Teknologiers inverkan på undervisning och lärande - The Horizon Report

The Horizont Report beskriver teknologier som inom en snar framtid kan få stor påverkan på undervisning och lärande i högre utbildning.

När jag läser rapporten slås jag av två saker. Först en anknytning till föregående blogginlägg på denna blogg angående det papperslösa samhället. Vad jag vet så har vi inte på långt när närmat oss de visioner som fanns på 90-talet om ett papperslöst samhälle, snarare tvärtom. Nu kan det kanske i viss mån finnas en möjlighet att vi minskar pappersanvändandet genom att utnyttja läsplattor? I alla fall om dessa läsplattor (som åtminstone är smidigare att bära med sig än en dator) medger enkla sätt att läsa (naturligtvis!), kommentera text, sända/överföra dokument, så kanske inte alla PM, instruktioner, rapporter med mera måste finnas utskrivna för att finnas till hands?

Det andra jag slås av är att vi på Umeå universitet underutnyttjar mobiltelefoner i både undervisnings- och servicesammanhang. Alla studenter har en mobiltelefon (de som inte har måste kunna räknas på ena handens fingrar), som privat verkar utnyttjas för information och kommunikation (textuellt, visuellt och audiellt). Varför skickar vi inte påminnelser, tentamensresultat, föreläsningar, introduktioner, diskussionsfrågor, interaktiva kartor till föreläsningssalar/laboratorier/företag/lärcentra/exkursionsmål med mera till studenterna. Förmodligen går informationen fram (vilken student under 22 år använder e-mail?)?

Nordlet

Förra veckan besökte jag konferensen Nordlet, som i regi av Institutionen för Interaktiva medier och lärande (IML). Temat för konferensen var IKT, kompetens och hur det relaterar till utbildningssystem. Nordlet i sammarbete med iCoper var värdar för SC36. Bakom denna akronym döljer sig ett internationellt arbete för att standardisera infrastruktur för IT-system enligt ISO/IEC JTC1, vilket betyder att det är internationellt och att många människor är inblandade ☺

SC36 intresserar sig specifikt för frågor om lärande, utbildning och träning.
Jag hade ett intressant samtal med Bruce Peoples, ordförande i SC36. En tydlig vision är att vi med modeller ska kunna ta fram ”intelligenta” system som anpassar sig efter användaren (den lärande), så att val och sätt att sortera, organisera och leta kunskap registreras och kontinuerligt förfinas och sparas i användarens profil i ett gigantiskt nätverk (Internet, någon?). Bruce berättade om hur han som medlem av The Syndicate, världens äldsta guild, får uppdrag att testa nästa generation spel. Ett av de spel de för närvarande testar styrs av användarens tankar. En av de upptäckter som gjorts är att stress ”stör ut” signalen i hjärnan. Det här tycker han är intressant i en lärandesituation. Om den som lyssnar på information, tappar tråden eller inte förstår ett begrepp, så uppstår en störning som gör att informationen kan presenteras på ett annorlunda sätt eller att den lärande får en möjlighet att ställa en fråga.

Han hade i sin session väckt frågan om hur utbildning ska hinna med i den utveckling som sker inom kommunikation och data. Han inledde sin session med att visa filmen ”Did you know 3.0” Han hänvisade till Siemens begrepp connectivism och hur kommunikationsmönstret, ökade data (fakta) fullkomligt exploderar. Frågan han väckte var hur vi ska tänka om lärande när hälften av en teknikstudent har lärt sig under första året av sin utbildning är oaktuellt när studenten har nått sitt andra år i utbildningen (förstod ni det där?). Vilka kunskaper är hållbara och vilka verktyg behöver vi för att hantera både mängd och accelerationen av kunskaper.

Connectivism är en teori som ofta används på konferenser av det här slaget . Begreppet (teorin) har dock ifrågasatts (kritik, svar på kritiken). Oavsett om det ska anses vara en teori eller en metod, så försöker man nog att fånga in den förändring som sker när vi med teknikens hjälp kan kommunicera på nya sätt.

Ett tydligt mål för konferensen var att kunna beskriva de förutsättningar och processer som utmärker lärande. Begreppet kompetens var särskilt i fokus.
En av konferensdeltagarna ställde en intressant fråga:
”- Vem är lärandeobjektet (människan) i de modeller som tas fram? Finns det en enhetlig beskrivning som kan täcka in vad kompetens är (hos alla individer)? Frågan ställdes ur tillgänglighetsperspektiv; var finns utrymmet för det oförutsägbara i lärandet representerad i dessa flödesscheman?"

Då kommer nästa fråga; för vem är dessa modeller skapade? För programmerare av mjukvara? För myndigheter och beslutsfattare inom utbildningssektorn? För undervisande lärare?

Ett återkommande tema var att gränsen mellan formellt och informellt lärande håller på att suddas ut. Tyvärr uppfattade jag inga konkreta exempel på hur det kan se ut. Även om man är fri att delta i en ”Öppen utbildning”, så antar jag att de flesta vill ha ut någon sorts formellt erkännande för utbildningen? Kan det vara så att man blandar ihop utbildning och lärande? Att lära oss gör vi från att vi börjar krypa. Att lära oss har vi alltid gjort både i formella och informella sammanhang. Det är inget nytt.

Med andra ord hade jag många frågor när jag gick i från konferensen. Använd kommentarsfältet för att upplysa mig.

Tankar om Twitter

En liten sidnot till konferensen ALT-C 2009 i Manchester. Det var under en av keynoten som jag upptäckte Twitter. Naturligtvis har jag som technofreak redan tidigare skapat mig ett Twitter-konto. Men efter att ha följt några kompisar och sett hur andra har följt diverse kändisar har jag ändå inte riktigt förstått poängen med Twitter.

Under den här konferensen blev jag varse att det på gick en parallell diskussion på nätet om och samtidigt som en av keynoten hölls. Överallt i publiken satt människor med uppfällda bärbara datorer. Det första intrycket var att folk bara surfade, kollad mailen o.s.v. Men Hans-Erik (en kollega på UPC) gjorde mig uppmärksam på att det fördes en parallell diskussion om keynoten i realtid, där deltagarna var åhörarna i salen (även de som tittade på videosändningen på nätet). Genom att skriva in "#altc2009" i Twitter fick jag plötsligt se hur människor kommenterade föreläsaren som stod framme på podiet. Kommentarerna spände från felstavningar i Power pointen till reflektioner över vad som sades och vilka implikationer det kunde ha.

Det här var helt nytt för mig och gav mig en bild av den framtida föreläsningssalen. Där framme står någon och gör en presentation eller föreläsning samtidigt som åhörarna för en ljudlös diskussion om det som sägs, kommenterar, skickar länkar (källgranskning) och reflekterar (nya aspekter av vad som sägs?). Plötsligt är deltagarna inte individuella lyssnare, utan ett kollektiv som reflekterar och diskuterar vad som sägs framme i rummet. Allt i realtid.
Vad kommer det att innebära för lärandet, studenterna och lärarna? Några tankar där ute?

/Jörgen