiskt, då man till exempel vill visa inloggning, översikt eller snabb återkoppling på en fråga med mera.

Vernissage, en deltagaraktiv redovisningsform

Det finns olika sätt att redovisa grupparbeten. Om man vill få så många som möjligt att vara aktiva under redovisningen kan den metod som jag själv brukar kalla ”Vernissagen” vara ett alternativ. (Det finns säkert andra namn på den men jag vet inte vem som bör äras för att ha gjort detta en första gång – det var inte jag - och vad denne i så fall kallade det hela.)

Låt oss säga att vi har haft ett grupparbete där fyra grupper (A, B, C och D) med fyra deltagare (1, 2, 3 och 4) i varje har arbetat med en uppgift som ska redovisas (tänk dig att varje grupp är en konstnärsgrupp som skapar en tavla som ska visas för andra). Varje grupp skriver ned sin redovisning i punktform (tankar/synpunkter/förslag) på ett eller flera blädderblocksblad. Bladen (”tavlorna”) sätts sedan upp i var sitt hörn i den lokal som redovisningen ska ske i.

Istället för att nu en eller några få personer från respektive grupp ska sköta redovisningen gör vi en ny gruppindelning. Vi gör tvärgrupper där en person från respektive grupp bildar en ny grupp. I vårt exempel får vi då fyra nya grupper där en grupp består av personerna A1, B1, C1 och D1, nästa av A2, B2, C2 och D2 och så vidare. De fyra nya grupperna ställs framför var sin ”tavla” och den person från ”konstnärsgruppen” som varit med att framställa ”tavlan” presenterar den för de övriga i gruppen som frågar och kommenterar direkt vid presentationen. Efter valfri tid flyttar varje grupp till nästa ”tavla” där nästa ”konstnär” tar vid och presenterar sin ”tavla”. Hänger du med?

På det här sättet kommer samtliga i respektive grupper att få ett ansvar för att presentera det man varit med om att ta fram i det tidigare grupparbetet. I och med att det är ganska små grupper som står framför respektive presentation finns det också bättre förutsättningar för en aktivare diskussion och fler frågor kring presentationerna.

Sven B Eriksson