Vad gör vi på universitetsnätet?

Första dagen på jobbet efter den långa ledigheten så kom en kollega viftande med ett exemplar av Sunetten, SUNETs (Universitetens datanätverk) egen tidskrift. På första sidan stod att läsa "Flitiga fildelare i universitetsnätverken". Artikeln handlar om hur ett forskningsprojekt på Chalmers har studerat universitetsnätverken och kommit fram till att det nästan bara handlar om fildelning. Enligt projektet som heter MONNET används nätet till 85-90% till fildelning, 5% till webben och 5% till DOS-attacker. Detta är väl inte vad SUNET är till för, fildelning (olaglig?), DoS-attacker (olagligt) och att surfa (olagligt ibland). Bloggare i bloggosfären har blivit upprörda medan andra tycker att siffrorna är obegripbara och att viktig information saknas i Sunetten.

I artikeln förklaras inte hur MONNET har kommit fram till hur stor del som fildelas. Med lite letande hittar jag dock två artiklar (1, 2) som MONNET publicerat. Tyvärr är jag inte tillräckligt bevandrad i hur man tolkar informationen i artiklarna. Kanske någon läsare har mera insikt och kan kommentera.

Själv tycker jag att nätet är fildelning till stor del. Jag lyssnar på radio, laddar ner linuxdistributioner, delar dokument, sitter i webb- och videokonferenser, flyttar på en videosnutt till en server (kanske i Indien, vem vet). Allt detta är lagligt och själva kärnan i SUNET. Att surfa på nätet är väl en ganska liten del av mitt utnyttjande av Internet, jag menar då i form av hur mycket jag belastar det. Lyckligtvis använder vi inte hela SUNETs kapacitet här i Umeå utan snarare ca 20% , så vi har ju lite kvar att använda.

Nåväl, nog om detta. Jag hoppas att någon insatt förklarar hur det hänger ihop, för Internet är en viktig resurs för universitetslärare och ska naturligtvis användas för forskning och utbildning. Men samtidigt måste ny teknik få prövas (torrent etc) så att utvecklingen går framåt. Det är väl därför vi har universitet.


Mikael Sjöberg UPC

En ettårings bekännelser

Välkomna tillbaka efter julens helger! Hoppas ni haft en lugn och skön ledighet som gett er chansen att ladda om batterierna inför vårterminen.

I dagarna är det exakt ett år sedan UPC (Universitetspedagogiskt centrum) tog över stora delar av det uppdrag och den personal som tidigare låg under CUT (Centrum för utbildningsteknik). Jag ska här villigt erkänna att trots att vi som kom från CUT såg fördelar med denna förändring var vi lite lätt nervösa. Själv kände jag ingen oro för att våra verksamheter inte skulle passa ihop men funderade en del på om lärare fortfarande skulle hitta fram till det IKT-stöd de behöver. Jag ägnade också en del tankar till att fundera över om våra organisatoriskt olika sätt att arbeta skulle bli en grogrund för konflikter inom den sammanslagna enheten. Så här ett år senare kan jag dock inte annat säga än att sammanförandet gått över all förväntan. Den största anledningen att det gått så bra tror jag stavas t i d. Processen att gå samman och ”bli ett” har lyckligtvis fått ta tid, hela året närmare bestämt.

Verksamhetsmässigt jobbade vi under våren -07 mest på i våra gamla hjulspår. Några av oss var inne och tassade lite på varandras respektive områdena men det blev inte mycket mer än så. Som nya kollegor var vi alla lite extra artiga och trevliga och inga känslor svallade över (öppet i alla fall). Det kunde nästan bli lite ytligt emellanåt...

I slutet av vårterminen åkte vi bort tillsammans för att på annan ort under intensiva dagar jobba ihop oss verksamhetsmässigt. Frågar du mig var det just den veckan som gjorde att vi står där vi står i dag. Förutom att vi under dessa dagar skapade en gemensam vision för framtiden och konkreta sätt att ta oss dithän skapade vi även gemensamma minnen och vänskapsband att bygga vidare på. Vi fick plötsligt en trygghet i varandra som fortsättningsvis har gjort att vi vågar stå för att vi inte alltid tycker lika.

Mitt i vår organisatoriska förändringsprocess landade som många av er redan vet två projekt ur Umeå universitets handlingsprogram på vårt bord (projekt 10 och projekt 17). I arbetet med dessa projekt har det specielt under den gångna hösten blivit så tydligt att alla på UPC, nytillkomna som gamla i gården, ser pedagogisk kompetensutveckling som en bred uppgift. För mig som nyfylld ettåring på UPC är det extra skönt att känna att det finns en kollegial kunskap och förståelse för att pedagogisk användning av IKT till stöd för lärande bör ses som en naturlig del av pedagogisk utveckling. Nu blickar vi framåt tillsammans, UPC´s utökade uppdrag har landat.


Till sist ett litet tips:
Per Andersson (Institutionen för pedagogik & UPC) håller onsdagen 23 januari ett lunchseminarium med titeln "Mobiltelefon som verktyg i undervisning". Seminariet håller till i Universitetsklubben och startar 11.30. Välkomna!

UPC önskar alla ...

God Jul & Gott Nytt år!

/Sven, Lena, Karl, Maggan, Tomas, Katarina, Jörgen ,Eva ,Thomas, Claire, Mohammad, Lenita, Micke, Karin, PO, Mona, Ulf.

Ställs det orimliga krav på universitetslärare?

Under den här arbetsveckan kommer mycket av min tid att ägnas åt HBT-frågor och Genusperspektiv i utbildningen. Det är också frågor som finns på dagordningen i många olika former och som i sin tur, direkt eller indirekt ställer ibland ganska specificerade krav på universitetsläraren.
I måndags arrangerades en HBT-dag (förkortning för homo, trans och bi-personer) där studenterna på programmet för socialt arbete ställt krav på att få föreläsningar som ”motvikt” till det som de mötte i reguljär undervisning. Den dag som institutionen för socialt arbete i samarbete arrangerade, var öppen för alla intresserade studenter och lärare vid Umeå universitet. Socialt arbete ska ha en eloge för att man tog initiativ till dagen.

Den andra större frågan som finns på min dagordning rör Genusperspektiv på utbildning i allmänhet och den utredning som Jessika Wide i dagarna lägger sista handen vid i synnerhet. Projektet är initierat av arbetet med universitets utvecklingsprogram och har till syfte att kartlägga hur det står till med institutioners och programkommittéers arbete med genusperspektiv eller kursspecifikt jämställdhetsarbete (könsmedveten pedagogik).

Båda dessa frågor ställer indirekt krav på att universitetslärare måste tillägna sig ny kunskap för att kunna ta hänsyn till båda dessa områden i sin undervisning. Lärarna måste i alla fall vara medvetna och förhålla sig till kunskapsområdena HBT och Genusperspektiv. I min föreställningsvärld måste lärarna ges tid för kompetensutveckling för att kunna förändra eller förbättra sin undervisning.
Samtidigt ställs också kravet att alla lärare skall ha hög pedagogisk och vetenskaplig kompetens, ska skriva och underhålla sin pedagogiska meritportfölj och bedriva undervisning med hjälp av nya metoder?

Alltså en rad krav, som alla är välgrundade, men blir de tillsammans orimliga krav? Eller ska jag kanske ställa frågan på ett annat sätt, får lärarna möjlighet att skaffa sig de nya kompetenserna inom ramen för sin kompetensutvecklingstid?
undrar Karin Ågren

Att börja i rätt ände

Jag är tekniskt intresserad, jag gillar teknik över lag, allt ifrån motorer till senaste mobiltelefonen. Då har vi slagit fast det till att börja med. Mitt högst moderata inlägg skall handla om såväl ny som gammal teknik som idag används i varierande utsträckning inom utbildningsväsendet. Frågan är om man är selektiv när man är i kast med att börja använda teknik över huvud taget och om man verkligen behöver teknik i.

Ibland kan jag själv känna att vilken teknik som skall användas bestäms först, sen kommer ändamålet. Hmm, podcasting det skall jag ha, undrar vad jag kan ha den till… Kanske det vore bättre att ibland tänka: Hmm, jag vill nå ut till mina studenter med denna information undrar vad som kan underlätta det.

Min poäng är att vi för ofta försöker hitta användningsområden för ny teknik, att vi på något desperat sätt skall klämma in teknik trots att det kanske ibland skulle vara bästa att utelämna teknik helt. Hos några av oss på UPC finns ett talesätt som är ganska slående och egentligen är ett svar på frågan: Varför skall vi använda denna teknik? Svaret är: För att det går!

Ibland och kanske lite beroende på vem man frågar och vem man själv är så kan det vara på sin plats att just testa teknik för att se om det går och ta reda på vilka användningsområden som finns. Detta är ju så att säga en förutsättning för att ta reda på om tekniken fyller en uppgift.

Alldeles oavsett vem som skall göra detta bör den personen fråga sig om teknik alltid är lösningen eller om lösningen alltid behöver vara teknik.

Min kollega Per Andersson sa några kloka ord ved ett tillfälle, jag kan inte citera med andemeningen var: Att gå ifrån traditionell campusundervisning till nätbaserad undervisning är som att gå från ishockey till innebandy, spelet liknar varann men reglerna och utrustningen skiljer sig åt markant.

Detta avslutar mitt inlägg och ni därute får fundera på i vilken ände man egentligen skall börja och om vi alltid skall skylla på själva tekniken när det går fel eller om det är vad vi använder tekniken till som är orsaken till felet. Vi har ibland för lätt att tro att tekniken är lösningen på alla problem helt enkelt.

/Karl Idberger