torsdag 22 april 2010

Askmoln, flygkaos och nätundervisning

Mitt under det flygkaos som har uppstått till följd av all aska som vulkanen Eyjafjallajökull spyr ut på Island stod jag och väntade nervöst på att checka in på ett plan på Arlanda. Vi hade fått beskedet att askmolnet hade för tillfället blåst bort från Sverige och att planet skulle komma iväg. Jag liksom många andra passagerare gick och hoppades på att vindarna inte skulle vända så att resan skulle ställas in i sista stund.

Efter en lång väntan och alla oroliga passagerare som hade många frågor att ställa till personalen var det min tur. Jag gick fram till incheckningsdisken och la fram mina handlingar. Jag hade hört svaret på alla frågor som tidigare passagerare ställt så jag bestämde mig för att inte upprepa samma frågor till tjejen som satt bakom incheckningsdisken. Då säger den unga tjejen: ”Hej, jag känner igen dig!”. Jaha tänkte jag, det är någon som har sett mig på något teveprogram. Men innan jag hann tänka vidare sa hon: ”jag har läst en kurs för dig”. Då blir jag genast mycket intresserad. Jag tittar på henne en gång till, men kan inte minnas att jag har sett henne någon gång tidigare. Jaha, vad intressant, säger jag och fortsätter, ”vilken kurs var det för att jag inte kan komma ihåg att jag har träffat dig på någon av mina kurser”. Hon svarade: ”Det beror på att jag läste en av dina nätkurser”, och så fortsätter hon ”den var så intressant och jag önskar att det fanns en fortsättning på den kursen …..”

Jag blev så glad över att någon tänkte på någonting annat i flygkaoset och blev ännu gladare över att träffa någon som hade läst en av mina kurser och som dessutom visade sin uppskattning över den. Vi hann växla ett par meningar om kursen, men mer än så blev det inte. Andra passagerare väntade otåligt och jag ville inte uppehålla de i onödan. Jag tackade för mig och sa innan jag lämnade incheckningsdisken lite skämtsamt: ”våra vägar kanske möts på cyberrymden någon annan gång!”

Jag hade dubbla känslor över att ha träffat en gammal student som uttryckte sin uppskattning över en kurs som jag hade gett. Jag var glad över det, men samtidigt grumlades min glädje av att jag inte hade någon blekaste aning om den här studenten. Mötet bekräftade en av mina fördomar om nätkurser. Ja, just det, anonymiteten. Hade jag haft att göra med en grupp studenter på en campuskurs så skulle jag ha känt igen de långt senare. Ok, de flesta av dem. Då skulle studenterna varit människor som jag träffat, kallpratat med, växlat några ord med om dittan och dattan, om väder och vind, om Eyjafjallajökull eller någonting annat som hade inträffat ute i världen eller här i Sverige.

Detta har jag faktiskt varit med om vid något annat tillfälle. Efter en konferens utomlands för två år sedan landade jag en novemberkväll på Arlanda. Det var snöstorm och flygkaos. Naturen gör sig påmind på olika sätt. Det är inte alltid askmolnen som styr våra liv. I väntan på att bli ombokad till ett annat plan träffade jag en gammal student som hade läst en av mina campuskurser. Han kom fram lite försiktigt och frågade om jag kände igen honom. Ja, svarade jag: ”Du läste en kvällskurs som jag gav på 1990-talet, du pendlade mellan Sundsvall och Umeå och så minns jag att du alltid hade ett par stora hörlurar på dig.” Killen var mäktigt imponerad över min minnesbild.

Men detta kan jag aldrig säga om en student som läst en nätkurs. Hon/han är bara ett namn på en lista, en siffra i en statistik över antalet kursdeltagare som tagit del av mina föreläsningar, deltagit i seminarierna på nätet och skrivit en examensuppgift. Utöver det har jag inte haft någon möjlighet att träffa och lära känna människan bakom namnet eller siffran.

Jag ska inte låta så negativ om nätkurser. Det finns säkert många fördelar. En sådan är att en student som i vanliga fall inte har möjlighet att läsa en kurs på campus Umeå och jobbar på Arlanda flygplats kan ta del av en kurs som jag ger. Jag borde kanske se på det hela ur det perspektivet. Nätkurser skapar trots allt möjligheter som inte fanns tidigare. Men jag kan trots allt inte överge mina funderingar kring den mänskliga kontakten. Nätkurser borde kanske utvecklas så att det här med mänskliga kontakter byggs in i dem. De kanske finns med redan och att det är bara jag som inte känner till det.

I vilket fall som helst i dessa tider då Eyjafjallajökulls aska styr över våra kontakter i verkligheten är nätbaserade kontakter och videokonferenser ett bra substitut. Vi borde kanske fundera på att ha fler sådana kontakter i framtiden där det är möjligt att spara på resandet. Men då blir transportbranschen inte så glad. De går i konkurs och folk som blir arbetslösa blir kanske intresserade av att läsa en nätbaserad kurs. Lärosätena vann ju på lågkonjunkturen de vinner kanske på askmolnet från Eyjafjallajökull också!

/Mohammad Fazlhashemi