Äntligen tar universitetslärare bladet ur munnen och intar ett studentperspektiv på frågan kring utgivning, försäljning och kopiering av kurslitteratur. I senaste numret av Universitetsläraren (19 -08) argumenterar Jonas Svensson och Stefan Arvidsson för att utgivning av kurslitteratur ska anamma modellen Open Access.
Det kan ju inte vara så att underfinansierade studenter med usel ekonomi ska finansiera landets utgivning av kurslitteratur. För som Svensson och Arvidsson argumenterar, i de allra flesta fall är arbetet med att författa kurslitteratur redan betalt. Universitetslärare som skriver kurslitteratur inom sin tjänst har ju redan fått betalt av landets skattebetalare. Ska studenter betala för detta arbete en gång till?
Syftet med att författa kurslitteratur är att studenter ska läsa litteratur som stödjer deras lärande – inte att göda förlagen. Genom den rådande distributionsmodellen måste studenter betala dyrt för att läsa kurslitteratur – eller kopiera litteraturen. Inget av alternativen är egentligen önskvärt.
Därför ska naturligtvis kurslitteratur som vi universitetslärare har författat på vår arbetstid finnas i ett lättillgängligt digitalt format på varje universitets virtuella litteraturförlag, där universitetets lärare enkelt kan publicera kurslitteratur och studenter enkelt kan ladda hem samma litteratur.
Heders, Svensson och Arvidsson, att ni tar debatten med förlagslobbyn med hederliga argument från såväl ett student- som lärarperspektiv.
Vi är sannolikt många som sluter upp bakom Svensson och Arvidssons argument. Eller hur?
torsdag 4 december 2008
tisdag 2 december 2008
UPC bevakar OnLine Educa 2008 Berlin
Karl Idberger, Jörgen Ivarsson och Hans-Erik Sjöström från UPC besöker i veckan världens största E-learningkonferens; Online Educa i Berlin. med över 2000 deltagare. För detta ändamål har vi skapat en dedikerad blogg där vi ämnar realtidsblogga direkt från konferensen via mobil teknik. Konferensen avhandlar 15 teman. Några av de mer intresanta spåren innehåller framtida tekniker och verktyg, sociala nätverk, skapandet av innehål för nätbaserat lärande.Besök bloggen för löpande rapportering.
http://onlineeduca2008.blogspot.com
/Karl
fredag 28 november 2008
Mot ett instrumentellare universitet
Det händer att jag hör lärare (inklusive mig själv) trött referera till studenters ibland påfallande instrumentella syn på universitetsstudier; att somliga studenter enbart ser utbildningen som en biljett till ett välbetalt arbete. Något intresse för kritiskt tänkande och intellektuell utveckling, eller för ett vetenskapligt arbetssätt i kunskapstillägnandet uppvisas inte. Däremot vill man gärna veta hur man ska utföra vissa uppgifter så att man en dag kan tillfredsställa en arbetsgivares smak.
Men vi ska inte skuldbelägga studenterna. Denna instrumentella föreställning om universitetet understöds av många instanser i samhället. Det senaste exemplet är dagens artikel på DN Debatt, där långtidsutredningen anger några centrala drag för framtidens Sverige.
Här explicitgörs en instrumentell syn på högre utbildning: Utredningen föreslår att avgiftsbelägga högre utbildning för att effektivisera utbildningen, så att studenterna med ekonomiska tvångsmedel ska tvingas att fortare komma ut i arbetslivet och bli produktiva. Högre utbildning ses som medel för att uppnå något annat, inte som något mål i sig. Och som alla medel, måste dessa fungera så effektivt som möjligt. För vem vill ha ineffektiva verktyg?
I själva verket är det vi som undervisar inom akademin som är en minoritet; de sista människorna som i motvind försöker hålla emot den förhärskande instrumentalismen som ser högre utbildning enbart som ett verktyg, till förmån för bildning, intellektuell utveckling, kritiskt tänkande och vetenskaplig skolning. Men instrumentalism har starka motorer och akademin kan knappast stå emot. Snarare måste universiteten tillfredsställa dessa krafter för att överleva.
Konsekvensen blir kanske som Kaj Sköldberg och Miriam Salzer-Mörling skriver i Över tidens gränser ”Universiteten håller kanske på att vinna hela världen, men att förlora sin själ (…) Annorlunda uttryckt håller de kanske på att lyckas till döds.”
Men vi ska inte skuldbelägga studenterna. Denna instrumentella föreställning om universitetet understöds av många instanser i samhället. Det senaste exemplet är dagens artikel på DN Debatt, där långtidsutredningen anger några centrala drag för framtidens Sverige.
Här explicitgörs en instrumentell syn på högre utbildning: Utredningen föreslår att avgiftsbelägga högre utbildning för att effektivisera utbildningen, så att studenterna med ekonomiska tvångsmedel ska tvingas att fortare komma ut i arbetslivet och bli produktiva. Högre utbildning ses som medel för att uppnå något annat, inte som något mål i sig. Och som alla medel, måste dessa fungera så effektivt som möjligt. För vem vill ha ineffektiva verktyg?
I själva verket är det vi som undervisar inom akademin som är en minoritet; de sista människorna som i motvind försöker hålla emot den förhärskande instrumentalismen som ser högre utbildning enbart som ett verktyg, till förmån för bildning, intellektuell utveckling, kritiskt tänkande och vetenskaplig skolning. Men instrumentalism har starka motorer och akademin kan knappast stå emot. Snarare måste universiteten tillfredsställa dessa krafter för att överleva.
Konsekvensen blir kanske som Kaj Sköldberg och Miriam Salzer-Mörling skriver i Över tidens gränser ”Universiteten håller kanske på att vinna hela världen, men att förlora sin själ (…) Annorlunda uttryckt håller de kanske på att lyckas till döds.”
torsdag 27 november 2008
Den omöjliga universitetsrankningen
Vid ett par tillfällen (här och här) har jag framfört kritik mot olika versioner av rankning av svenska lärosäten. Vill man läsa en fördjupad och kvalificerad kritik av rankning av lärosäten rekommenderas Högskoleverkets rapport Rankning av universitet och högskolor som studentinformation?(pdf).
Rapporten har utförts på regeringens uppdrag att utreda, granska och kartlägga fenomenet rankning. Rapportens slutsats är entydig: Alldeles oberoende av vilken av de flertaliga metoder för rankning av högre utbildning som tillämpas, fungerar rankning synnerligen dåligt som information till presumtiva studenter som överväger sina utbildningsval.
Skälen är flera och jag går bara in på ett fåtal av dem här. Ett skäl är olika betydande metodproblem som riskerar generera stora brister i datakvalitet, vilket innebär att resultatet, själva rankningen, är osann och irrelevant.
Ett annat skäl är att de flesta modeller för rankning använder en så kallad input-outputmodell, det vill säga konstruerar indikatorer för input till utbildningen (t ex studenters kompetens vid utbildningens start) och output (t ex genomströmning). I de allra flesta rankningsmetoder finns inga eller få indikatorer som säger något om själva undervisnings-/lärandeprocessen, det vill säga kvaliteten i det som sker under utbildningen.
Ett tredje skäl är att studier visar att universitetsrankning har relativt liten betydelse för studenternas val av lärosäte. De relativt få studenter som nyttjar rankningslistor är vanligtvis studenter från akademikerfamiljer och/eller höginkomstfamiljer samt högpresterande studenter i allmänhet.
Ett fjärde och sista skäl är att de flesta rankningar sammanväger indikatorer för hela lärosäten och jämför därmed på en hög aggregerad nivå. För den enskilde studenten som vill få mer information om ett visst utbildningsprogram, säger en sammanvägning inte särskilt mycket om det enskilda utbildningsprogrammet.
En tolkning av rapporten är att de som rankar lärosäten gör det alltför lätt för sig, så lätt att resultatet säger inget särskilt om kvalitet i utbildning. För att citera rapporten: ”… många rankningar bygger på indikatorer som redan finns uppmätta och därmed är enkelt tillgängliga snarare än på indikatorer som konstruktörerna gjort sig ansträngningen att definiera och faktiskt försökt fånga. Kvalitet blir alltså till det som lätt kan mätas" (sid 109).
För att förbättra informationen om högre utbildning till studenter pläderar Högskoleverket snarare för ett interaktivt informationssystem som är mångdimensionellt, med stor variation beträffande indikatorer, så att studenterna själva kan styra såväl urval som värdering av indikatorer. Studenterna ges makt att definiera kvalitet och eventuella jämförelser görs inte genom generella sammanvägningar, utan av varje användare.
Man pläderar också för att utveckla processindikatorer och inte enbart produktindikatorer – att tränga in i den svarta lådan mellan input och output. Att värdera företeelser i undervisningen. Att värdera kvalitetsarbete i processen. Att värdera hur resurser används i utbildningsprocessen. Att använda pedagogiska arbetsformer som kvalitetsindikator för studenter som står inför ett utbildningsval.
Rapporten har utförts på regeringens uppdrag att utreda, granska och kartlägga fenomenet rankning. Rapportens slutsats är entydig: Alldeles oberoende av vilken av de flertaliga metoder för rankning av högre utbildning som tillämpas, fungerar rankning synnerligen dåligt som information till presumtiva studenter som överväger sina utbildningsval.
Skälen är flera och jag går bara in på ett fåtal av dem här. Ett skäl är olika betydande metodproblem som riskerar generera stora brister i datakvalitet, vilket innebär att resultatet, själva rankningen, är osann och irrelevant.
Ett annat skäl är att de flesta modeller för rankning använder en så kallad input-outputmodell, det vill säga konstruerar indikatorer för input till utbildningen (t ex studenters kompetens vid utbildningens start) och output (t ex genomströmning). I de allra flesta rankningsmetoder finns inga eller få indikatorer som säger något om själva undervisnings-/lärandeprocessen, det vill säga kvaliteten i det som sker under utbildningen.
Ett tredje skäl är att studier visar att universitetsrankning har relativt liten betydelse för studenternas val av lärosäte. De relativt få studenter som nyttjar rankningslistor är vanligtvis studenter från akademikerfamiljer och/eller höginkomstfamiljer samt högpresterande studenter i allmänhet.
Ett fjärde och sista skäl är att de flesta rankningar sammanväger indikatorer för hela lärosäten och jämför därmed på en hög aggregerad nivå. För den enskilde studenten som vill få mer information om ett visst utbildningsprogram, säger en sammanvägning inte särskilt mycket om det enskilda utbildningsprogrammet.
En tolkning av rapporten är att de som rankar lärosäten gör det alltför lätt för sig, så lätt att resultatet säger inget särskilt om kvalitet i utbildning. För att citera rapporten: ”… många rankningar bygger på indikatorer som redan finns uppmätta och därmed är enkelt tillgängliga snarare än på indikatorer som konstruktörerna gjort sig ansträngningen att definiera och faktiskt försökt fånga. Kvalitet blir alltså till det som lätt kan mätas" (sid 109).
För att förbättra informationen om högre utbildning till studenter pläderar Högskoleverket snarare för ett interaktivt informationssystem som är mångdimensionellt, med stor variation beträffande indikatorer, så att studenterna själva kan styra såväl urval som värdering av indikatorer. Studenterna ges makt att definiera kvalitet och eventuella jämförelser görs inte genom generella sammanvägningar, utan av varje användare.
Man pläderar också för att utveckla processindikatorer och inte enbart produktindikatorer – att tränga in i den svarta lådan mellan input och output. Att värdera företeelser i undervisningen. Att värdera kvalitetsarbete i processen. Att värdera hur resurser används i utbildningsprocessen. Att använda pedagogiska arbetsformer som kvalitetsindikator för studenter som står inför ett utbildningsval.
måndag 24 november 2008
En reflektion från ”andra sidan”
Inte en reflektion från den andliga ”andra sidan”, utan mer krasst så har jag för tillfället bytt sida från att vara på lärarsidan till att vara på studentsidan, alltså ”den andra sidan”. Just nu läser jag en kurs på kvartsfart över nätet som heter New Technologies of e-learning 2.0 och som bland annat innehåller moment som kollaborativt lärande, mobilt lärande och aktionsforskning. Hitintills har det varit en mycket intressant erfarenhet, trots att vi bara hunnit drygt två veckor in på kursen och just avklarat Introduktionen.
Att dagligen jobba med välkända digitala verktyg gör att man lätt blir blind för de fallgropar som finns med tekniken. Själv har jag i den dagliga gärningen med mina välkända digitala verktyg kommit över de flesta fallgropar och kan hantera dem utan att tänka på att det kan vara fallgropar för ovana studenter och lärare.
Bara en sådan förhållandevis enkel sak som att registrera sig och logga in i ett nytt digitalt verktyg inser jag nu kan ställa till med ett visst bekymmer. Vad gör man när det utlovade e-postmeddelandet om godkänd registrering inte dyker upp? Hur ska jag då kunna gå kursen? Ska jag maila den för tillfället ansvarige läraren eller till den huvudansvarige för kursen? Tiden rinner iväg……
När man väl kommit in, så möts man av en helt okänd värld. Allt verkar vara kopplat till varandra, bloggar, dokument, kommentarer som personliga sidor. Ganska förvirrande när man är van vid ”rak vänsterkant och punktlistor”, lite förenklat!
Att vara student i nätbaserad undervisning på distans är verkligen annorlunda från min tid som campusstudent. Jag känner mig ganska ensam och utelämnad när jag inte kan få prata med någon direkt kring ett problem utan tvingas använda en långsam kommunikation via e-post eller någon typ av forum. Å andra sidan är det spännande att se att kommunikationen och stödet mellan likasinnade, i detta fall gruppen kursdeltagare, tar fart, samt att utbyte av kunskap och idéer börjar ske ganska spontant. Som i andra sammanhang är det några som är mer aktiva och några som är mindre aktiva, så här skiljer sig inte den nätbaserade kursen från campuskursen.
Hur som helst skulle jag verkligen vilja rekommendera alla lärare eller personer som ger stöd till studenter/lärare/kursdeltagare i nätburna kurser att själv sätta sig i studentens sits. För mig har det i alla fall hitintills varit en nyttig, spännande och rolig erfarenhet och jag ser med nyfikenhet och spänning fram mot resterande moment i kursen.
Att dagligen jobba med välkända digitala verktyg gör att man lätt blir blind för de fallgropar som finns med tekniken. Själv har jag i den dagliga gärningen med mina välkända digitala verktyg kommit över de flesta fallgropar och kan hantera dem utan att tänka på att det kan vara fallgropar för ovana studenter och lärare.
Bara en sådan förhållandevis enkel sak som att registrera sig och logga in i ett nytt digitalt verktyg inser jag nu kan ställa till med ett visst bekymmer. Vad gör man när det utlovade e-postmeddelandet om godkänd registrering inte dyker upp? Hur ska jag då kunna gå kursen? Ska jag maila den för tillfället ansvarige läraren eller till den huvudansvarige för kursen? Tiden rinner iväg……
När man väl kommit in, så möts man av en helt okänd värld. Allt verkar vara kopplat till varandra, bloggar, dokument, kommentarer som personliga sidor. Ganska förvirrande när man är van vid ”rak vänsterkant och punktlistor”, lite förenklat!
Att vara student i nätbaserad undervisning på distans är verkligen annorlunda från min tid som campusstudent. Jag känner mig ganska ensam och utelämnad när jag inte kan få prata med någon direkt kring ett problem utan tvingas använda en långsam kommunikation via e-post eller någon typ av forum. Å andra sidan är det spännande att se att kommunikationen och stödet mellan likasinnade, i detta fall gruppen kursdeltagare, tar fart, samt att utbyte av kunskap och idéer börjar ske ganska spontant. Som i andra sammanhang är det några som är mer aktiva och några som är mindre aktiva, så här skiljer sig inte den nätbaserade kursen från campuskursen.
Hur som helst skulle jag verkligen vilja rekommendera alla lärare eller personer som ger stöd till studenter/lärare/kursdeltagare i nätburna kurser att själv sätta sig i studentens sits. För mig har det i alla fall hitintills varit en nyttig, spännande och rolig erfarenhet och jag ser med nyfikenhet och spänning fram mot resterande moment i kursen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)