måndag 31 maj 2010

Pedagogiska vandringar

För någon vecka sedan var jag med om ett, för mig, nytt sätt att lära. Carl Gustaf Spangenberg ”föreläste” för mig och ett antal andra kollegor om juridikens historia genom att ta oss med på en vandring i och omkring Uppsala domkyrka. Carl Gustaf, som är universitetslektor i juridik vid Uppsala universitet och bland annat undervisar om rättshistoria och allmän rättslära, ansluter med denna typ av vandringar till ett lärande som bland annat utövades av Linné.

Carl Gustaf var noga med att understryka att han inte var en guide till domkyrkan utan en lärare i juridik. Kyrkan, dess omgivning och delar, använder han för att kunna föra ett resonemang kring rättshistoria och för att visa studenterna på sammanhang och detaljer i densamma. I ett kursdokument från 2008 som jag hittade på nätet kring kursen Rättshistoria och rättslära skriver han ”Av en akademiskt utbildad jurist vid landets äldsta universitet krävs mer än tekniska kunskaper och färdigheter. En bra uppsalajurist kan också sätta in juridiken i ett större sammanhang – internationellt, historiskt, filosofiskt och politiskt.”

Vi vandrade runt i domkyrkan och stannade på olika platser där Carl Gustaf Spangenberg berättade vilka trådar i rättshistorien han drog i just där. Genom att låta studenterna inte bara lyssna till det han säger utan också se och känna på olika artefakter och miljöer stimuleras deras lärande. Vi kunde till exempel själva fysiskt känna kylan i baken när vi satt på samma stenbänkar som tidigare århundradens juriststudenter suttit på i kyrkan när de närvarat vid dåtidens juridikföreläsningar i ett av sidokapellen, något som Carl Gustaf också anknyter till.

Vid vandringarna ville Carl Gustaf inte att studenterna skulle göra anteckningar utan mer försöka att låta så många sinnen som möjligt vara öppna för intryck. Anteckna fick de göra vid de mer traditionella föreläsningarna och seminarierna som ingår i kurserna.

Jag frågade vad han tyckte att det här sättet att undervisa gav honom som lärare. Carl Gustaf svarade att framförallt måste man då och då få göra något annorlunda för att få variation i sitt lärarliv. Han tyckte också att omgivningarna (det är inte bara i domkyrkan han tar med studenterna på pedagogiska vandringar) inspirerade honom till att hitta nya infallsvinklar på undervisningen.

Jag blev mycket inspirerad av Carl Gustaf Spangenbergs sätt att tänka kring lärandet och hans pedagogiska vandringar och funderar som bäst på om det finns lämpliga miljöer i vår närhet som jag skulle kunna använda i liknande syften. Jag är också intresserad av att höra om någon annan har egna erfarenheter av denna typ av stöd för lärandet.

Sven B.

tisdag 25 maj 2010

Oljebältet på ytan eller havet?

Regeringens bedömning: Det bör inte längre i förordning ställas krav vid anställning av lektorer att han eller hon har genomgått en högskolepedagogisk utbildning eller på annat sätt ha förvärvat motsvarande kunskaper. (Prop. 2009/10:149, s 59)

Meningen ovan har orsakat en omfattande diskussion bland mina kollegor i landet som, liksom jag, jobbar med pedagogutveckling. Efter flera propositioner som påtalat vikten av att det högskolepedagogiska arbetet vid universiteten skall beaktas, stöttas och få ett värde har det tillkommit förordningstext som "tvingar" lärosätena till vissa insatser. Under några års tid har vi sett en formlig kompetensutvecklingsexplosion, en tillväxt av pedagogiska utvecklingsenheter vid universiteten och rejält uppstramade anställningsförfaranden. Frågan är vad som kommer att hända nu?

Kommer denna utveckling att utplånas med stöd av en diskurs som (liksom oljebältet i Mexikanska golfen) alltmer sprider föreställningen att forskning är det enda som räknas i akademin? Kan man forska så kan man undervisa. Och hur som helst är det bara forskning som ger status och pengar.

Jag tror inte alls på ett sådant scenario. Mina snart 15 år som pedagogutvecklare i en alltmer konkurrensutsatt högre utbildning ger helt andra avtryck. Jag ser framför mig en intensiv period av samtal och aktiva ställningstaganden på såväl enskilda lärosäten som inom ramen för SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund). Pedagogisk kompetensutveckling har blivit en viktig bas för att klara den komplexa högskoleundervisningen och pedagogisk utveckling har blivit en ständigt pågående del av en institutions eller ett utbildningsprograms vardag. Detta inte på grund av förordningstext eller pedagogiska utvecklingsenheter utan därför att såväl yttre som inre förändringar kräver det. Det är heller inte en utveckling unik för Sverige. Studier visar att pedagogiska utvecklingsenheter alltmer engageras i universitetens strategiska utveckling. Strategisk utveckling som fokuserar pedagogiska frågor.

Mina dagliga möten med engagerade, drivande och pedagogiskt intresserade lärare (havet?) övertygar mig om att det vi har framför oss är en spännande period av initiativ, strategiska satsningar (som vi redan nu är inblandade i) och kreativa beslut kring akademins fortsatta pedagogiska utveckling. Låt oss lägga ut länsar kring den oljiga forskningsdiskursen på ytan och engagera oss i ett djupdyk i havet av högskolepedagogiskt utvecklingsarbete och framsynta ambitioner.

Mona