torsdag 10 april 2008

Att främja kritiskt tänkande

I ett blogginlägg den 1 april med titeln ”Att träna kritiskt tänkande” funderar P O Ågren på vad det innebär att tänka kritiskt. Anna Hedin vid Uppsala universitet tar i den förträffliga boken ”Lärande på hög nivå. Idéer från studenter, lärare och pedagogisk forskning som stöd för utveckling av universitetsundervisning” (2006, Uppsala universitet, Avdelningen för utveckling av pedagogik och interaktivt lärande, ISBN 91-506-1880-6) också upp det kritiska tänkandet. Hon refererar till en studie av den amerikanska forskaren Lisa Tsui (sid 353 ff) som har studerat hur lärandemiljöer i USA ser ut på institutioner där studenterna anser att de har utvecklat en hög grad av kritiskt tänkande i jämförelse med institutioner där man inte utvecklat detta lika mycket. Följande fem aspekter är enligt Tsui viktiga i lärmiljön för att stimulera ett kritiskt tänkande:

Skriva mycket och skriva om. Studenterna får skriva mycket och får också mycket återföring på det de skriver vilket också leder till att de skriver om.

Diskutera mycket. På såväl lektioner som seminarier diskuterades det mycket, mellan lärare och studenter samt mellan studenter.

Lärarna har mer positiva förväntningar på studenternas förmåga. Om man antar att studenterna kommer att klara av att tänka kritiskt så verkar förutsättningarna öka för att de också kommer att göra det.

Intresse hos lärarna för att undervisa. Också en högre grad av samarbete inom lärarlagen samt gemensamma diskussioner kring pedagogiska frågor.

En studentcentrerad pedagogisk grundsyn. Lärarna stimulerade studenternas utbyte av åsikter och lärande av varandra.

Är det här aspekter som också är viktiga i våra svenska lärmiljöer för att stimulera ett kritiskt tänkande eller prövande förhållningssätt?

måndag 7 april 2008

Delar du Kants pedagogiska grundsyn?

För den som tycker att pedagogisk litteratur understundom lider av ett filosofiskt underskott till förmån för pragmatiska undervisningstips, rekommenderas Immanuel Kants lilla skrift Om pedagogik (Daidalos). Den gavs ut 1803, ett år innan Kant dog, och har först nu översatts till svenska.

Det är en tillämpning av Kants upplysningsfilosofi på undervisningsområdet. Frågan för pedagogiken var, och är: Hur blir människan en människa? Djuren har sina instinkter. Att bli människa innebär att medelst förnuftet övervinna sitt primitiva tillstånd.

Kants pedagogik är ett frihetsprojekt, precis som hans upplysningsfilosofi: Upplysning innebär ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet”. Människan kan aldrig drillas till frihet, utan måste själv ta ansvar för sitt eget frihetsprojekt.

Kant slår fast några principer. En är att pedagogiken aldrig får bli mekanisk, utan måste vara omdömesgill. En annan är att pedagogiken aldrig får begränsas av människans nuvarande tillstånd, utan bör avse människans framtida tillstånd.

En människas fostran går genom fyra stadier. Det första är disciplinering, vilket innebär mänskliggörandet, ett tämjande av impulser och begär. Det andra är kultivering, vars syfte är att göra människan skicklig, men utan att ange vad människan ska bli skicklig på. Skicklighet ska kunna bistå flera olika syften.

Det tredje är civilisering, att bli klok, att passa in i samhället som en offentlig person och få ett offentligt värde. Det fjärde och viktigaste är moralisering. Såväl skicklighet som klokskap måste användas enbart för goda syften. Moralisering innebär att skapa den egna omdömesförmågan.

Läraren får emellertid aldrig vara en moralens väktare som bestämmer moral och förmedlar moraliska lärosatser.

När det gäller praktisk undervisning förespråkar Kant den sokratiska metoden; dialogen. Som pedagog bör man ”försöka hämta fram förnuftskunskaper ur barnen, i stället för att själv inplantera dem”, som han skriver. Människosläktet bär ett gemensamt förnuft inom sig. Pedagogens uppgift är att förlösa kunskapen.

Kants pedagogik syftar till frigörelse och är mer besläktad med emancipatorisk pedagogik än med auktoritär undervisning. Disciplin i Kants anda har inget att göra med ”hårdare tag” utan med – frihet.

torsdag 3 april 2008

Universitetspedagogisk konferens

På den 8:e universitetspedagogiska konferensen som hölls för drygt ett år sedan hölls ett trettiotal presentationer och lockade en liten, men entusiastisk skara av pedagogiskt intresserade lärare vid Umeå universitet. Totalt sett registrerades mer än 350 besök på de olika presentationerna. Sammanställningen av de inkomna bidragen har av olika skäl tagit mer tid än beräknad, men snart kommer konferensrapporten ut från tryckeriet. Det är en spännande rapport som innehåller artiklar från närmare tjugo presentationer som hölls på konferensen samt några sammanfattningar som alla nu kan läsa och låta sig inspireras av.

Det är en svår om inte omöjlig uppgift att fånga in och sammanfatta alla konferensbidrag och allt som avhandlades på konferensen, men gemensamt för dessa är dock att alla ansluter på ett eller annat sätt till det gemensamma temat för konferensen; Insikter, Avsikter, Utsikter. Artiklarna presenterar de avsikter som lärare och forskare haft med att driva olika projekt, genomföra workshops eller seminarier för att engagera studenterna, föra in nya perspektiv, öka genomströmningen i kurser osv. Det är en mångfald av avsikter som alla på sitt sätt ansluter till ambitionen att föra det pedagogiska utvecklingsarbetet vidare. Konferensdeltagarna presenterar och sammanfattar insikter som de hämtat från stora som små projekt, verksamheter och förändringsprocesser som de varit med och initierat eller genomfört. Här presenteras både sådant som fungerade väl och sådant som inte blev så som man hade tänkt eller förväntat sig.

Varje erfarenhet visar sig dock vara en värdefull insikt som konferensdeltagarna vill dela med sig till kollegorna på lärosätet. En av de insikter som lyfts fram särskilt berör en av de stora förändringar som svenska lärosäten har varit med och genomgått under de senaste åren, det vill säga Bolognaprocessen. Erfarenheterna från arbetet med detta projekt är varierande och institutionerna visar sig ha haft olika beredskap för att genomdriva såväl innehållsmässiga som pedagogiska förändringar av utbildningarna utifrån Bolognaprocessen. En sak framkommer dock på ett tydligt sätt, nämligen att flera av konferensdeltagarna understryker vikten av att kunna medverka i sådana forum där de får tillfälle att utbyta erfarenheter, dela med sig bekymmer, problem, fallgropar men också ljuspunkter och goda exempel som de stött på.

Det framkommer att utsikterna för att utveckla det pedagogiska utvecklingsarbetet ökar när lärare och forskare kan träffas över ämnes- och fakultetsgränser. Denna uppfattning ligger i linje med syftet bakom de återkommande universitetspedagogiska konferenserna, det vill säga att skapa ett forum där lärare och forskare vid Umeå universitet träffas över ämnes- och fakultetsgränserna för att berika varandra med sina insikter, avsikter och utsikter.

Tack alla ni som bidrog och delade med er av era erfarenheter.

Välkommen tillbaka 2009!

PS. Håll utkik efter konferensrapporten. Den kommer snart.

tisdag 1 april 2008

Att träna kritiskt tänkande

Vad innebär det att tänka kritiskt? Hur tränar vi våra studenter i kritiskt tänkande? Hur kommunicerar vi det kritiska tänkandet till studenter?

Universitetets klassiska uppgift är att skapa förutsättningar för att studenter utvecklar ett kritiskt tänkande, tillika formulerat i högskolelagens portalparagraf (§8): Att universitetsutbildningen ska ge studenterna ”förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar”.

När jag samtalar med studenter om kritiskt tänkande, brukar jag utgå från en avhandling i filosofi av Jan Willner från 1986, med titeln Kritisk granskning (Thales). Där beskriver Willner tre områden där kritiskt tänkande är synnerligen värdefullt.
”Det första är då det gäller intellektuella benägenheter som manifesteras i att man själv försöker ta reda på hur saker egentligen förhåller sig; motsatsen är en benägenhet att passivt acceptera påverkan.

Det andra är då det handlar om beredskapen att ompröva och att söka alternativ; sådan beredskap saknas hos dogmatiker och auktoritetsberoende.

Det tredje området är vid nyttjandet av metoder som gör det möjligt att underkänna svaga påståenden och resonemang; här är godtrogenhet parad med okunnighet motsatsen.” (Willner 1986, s 3.)

Det är en bra början. Vi känner igen honnörsorden från förnuftets kyrka: att aktivt söka det sanna, ständigt vara beredd att ompröva sina ställningstaganden och att ”the force of the better argument” gäller. Argument slår auktoritet.

Dessa utgångspunkter kan sedan tillämpas på i stort sett vilket exempel eller fall som helst. I träningssyfte under ett undervisningspass eller vid studenters mer skarpa arbeten, som exempelvis vid uppsatsarbeten.