Jag är på utvärderingskonferens, The 9th European Evaluation Society International Conference http://http://www.ees2010prague.org/. Nästan 700 deltagare från hela världen och totalt 228 presentationer i olika format. Här möter jag många som arbetar med utvärderingar, de som ser sig som "utvärderare" eller de som utgör de stora inspiratörerna i fältet. Jennifer Greene, Peter Dahler Larsen, Frans Leeuw, Burt Perrin och Helen Simons för att nämna några.
Hur jag än bär mig åt missar jag ändå det mesta. Finns det något sätt att greppa helheten av ett sådant här jätteevenemang? Vilka är de övergripande signalerna? Kan man kanske metaläsa konferensen som en väderlekskarta och se hur utvärderingsvädret är just nu? Jag gör ett försök.
Av 228 presentationer handlar 80 (35%) om utvärdering av sektorspecifika policies och program som regional utveckling, sociala program, arbetsmarknadsprogram och hälsosinsatser. Näst största spår, 68 presentationer (30%) handlar om delaktighet och "empowerment". Resterande utrymme består av presentationer av utvärderingar i "developing and transition economies" (12%), med metodinriktning (12%, etik, guidelines, kompetens) eller relationen utvärdering-politik (11%, där bla genusperspektiv ingår). Vanligt återkommande begrepp är: perspectives, capacity, impact, development och challanges. OK, vilket är då utvärderingsvädret just nu?
En intensiv ström av myndighetsstyrda och politiskt motiverade utvärderingsinsatser - new public management, kontroll och value for money. Men till det också en uppfriskande vind av insikt om utvärdering som ett hantverk eller "art" (inte "science" i meningen objektivitet, normativitet och rationalitet), vikten av värdepluralism samt behovet av medborgares/utvärderades perspektiv och delaktighet. Vinden åtföljs av soliga stunder av metodreflektion/-kritik, vikten av att anpassa utvärderingar till sammanhang (tid, plats, kultur, kön och klass) och behovet av mer kunnande och erfarenhet hos många om utvärdering.
Nu är det bara att klä sig för detta väder och ge sig ut i utvärderingspraktiken.
Hälsningar från Prag
Mona
fredag 8 oktober 2010
onsdag 7 juli 2010
Världskonferens i Barcelona
Förra veckan deltog fler än hälften av UPCs personal i en konferens arrangerad av The International Consortium for Educational Development (ICED). Konferensen återkommer vartannat år och denna gång var Spanien och Barcelona värd för tillställningen. UPC hade 7 bidrag anmälda: 5 presentationer, 1 workshop och 1 poster. På grund av ändringar i programmet fick en presentation strykas, men de övriga var väl besökta och genererade många intressanta diskussioner.
På en sådan här konferens, då det gemensamma samtalsämnet är högskolepedagogisk utveckling, blir det naturligt att utbyta erfarenheter och även jämföra sig med andra lärosäten och länder. Mitt intryck var att Sverige framstod som en väldigt framåt och tongivande aktör på den högskolepedagogiska arenan, en del av det vi gör här i Umeå är även unikt i landet. Hela 34 länder var representerade och Sverige hade flest deltagare. Kanske beror detta på att Barcelona i juni lät som en bra plats att hålla konferens på... eller för att vi i Sverige har mycket att bidra med och berätta om när det gäller dessa frågor.
Vart blåser de högskolepedagogiska vindarna ute i världen? Kvalitetssäkring av utbildningar, kurser och universitetslärare är ett hett samtalsämne även utanför Sveriges gränser, likaså framtiden för pedagogiska utvecklingsenheter och de nya roller dessa kan förväntas få. Jag lyssnade på några riktigt intressanta presentationer om akademiskt skrivande, utvärderingar av projekt, pågående studier av effekten av högskolepedagogisk fortbildning samt flera exempel på sätt att höja kvaliteten i kurser och utbildningar.
Konferensen blev en bra avslutning på vårens jobb och en mjukstart på semestern! Ha en skön sommar och på återseende i augusti!
På en sådan här konferens, då det gemensamma samtalsämnet är högskolepedagogisk utveckling, blir det naturligt att utbyta erfarenheter och även jämföra sig med andra lärosäten och länder. Mitt intryck var att Sverige framstod som en väldigt framåt och tongivande aktör på den högskolepedagogiska arenan, en del av det vi gör här i Umeå är även unikt i landet. Hela 34 länder var representerade och Sverige hade flest deltagare. Kanske beror detta på att Barcelona i juni lät som en bra plats att hålla konferens på... eller för att vi i Sverige har mycket att bidra med och berätta om när det gäller dessa frågor.
Vart blåser de högskolepedagogiska vindarna ute i världen? Kvalitetssäkring av utbildningar, kurser och universitetslärare är ett hett samtalsämne även utanför Sveriges gränser, likaså framtiden för pedagogiska utvecklingsenheter och de nya roller dessa kan förväntas få. Jag lyssnade på några riktigt intressanta presentationer om akademiskt skrivande, utvärderingar av projekt, pågående studier av effekten av högskolepedagogisk fortbildning samt flera exempel på sätt att höja kvaliteten i kurser och utbildningar.
Konferensen blev en bra avslutning på vårens jobb och en mjukstart på semestern! Ha en skön sommar och på återseende i augusti!
måndag 31 maj 2010
Pedagogiska vandringar
För någon vecka sedan var jag med om ett, för mig, nytt sätt att lära. Carl Gustaf Spangenberg ”föreläste” för mig och ett antal andra kollegor om juridikens historia genom att ta oss med på en vandring i och omkring Uppsala domkyrka. Carl Gustaf, som är universitetslektor i juridik vid Uppsala universitet och bland annat undervisar om rättshistoria och allmän rättslära, ansluter med denna typ av vandringar till ett lärande som bland annat utövades av Linné.
Carl Gustaf var noga med att understryka att han inte var en guide till domkyrkan utan en lärare i juridik. Kyrkan, dess omgivning och delar, använder han för att kunna föra ett resonemang kring rättshistoria och för att visa studenterna på sammanhang och detaljer i densamma. I ett kursdokument från 2008 som jag hittade på nätet kring kursen Rättshistoria och rättslära skriver han ”Av en akademiskt utbildad jurist vid landets äldsta universitet krävs mer än tekniska kunskaper och färdigheter. En bra uppsalajurist kan också sätta in juridiken i ett större sammanhang – internationellt, historiskt, filosofiskt och politiskt.”
Vi vandrade runt i domkyrkan och stannade på olika platser där Carl Gustaf Spangenberg berättade vilka trådar i rättshistorien han drog i just där. Genom att låta studenterna inte bara lyssna till det han säger utan också se och känna på olika artefakter och miljöer stimuleras deras lärande. Vi kunde till exempel själva fysiskt känna kylan i baken när vi satt på samma stenbänkar som tidigare århundradens juriststudenter suttit på i kyrkan när de närvarat vid dåtidens juridikföreläsningar i ett av sidokapellen, något som Carl Gustaf också anknyter till.
Vid vandringarna ville Carl Gustaf inte att studenterna skulle göra anteckningar utan mer försöka att låta så många sinnen som möjligt vara öppna för intryck. Anteckna fick de göra vid de mer traditionella föreläsningarna och seminarierna som ingår i kurserna.
Jag frågade vad han tyckte att det här sättet att undervisa gav honom som lärare. Carl Gustaf svarade att framförallt måste man då och då få göra något annorlunda för att få variation i sitt lärarliv. Han tyckte också att omgivningarna (det är inte bara i domkyrkan han tar med studenterna på pedagogiska vandringar) inspirerade honom till att hitta nya infallsvinklar på undervisningen.
Jag blev mycket inspirerad av Carl Gustaf Spangenbergs sätt att tänka kring lärandet och hans pedagogiska vandringar och funderar som bäst på om det finns lämpliga miljöer i vår närhet som jag skulle kunna använda i liknande syften. Jag är också intresserad av att höra om någon annan har egna erfarenheter av denna typ av stöd för lärandet.
Sven B.
Carl Gustaf var noga med att understryka att han inte var en guide till domkyrkan utan en lärare i juridik. Kyrkan, dess omgivning och delar, använder han för att kunna föra ett resonemang kring rättshistoria och för att visa studenterna på sammanhang och detaljer i densamma. I ett kursdokument från 2008 som jag hittade på nätet kring kursen Rättshistoria och rättslära skriver han ”Av en akademiskt utbildad jurist vid landets äldsta universitet krävs mer än tekniska kunskaper och färdigheter. En bra uppsalajurist kan också sätta in juridiken i ett större sammanhang – internationellt, historiskt, filosofiskt och politiskt.”
Vi vandrade runt i domkyrkan och stannade på olika platser där Carl Gustaf Spangenberg berättade vilka trådar i rättshistorien han drog i just där. Genom att låta studenterna inte bara lyssna till det han säger utan också se och känna på olika artefakter och miljöer stimuleras deras lärande. Vi kunde till exempel själva fysiskt känna kylan i baken när vi satt på samma stenbänkar som tidigare århundradens juriststudenter suttit på i kyrkan när de närvarat vid dåtidens juridikföreläsningar i ett av sidokapellen, något som Carl Gustaf också anknyter till.
Vid vandringarna ville Carl Gustaf inte att studenterna skulle göra anteckningar utan mer försöka att låta så många sinnen som möjligt vara öppna för intryck. Anteckna fick de göra vid de mer traditionella föreläsningarna och seminarierna som ingår i kurserna.
Jag frågade vad han tyckte att det här sättet att undervisa gav honom som lärare. Carl Gustaf svarade att framförallt måste man då och då få göra något annorlunda för att få variation i sitt lärarliv. Han tyckte också att omgivningarna (det är inte bara i domkyrkan han tar med studenterna på pedagogiska vandringar) inspirerade honom till att hitta nya infallsvinklar på undervisningen.
Jag blev mycket inspirerad av Carl Gustaf Spangenbergs sätt att tänka kring lärandet och hans pedagogiska vandringar och funderar som bäst på om det finns lämpliga miljöer i vår närhet som jag skulle kunna använda i liknande syften. Jag är också intresserad av att höra om någon annan har egna erfarenheter av denna typ av stöd för lärandet.
Sven B.
tisdag 25 maj 2010
Oljebältet på ytan eller havet?
Regeringens bedömning: Det bör inte längre i förordning ställas krav vid anställning av lektorer att han eller hon har genomgått en högskolepedagogisk utbildning eller på annat sätt ha förvärvat motsvarande kunskaper. (Prop. 2009/10:149, s 59)
Meningen ovan har orsakat en omfattande diskussion bland mina kollegor i landet som, liksom jag, jobbar med pedagogutveckling. Efter flera propositioner som påtalat vikten av att det högskolepedagogiska arbetet vid universiteten skall beaktas, stöttas och få ett värde har det tillkommit förordningstext som "tvingar" lärosätena till vissa insatser. Under några års tid har vi sett en formlig kompetensutvecklingsexplosion, en tillväxt av pedagogiska utvecklingsenheter vid universiteten och rejält uppstramade anställningsförfaranden. Frågan är vad som kommer att hända nu?
Kommer denna utveckling att utplånas med stöd av en diskurs som (liksom oljebältet i Mexikanska golfen) alltmer sprider föreställningen att forskning är det enda som räknas i akademin? Kan man forska så kan man undervisa. Och hur som helst är det bara forskning som ger status och pengar.
Jag tror inte alls på ett sådant scenario. Mina snart 15 år som pedagogutvecklare i en alltmer konkurrensutsatt högre utbildning ger helt andra avtryck. Jag ser framför mig en intensiv period av samtal och aktiva ställningstaganden på såväl enskilda lärosäten som inom ramen för SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund). Pedagogisk kompetensutveckling har blivit en viktig bas för att klara den komplexa högskoleundervisningen och pedagogisk utveckling har blivit en ständigt pågående del av en institutions eller ett utbildningsprograms vardag. Detta inte på grund av förordningstext eller pedagogiska utvecklingsenheter utan därför att såväl yttre som inre förändringar kräver det. Det är heller inte en utveckling unik för Sverige. Studier visar att pedagogiska utvecklingsenheter alltmer engageras i universitetens strategiska utveckling. Strategisk utveckling som fokuserar pedagogiska frågor.
Mina dagliga möten med engagerade, drivande och pedagogiskt intresserade lärare (havet?) övertygar mig om att det vi har framför oss är en spännande period av initiativ, strategiska satsningar (som vi redan nu är inblandade i) och kreativa beslut kring akademins fortsatta pedagogiska utveckling. Låt oss lägga ut länsar kring den oljiga forskningsdiskursen på ytan och engagera oss i ett djupdyk i havet av högskolepedagogiskt utvecklingsarbete och framsynta ambitioner.
Mona
Meningen ovan har orsakat en omfattande diskussion bland mina kollegor i landet som, liksom jag, jobbar med pedagogutveckling. Efter flera propositioner som påtalat vikten av att det högskolepedagogiska arbetet vid universiteten skall beaktas, stöttas och få ett värde har det tillkommit förordningstext som "tvingar" lärosätena till vissa insatser. Under några års tid har vi sett en formlig kompetensutvecklingsexplosion, en tillväxt av pedagogiska utvecklingsenheter vid universiteten och rejält uppstramade anställningsförfaranden. Frågan är vad som kommer att hända nu?
Kommer denna utveckling att utplånas med stöd av en diskurs som (liksom oljebältet i Mexikanska golfen) alltmer sprider föreställningen att forskning är det enda som räknas i akademin? Kan man forska så kan man undervisa. Och hur som helst är det bara forskning som ger status och pengar.
Jag tror inte alls på ett sådant scenario. Mina snart 15 år som pedagogutvecklare i en alltmer konkurrensutsatt högre utbildning ger helt andra avtryck. Jag ser framför mig en intensiv period av samtal och aktiva ställningstaganden på såväl enskilda lärosäten som inom ramen för SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund). Pedagogisk kompetensutveckling har blivit en viktig bas för att klara den komplexa högskoleundervisningen och pedagogisk utveckling har blivit en ständigt pågående del av en institutions eller ett utbildningsprograms vardag. Detta inte på grund av förordningstext eller pedagogiska utvecklingsenheter utan därför att såväl yttre som inre förändringar kräver det. Det är heller inte en utveckling unik för Sverige. Studier visar att pedagogiska utvecklingsenheter alltmer engageras i universitetens strategiska utveckling. Strategisk utveckling som fokuserar pedagogiska frågor.
Mina dagliga möten med engagerade, drivande och pedagogiskt intresserade lärare (havet?) övertygar mig om att det vi har framför oss är en spännande period av initiativ, strategiska satsningar (som vi redan nu är inblandade i) och kreativa beslut kring akademins fortsatta pedagogiska utveckling. Låt oss lägga ut länsar kring den oljiga forskningsdiskursen på ytan och engagera oss i ett djupdyk i havet av högskolepedagogiskt utvecklingsarbete och framsynta ambitioner.
Mona
torsdag 22 april 2010
Askmoln, flygkaos och nätundervisning
Mitt under det flygkaos som har uppstått till följd av all aska som vulkanen Eyjafjallajökull spyr ut på Island stod jag och väntade nervöst på att checka in på ett plan på Arlanda. Vi hade fått beskedet att askmolnet hade för tillfället blåst bort från Sverige och att planet skulle komma iväg. Jag liksom många andra passagerare gick och hoppades på att vindarna inte skulle vända så att resan skulle ställas in i sista stund.
Efter en lång väntan och alla oroliga passagerare som hade många frågor att ställa till personalen var det min tur. Jag gick fram till incheckningsdisken och la fram mina handlingar. Jag hade hört svaret på alla frågor som tidigare passagerare ställt så jag bestämde mig för att inte upprepa samma frågor till tjejen som satt bakom incheckningsdisken. Då säger den unga tjejen: ”Hej, jag känner igen dig!”. Jaha tänkte jag, det är någon som har sett mig på något teveprogram. Men innan jag hann tänka vidare sa hon: ”jag har läst en kurs för dig”. Då blir jag genast mycket intresserad. Jag tittar på henne en gång till, men kan inte minnas att jag har sett henne någon gång tidigare. Jaha, vad intressant, säger jag och fortsätter, ”vilken kurs var det för att jag inte kan komma ihåg att jag har träffat dig på någon av mina kurser”. Hon svarade: ”Det beror på att jag läste en av dina nätkurser”, och så fortsätter hon ”den var så intressant och jag önskar att det fanns en fortsättning på den kursen …..”
Jag blev så glad över att någon tänkte på någonting annat i flygkaoset och blev ännu gladare över att träffa någon som hade läst en av mina kurser och som dessutom visade sin uppskattning över den. Vi hann växla ett par meningar om kursen, men mer än så blev det inte. Andra passagerare väntade otåligt och jag ville inte uppehålla de i onödan. Jag tackade för mig och sa innan jag lämnade incheckningsdisken lite skämtsamt: ”våra vägar kanske möts på cyberrymden någon annan gång!”
Jag hade dubbla känslor över att ha träffat en gammal student som uttryckte sin uppskattning över en kurs som jag hade gett. Jag var glad över det, men samtidigt grumlades min glädje av att jag inte hade någon blekaste aning om den här studenten. Mötet bekräftade en av mina fördomar om nätkurser. Ja, just det, anonymiteten. Hade jag haft att göra med en grupp studenter på en campuskurs så skulle jag ha känt igen de långt senare. Ok, de flesta av dem. Då skulle studenterna varit människor som jag träffat, kallpratat med, växlat några ord med om dittan och dattan, om väder och vind, om Eyjafjallajökull eller någonting annat som hade inträffat ute i världen eller här i Sverige.
Detta har jag faktiskt varit med om vid något annat tillfälle. Efter en konferens utomlands för två år sedan landade jag en novemberkväll på Arlanda. Det var snöstorm och flygkaos. Naturen gör sig påmind på olika sätt. Det är inte alltid askmolnen som styr våra liv. I väntan på att bli ombokad till ett annat plan träffade jag en gammal student som hade läst en av mina campuskurser. Han kom fram lite försiktigt och frågade om jag kände igen honom. Ja, svarade jag: ”Du läste en kvällskurs som jag gav på 1990-talet, du pendlade mellan Sundsvall och Umeå och så minns jag att du alltid hade ett par stora hörlurar på dig.” Killen var mäktigt imponerad över min minnesbild.
Men detta kan jag aldrig säga om en student som läst en nätkurs. Hon/han är bara ett namn på en lista, en siffra i en statistik över antalet kursdeltagare som tagit del av mina föreläsningar, deltagit i seminarierna på nätet och skrivit en examensuppgift. Utöver det har jag inte haft någon möjlighet att träffa och lära känna människan bakom namnet eller siffran.
Jag ska inte låta så negativ om nätkurser. Det finns säkert många fördelar. En sådan är att en student som i vanliga fall inte har möjlighet att läsa en kurs på campus Umeå och jobbar på Arlanda flygplats kan ta del av en kurs som jag ger. Jag borde kanske se på det hela ur det perspektivet. Nätkurser skapar trots allt möjligheter som inte fanns tidigare. Men jag kan trots allt inte överge mina funderingar kring den mänskliga kontakten. Nätkurser borde kanske utvecklas så att det här med mänskliga kontakter byggs in i dem. De kanske finns med redan och att det är bara jag som inte känner till det.
I vilket fall som helst i dessa tider då Eyjafjallajökulls aska styr över våra kontakter i verkligheten är nätbaserade kontakter och videokonferenser ett bra substitut. Vi borde kanske fundera på att ha fler sådana kontakter i framtiden där det är möjligt att spara på resandet. Men då blir transportbranschen inte så glad. De går i konkurs och folk som blir arbetslösa blir kanske intresserade av att läsa en nätbaserad kurs. Lärosätena vann ju på lågkonjunkturen de vinner kanske på askmolnet från Eyjafjallajökull också!
/Mohammad Fazlhashemi
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)