I två tidigare texter (här och här) har jag kommenterat den amerikanska debatten kring den yngre generationens minskade läsande. Debatten väcktes på allvar av Mark Bauerlein när hans bok The Dumbest Generation publicerades. Han driver i korthet följande tes: Ett flertal amerikanska studier visar att ungdomar läser mindre, är allt mer ointresserad av sin politiska omvärld och är allt mer historiskt ignoranta – och detta beror på att ungdomar tillbringar allt mer tid framför datorn och nätet och läser allt mindre litteratur.
Samma tendens ser vi i den senaste undersökningen av svenskars kulturvanor, publicerad av Kulturrådet: Nya kulturvanor. Såväl bland de yngre kvinnorna som bland de yngre männen har läsandet gått kraftigt tillbaka under de senaste decennierna. Samtidigt är tillgången till dator och Internet hemma i det närmaste hundraprocentig.
Som lök på laxen refererar Bauerlein i en artikel i The Chronicle Review till en namnkunnig forskare inom människa-datorinteraktion, Jacob Nielsen, som har studerat hur människor läser på webben. Vi läser som versala F. Vi läser hela raderna på en webbtext inledningsvis, för att allt eftersom snabba upp läsningen genom att korta av raderna och till slut enbart skumma. F står också för ”fast”. Vi tycks läsa betydligt snabbare på nätet.
Sammanfattningsvis: Om Bauerlein skulle få frågan ”Hur läser ungdomar texter på nätet?”, skulle han svara: ”Inte alls”. Läsning görs bäst med böcker. Det sammanfaller med Sven Birkerts analys, där han pläderar för den djupa läsningen, för den vertikala läsningen i stället för den horisontella, där han argumenterar för betydelsen av att litteratur är ett fysiskt objekt; taktil, audiell.
Som av en händelse får jag en artikel av Sue Bennett et al från British Journal of Educational Technology i handen (tack Eva och Thomas), med titeln The ”digital natives” debate: A critical review of the evidence. Bäst karakteriseras en artikel som denna som en mytkrossare.
Författarna studerar myten om att de uppväxade generationen bäst betecknas som ”digitala infödingar”, att de har ett helt annat sätt att lära genom sin vana att använda IT, att utbildningsanordnare på alla nivåer i samhället måste ändra sin utbildning för att möta denna generations behov.
Författarna har gått igenom forskningen på området och i sin analys slår de med all önskvärd tydlighet hål på dessa myter. Den uppväxande generationens IT-kunnande är högst varierande. Det föreligger inga heller bevis för att en generation skulle omfatta en generationsgemensam lärstil, utan skillnaderna mellan individer är fortfarande signifikant. Därför är inte heller argumenten för att utbildningsanordnare ska radikalt förändra sin pedagogik och didaktik särskilt starka.
Snarare vill Bennett et al använda termen ”moralpanik” som tolkningsmönster för denna situation. Moralpanik uppträder, menar författarna, när en speciell samhällsgrupp, exempelvis ungdomar, porträtteras i media som ett hot mot samhälleliga normer och värderingar.
Metaforiskt liknar den rådande debatten om hur vi måste förändra undervisningen till att använda allt större inslag av IT en akademisk version av moralpanik. Lärare som inte snabbt som en fingerknäppning förändrar sin undervisning i denna riktning riskerar stigmatiseras som lata, ineffektiva, teknikrädda, bakåtsträvare, inflexibla, you name it.
Bennett et al företräder den klassiskt akademiska positionen: genom att varken vara blinda förespråkare av förändring eller blinda motståndare till IT i undervisning, ska vi förhålla oss rationellt kritiska till teknikutvecklingens påverkan på människors villkor för lärande och undervisning.
fredag 21 november 2008
tisdag 18 november 2008
Att följa upp nätundervisning
Jag håller för sannolikt att det är värdefullt att följa upp och utvärdera nätundervisning med hänsyn taget till de särdrag denna undervisningsform har, det vill säga att observera skillnader i villkor mellan nätundervisning och campusundervisning.
I en färsk rapport från Högskoleverket (2008:11 R), E-learning quality (pdf), presenteras en modell för kvalitetssäkring och uppföljning av nätundervisning. Utgångspunkten är att en uppföljningsmodell för nätundervisning bör vara holistisk – modellens komponenter påverkar varandra – och processorienterad – det är undervisningsprocessen som fokuseras med olika kvalitetskriterier, inte produkten med olika kvantitativa nyckeltal.
Modellen, ELQ, föreskriver 10 kvalitetsaspekter som bör undersökas vid uppföljning av nätundervisning. Dessa är:
• material/innehåll
• struktur/virtuell miljö
• kommunikation, samarbete och interaktivitet
• bedömningar av studenternas prestationer
• flexibilitet och anpassning
• support (till studenter och anställda)
• anställdas kompetens och erfarenhet
• ledarskap och visioner
• resursallokering
• process- och helhetssyn
Dessa kvalitetsaspekter ställer ett antal goda frågor till dem som ska följa upp nätundervisning. Har vi policyer för hur vi väljer och utformar (digitalt) kursmaterial? Finns den funktionalitet i vår virtuella miljö som motsvarar våra pedagogiska behov? Har vi pedagogiskt grundade strategier för hur vi kommunicerar och interagerar på nätkurser?
Har vi examinationsformer som är rättssäkra, flexibla och samtidigt utformade enligt kursens pedagogiska behov? Har vi en strategi för hur vi hanterar frågor kring plagiat och studentidentifikation? Har vi en utvecklad supportverksamhet såväl pedagogisk som teknisk för både studenter och lärare? Har vi strategier för lärares kompetensutveckling för nätundervisning?
Och till sist två av mina käpphästar: Har vi en genomtänkt modell för resurstilldelning för nätundervisning, det vill säga gör vi en för nätundervisning adekvat arbetsvärdering? Har vi ett väl fungerande pedagogiskt ledarskap på institutionen med avseende på nätundervisning?
Vid en första genomläsning finner jag modellens utgångspunkter plausibla och jag upplever modellen användbar (utan att ha prövat den). Finns det andra modeller för kvalitetsuppföljning av nätundervisning där ute som vi bör överväga?
I en färsk rapport från Högskoleverket (2008:11 R), E-learning quality (pdf), presenteras en modell för kvalitetssäkring och uppföljning av nätundervisning. Utgångspunkten är att en uppföljningsmodell för nätundervisning bör vara holistisk – modellens komponenter påverkar varandra – och processorienterad – det är undervisningsprocessen som fokuseras med olika kvalitetskriterier, inte produkten med olika kvantitativa nyckeltal.
Modellen, ELQ, föreskriver 10 kvalitetsaspekter som bör undersökas vid uppföljning av nätundervisning. Dessa är:
• material/innehåll
• struktur/virtuell miljö
• kommunikation, samarbete och interaktivitet
• bedömningar av studenternas prestationer
• flexibilitet och anpassning
• support (till studenter och anställda)
• anställdas kompetens och erfarenhet
• ledarskap och visioner
• resursallokering
• process- och helhetssyn
Dessa kvalitetsaspekter ställer ett antal goda frågor till dem som ska följa upp nätundervisning. Har vi policyer för hur vi väljer och utformar (digitalt) kursmaterial? Finns den funktionalitet i vår virtuella miljö som motsvarar våra pedagogiska behov? Har vi pedagogiskt grundade strategier för hur vi kommunicerar och interagerar på nätkurser?
Har vi examinationsformer som är rättssäkra, flexibla och samtidigt utformade enligt kursens pedagogiska behov? Har vi en strategi för hur vi hanterar frågor kring plagiat och studentidentifikation? Har vi en utvecklad supportverksamhet såväl pedagogisk som teknisk för både studenter och lärare? Har vi strategier för lärares kompetensutveckling för nätundervisning?
Och till sist två av mina käpphästar: Har vi en genomtänkt modell för resurstilldelning för nätundervisning, det vill säga gör vi en för nätundervisning adekvat arbetsvärdering? Har vi ett väl fungerande pedagogiskt ledarskap på institutionen med avseende på nätundervisning?
Vid en första genomläsning finner jag modellens utgångspunkter plausibla och jag upplever modellen användbar (utan att ha prövat den). Finns det andra modeller för kvalitetsuppföljning av nätundervisning där ute som vi bör överväga?
tisdag 11 november 2008
Om akademiska undervisningsrum
Anne-Charlotte Ek vid Globala politiska studier, Malmö högskola höll nyligen ett pedagogiskt seminarium vid UCGS med titeln ”Varför måste Butler vara så jävla akademisk?”. Sannolikt var det fler än jag som inte kunde delta, varför jag rekommenderar den artikel (pdf) med samma rubrik, som utgjorde underlag för seminariet.
Ek inleder med en välformulerad pedagogisk grundsyn som bär över hela linjen, från en vetenskapsfilosofisk grund till didaktiska situationer och studenters lärande. Hon pekar på fyra nödvändiga moment i studenters kunskapsprocess, i deras lärande, vilka den akademiska läraren bör organisera undervisningen för.
Dessa är erfarenhet, tillägnelse, inlevelse och artikulation. För att införliva dessa moment i undervisningen förstår vi att den traditionella föreläsningen är otillräcklig; att undervisningsformerna måste varieras. Collaget är en av hennes metoder.
Dialogen är en annan; central. Framför allt kan dialogen motverka den uppfattning som artikelns rubrik antyder, att ”akademisk kunskapsproduktion är världsfrånvänd, elitistisk och enbart begriplig i sitt eget interna sammanhang”, som hon skriver (s 81). Den kunskapssyn som ger upphov till denna uppfattning finner hon i ungdomsskolan: ”där den obligatoriska skolgången tycks generera motstånd mot såväl obligatoriska uppgifter som längre texter” (s 84).
Ett tredje är att hantera studentheterogenitet, så att studenters skillnader kan bli en resurs i undervisningen i stället för ett problem. Men även att hantera reella problem, som att introducera de olika normer, praktiker och villkor som nya studenter möter i universitetets lärosalar.
Samt, den nya utmaning för oss universitetslärare som är en av mina gamla pedagogiska käpphästar: ”Hur kan man engagera någon som i första hand är där för att det inte finns annat att göra?” – det vill säga, hur motiverar vi omotiverade studenter till sina valda studier?
Att rekommendera denna text även till akademiska lärare utanför genusvetenskapens område innebär naturligtvis inte att jag förringar genusvetenskapens särdrag, utan att jag uppfattar de pedagogisk-didaktiska resonemangen som just pedagogisk-didaktiska, det vill säga i hög grad allmängiltiga för universitetsundervisning.
Ek inleder med en välformulerad pedagogisk grundsyn som bär över hela linjen, från en vetenskapsfilosofisk grund till didaktiska situationer och studenters lärande. Hon pekar på fyra nödvändiga moment i studenters kunskapsprocess, i deras lärande, vilka den akademiska läraren bör organisera undervisningen för.
Dessa är erfarenhet, tillägnelse, inlevelse och artikulation. För att införliva dessa moment i undervisningen förstår vi att den traditionella föreläsningen är otillräcklig; att undervisningsformerna måste varieras. Collaget är en av hennes metoder.
Dialogen är en annan; central. Framför allt kan dialogen motverka den uppfattning som artikelns rubrik antyder, att ”akademisk kunskapsproduktion är världsfrånvänd, elitistisk och enbart begriplig i sitt eget interna sammanhang”, som hon skriver (s 81). Den kunskapssyn som ger upphov till denna uppfattning finner hon i ungdomsskolan: ”där den obligatoriska skolgången tycks generera motstånd mot såväl obligatoriska uppgifter som längre texter” (s 84).
Ett tredje är att hantera studentheterogenitet, så att studenters skillnader kan bli en resurs i undervisningen i stället för ett problem. Men även att hantera reella problem, som att introducera de olika normer, praktiker och villkor som nya studenter möter i universitetets lärosalar.
Samt, den nya utmaning för oss universitetslärare som är en av mina gamla pedagogiska käpphästar: ”Hur kan man engagera någon som i första hand är där för att det inte finns annat att göra?” – det vill säga, hur motiverar vi omotiverade studenter till sina valda studier?
Att rekommendera denna text även till akademiska lärare utanför genusvetenskapens område innebär naturligtvis inte att jag förringar genusvetenskapens särdrag, utan att jag uppfattar de pedagogisk-didaktiska resonemangen som just pedagogisk-didaktiska, det vill säga i hög grad allmängiltiga för universitetsundervisning.
tisdag 4 november 2008
Vad vet vi om studenterna?
I den färska undersökningen Vilka är studenter? från Högskoleverket (2008:33 R) framstår svensk högre utbildning i en långsam rörelse mot lägre grad av jämställdhet bland studenterna. Allt sedan 1977 års högskolereform har kvinnor varit i majoritet och andelen kvinnor har långsamt ökat. Denna undersökning avser höstterminen 2006. Då är andelen kvinnliga studenter ganska precis 60%.
I jämförelse mellan olika utbildningsinriktningar har endast två en jämn könsfördelning bland studenterna, det vill säga att vartdera könet är representerat till minst 40%. Dessa är matematik/naturvetenskap och konstnärliga utbildningar. I övrigt är könsfördelningen den gamla vanliga: kvinnor dominerar vård/medicinutbildningar, lärarutbildningar, humaniora och samhällsvetenskap. Män dominerar civilingenjörsutbildningar och annan teknisk utbildning.
Ovanstående könsojämnhet fördelat på utbildningsinriktningar förklarar delvis varför fler kvinnor söker till högre utbildning än män. Män som söker en ren yrkesutbildning inom traditionellt manliga yrkesområden, finner sådana utanför högskolan, vanligtvis inom gymnasieskolan. Kvinnor som söker traditionellt kvinnliga yrkesområden, finner i högre utsträckning sådana inom högskolan.
En femtedel av studenterna har barn. Man skulle kunna tro att dessa återfinns inom distansutbildningen, men av dessa 20 % återfinns 72% inom campusutbildning.
En ytterligare intressant faktor är att allt färre studenter tar studielån, utan försöker finansiera studierna på annat sätt. Hösten 2006 tog endast 50% av studenterna studielån. Självfallet beror en del av detta på studenter som deltidsstuderar eller läser strökurser vid sidan om arbetet. Men inte alls allt. Av de som studerar på heltid tar enbart 62% studielån, vilket sannolikt innebär att minst en tredjedel försörjer sig genom arbete parallellt med heltidsstudier.
Det var ett litet axplock från rapporten. En ökad kännedom om studenterna kan både underlätta vid undervisningsplanering och studentrekrytering, varför rapporter som dessa rekommenderas.
I jämförelse mellan olika utbildningsinriktningar har endast två en jämn könsfördelning bland studenterna, det vill säga att vartdera könet är representerat till minst 40%. Dessa är matematik/naturvetenskap och konstnärliga utbildningar. I övrigt är könsfördelningen den gamla vanliga: kvinnor dominerar vård/medicinutbildningar, lärarutbildningar, humaniora och samhällsvetenskap. Män dominerar civilingenjörsutbildningar och annan teknisk utbildning.
Ovanstående könsojämnhet fördelat på utbildningsinriktningar förklarar delvis varför fler kvinnor söker till högre utbildning än män. Män som söker en ren yrkesutbildning inom traditionellt manliga yrkesområden, finner sådana utanför högskolan, vanligtvis inom gymnasieskolan. Kvinnor som söker traditionellt kvinnliga yrkesområden, finner i högre utsträckning sådana inom högskolan.
En femtedel av studenterna har barn. Man skulle kunna tro att dessa återfinns inom distansutbildningen, men av dessa 20 % återfinns 72% inom campusutbildning.
En ytterligare intressant faktor är att allt färre studenter tar studielån, utan försöker finansiera studierna på annat sätt. Hösten 2006 tog endast 50% av studenterna studielån. Självfallet beror en del av detta på studenter som deltidsstuderar eller läser strökurser vid sidan om arbetet. Men inte alls allt. Av de som studerar på heltid tar enbart 62% studielån, vilket sannolikt innebär att minst en tredjedel försörjer sig genom arbete parallellt med heltidsstudier.
Det var ett litet axplock från rapporten. En ökad kännedom om studenterna kan både underlätta vid undervisningsplanering och studentrekrytering, varför rapporter som dessa rekommenderas.
onsdag 29 oktober 2008
Nätlärare...
Det är gjort ett antal utvärderingar via NSHU om nätuniversitetets verksamhet som jag tycker är intressanta. De lyfter fram några saker, där några i sig inte är särskilt förvånande...
- Nätkurserna ökar i antal
- Kontakten med läraren är viktig på en nätkurs
- De som är mest emot nätkurser är de som inte hållit på med det
- Gränserna överbryggas mellan distans- och campusutbildning och IKT-stödet är delvis bryggan (flexutbildningar)
Men de tar oxå upp en del intressanta tankar inför framtiden, bla...
"Fler lärare är engagerade i IT-stödd distansutbildning, men vi vet inte om utvecklingen är på väg mot fler ”rena” IT-distanslärare eller om erfarenheterna sprids på ett sådant sätt att fler i lärarkåren på ett naturligt sätt kombinerar att vara campus- och distanslärare."
Det ger mig då en del funderingar...
- Kommer det att bli så att det i framtiden finnas rena nätlärare?
- Vilka kunskaper kommer dessa nätlärare i såna fall att behöva?
Jag tycker mig nu se några saker då det gäller "nätlärare". Jag tycker man kan dela upp dessa i två kategorier, utvecklare och genomförare... Utvecklarna är de som utvecklar nya kurser. De har bra koll på tekniken och även på pedagogiken och är de som skapar nya kurser, kursmoment och moduler. Det kan ex vara nya kurser i Ping Pong eller Sakai eller former för hur nätmöten kan användas. Genomförarna är sedan de som går in i färdiga kurser och använder det innehåll och upplägg som utvecklarna tagit fram.
Alltså, utvecklarna skapar en kurs som läggs upp i en lärplattform. Sedan finns funktioner att duplicera kurser så då kursen ges terminen efter kopierar man bara upplägget på tidigare kurs. Det kan nu ha tillkommit nya lärare som då använder det upplägg som redan finns men som kanske inte funderar så mycket över innehållet.
- Jag vet inte vad detta är bra till men de använde det ju i fjol... tycker jag mig kunna höra ibland. Att kopiera ett kursupplägg från en tidigare kurs är väl inget nytt men man kan kanske fundera på om det är bra eller dåligt... Spara tid, ja visst men vad händer med den pedagogiska utvecklingen...
Så jag kan nog se att det finns rena nätlärare idag, eller i alla fall rena "nätkursutvecklare"... Vet inte om ni håller med?
Nästa fråga är ännu intressantare. Vilka kunskaper behöver dessa nätlärare eller nätkursutvecklare. Som jag ser det så behövs tre delar. Pedagogiska kunnande så klart men oxå kunskap om tekniken. Det behövs förmågan att kunna se vad tekniken kan hjälpa till med för det är för mig klart att pedagogiken är överordnad tekniken om det ska till en bra nätkurs. Men sen tycker jag att det krävs tredje egenskap som är ännu viktigare, och det är mod. Det gäller att våga genomföra det man tänkt trots att man kanske känner man är ute på tunn is, kollegor som är tveksamma m.m.
Vart vill jag komma då... Jo, nånstans landar jag i tanken på vilket stöd det finns för nätlärare eller nätkursutvecklare här på Umu. Här finns nu två saker som jag skulle vilja lyfta fram. Det ena är det nätverk för IKT-coacher som är bildat där tanken är att nätlärare/nätkursutveckare ska ha ett forum att kunna utbyta tankar och erfarenheter med varandra. Är ni intresserade att finnas med i detta nätverk för IKT-coacher så hör av er till mig (Per Andersson, UPC) för ambitionen är det borde finnas minst en IKT-coach på varje institutionen.
Det andra är det nya pedagogiska handlingsprogram här på Umu som ska tas fram och där IKT kommer att vävas in som som en naturlig del i handlingsprogrammet. Så prata gärna ute på institutionerna vad ni anser är viktigt i ett nytt pedagogiska handlingsprogram, om och hur IKT ska finnas med. Ni kommer säkert att hitta vägar att göra era tankar hörda, ex via de aktiviteter som kommer att anordnas på en plats nära er...
/Per A
- Nätkurserna ökar i antal
- Kontakten med läraren är viktig på en nätkurs
- De som är mest emot nätkurser är de som inte hållit på med det
- Gränserna överbryggas mellan distans- och campusutbildning och IKT-stödet är delvis bryggan (flexutbildningar)
Men de tar oxå upp en del intressanta tankar inför framtiden, bla...
"Fler lärare är engagerade i IT-stödd distansutbildning, men vi vet inte om utvecklingen är på väg mot fler ”rena” IT-distanslärare eller om erfarenheterna sprids på ett sådant sätt att fler i lärarkåren på ett naturligt sätt kombinerar att vara campus- och distanslärare."
Det ger mig då en del funderingar...
- Kommer det att bli så att det i framtiden finnas rena nätlärare?
- Vilka kunskaper kommer dessa nätlärare i såna fall att behöva?
Jag tycker mig nu se några saker då det gäller "nätlärare". Jag tycker man kan dela upp dessa i två kategorier, utvecklare och genomförare... Utvecklarna är de som utvecklar nya kurser. De har bra koll på tekniken och även på pedagogiken och är de som skapar nya kurser, kursmoment och moduler. Det kan ex vara nya kurser i Ping Pong eller Sakai eller former för hur nätmöten kan användas. Genomförarna är sedan de som går in i färdiga kurser och använder det innehåll och upplägg som utvecklarna tagit fram.
Alltså, utvecklarna skapar en kurs som läggs upp i en lärplattform. Sedan finns funktioner att duplicera kurser så då kursen ges terminen efter kopierar man bara upplägget på tidigare kurs. Det kan nu ha tillkommit nya lärare som då använder det upplägg som redan finns men som kanske inte funderar så mycket över innehållet.
- Jag vet inte vad detta är bra till men de använde det ju i fjol... tycker jag mig kunna höra ibland. Att kopiera ett kursupplägg från en tidigare kurs är väl inget nytt men man kan kanske fundera på om det är bra eller dåligt... Spara tid, ja visst men vad händer med den pedagogiska utvecklingen...
Så jag kan nog se att det finns rena nätlärare idag, eller i alla fall rena "nätkursutvecklare"... Vet inte om ni håller med?
Nästa fråga är ännu intressantare. Vilka kunskaper behöver dessa nätlärare eller nätkursutvecklare. Som jag ser det så behövs tre delar. Pedagogiska kunnande så klart men oxå kunskap om tekniken. Det behövs förmågan att kunna se vad tekniken kan hjälpa till med för det är för mig klart att pedagogiken är överordnad tekniken om det ska till en bra nätkurs. Men sen tycker jag att det krävs tredje egenskap som är ännu viktigare, och det är mod. Det gäller att våga genomföra det man tänkt trots att man kanske känner man är ute på tunn is, kollegor som är tveksamma m.m.
Vart vill jag komma då... Jo, nånstans landar jag i tanken på vilket stöd det finns för nätlärare eller nätkursutvecklare här på Umu. Här finns nu två saker som jag skulle vilja lyfta fram. Det ena är det nätverk för IKT-coacher som är bildat där tanken är att nätlärare/nätkursutveckare ska ha ett forum att kunna utbyta tankar och erfarenheter med varandra. Är ni intresserade att finnas med i detta nätverk för IKT-coacher så hör av er till mig (Per Andersson, UPC) för ambitionen är det borde finnas minst en IKT-coach på varje institutionen.
Det andra är det nya pedagogiska handlingsprogram här på Umu som ska tas fram och där IKT kommer att vävas in som som en naturlig del i handlingsprogrammet. Så prata gärna ute på institutionerna vad ni anser är viktigt i ett nytt pedagogiska handlingsprogram, om och hur IKT ska finnas med. Ni kommer säkert att hitta vägar att göra era tankar hörda, ex via de aktiviteter som kommer att anordnas på en plats nära er...
/Per A
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)