fredag 19 december 2008

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR

Det vill vi alla som jobbar på UPC tillönska dig som läser vår blogg.

Vi hoppas att de stundande helgerna blir precis som du vill ha dem och att det kommande året kommer att erbjuda åtminstone ett par trevliga överraskningar.

Sven B Eriksson

Sharing is caring

Jag rekommenderar varmt den nyutkomna boken Retorik för lärare av Anders Sigrell. Sigrell har länge varit gästföreläsare i retorik på en av UPC:s kurser och nu är han professor i retorik vid Lunds universitet.

Det är en liten och behändig bok som innehåller allt från retorikens grunder till praktiska tips på hur du blir en bättre talare. Här vill jag dock lyfta fram en ibland något bortglömd eller sällan nämnd retorisk term som Sigrell framhåller, nämligen imitatio.

Imitatio handlar inte om att blint imitera eller härma någon annans tal eller skrift, utan om att ständigt vara lyhörd för vad och hur andra gör, ta del av andras erfarenheter och inspireras av kollegor eller andra. Imitatio handlar om att bygga upp sin repertoar av retoriska grepp, så att vi inte måste uppfinna hjulet varje gång.

Jag vill naturligtvis också slå ett slag för imitatio i ett vidare sammanhang än retorik. Alla strategier, övningar och knep i didaktiska sammanhang som är värda att efterbilda eller anpassa till den egna verksamheten ska vi ta till vara.

För att kunna bygga upp sin pedagogiska repertoar förutsätts att andra delar med sig till dig - och därmed att du delar med dig till andra. Som Sigrell så träffsäkert formulerar det: ”Våga vara en person värd att efterbilda” (s 95).

onsdag 10 december 2008

Betygsombudsmän – en god idé?

Jag lyssnade till en av Umeås studentkårers utbildningsbevakare tidigare under terminen. Budskapet var entydigt: av alla fall, anmälningar och problem som studenter söker upp utbildningsbevakaren för stöd handlar minst 80% om examination och den procedur som omgärdar denna beslutsprocess.

Det är en hög andel. Så hög att det borde ses som ett problem av lärosätet. Å ena sidan kan problemet orsakas av studenters okunskap kring vad som gäller vid examination. Å andra sidan kan problemet orsakas av att lärare och examinatorer faktiskt hanterar examinations- och betygsärenden felaktigt. Men oberoende av orsak är lärosätet ansvarigt för att se till att problem av denna karaktär reduceras.

Att läsa Högskoleverkets nyligen publicerade rapport Rättssäker examination. Andra omarbetade upplagan (Rapport 2008:36 R) ger en hel del insikter, och om verkets uttalanden följs skulle fallen till kårernas utbildningsbevakare minska. Enbart sammanfattningen i punktform ger en god bild av tillsynsmyndighetens uppfattning om hur examinationer bör hanteras.

Men om problemen kring examinationsprocessen kvarstår får vi också ett tips från HSV:s rapport hur Uppsala universitet har organiserat sig för att reducera problemen. Där har man inrättat två betygsombudsmän; två lärare från olika verksamhetsområden med stor erfarenhet av examinationsfrågor. Deras uppgift är främst att genom rådgivning hjälpa studenter att ställa rätt frågor till examinatorer när studenter misstänker att process och/eller beslut inte har gått rätt till.

Betygombudsmännens uppgift är också att utreda faktiska anmälningar från studenter och granska om examinationen har utförts korrekt och att beslutet är fattat på ett korrekt sätt. Betygsombudsmannen yttrar sig i ärendet och yttrandet meddelas berörd examinator och prefekt. Praxis är att sammankalla ett möte med berörda personer vid institutionen för att meddela yttrandet och diskutera betygsombudsmännens rekommendationer.

Jag uppfattar inte att Uppsalas idé innebär att skapa ett informellt sätt att överklaga betyg. Det kan inte studenter göra hos betygsombudsmännen eller annorstädes.

Däremot uppfattar jag det som ett sätt att stärka studenters rättssäkerhet genom att det utöver kårernas utbildningsbevakare finns ett övergripande organ vid lärosätet som är ansvarigt för att tillse att examinationsprocessen genomförs korrekt.

Vore det något att fundera på för Umeå universitet?

måndag 8 december 2008

När idéer känns igen

En ytterligare kommentar till utredningen En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109) rör dess skrivning kring informationsteknik. Utredningen föreslår att lärare bör ha kunskap och kompetens om tre dimensioner av IT i undervisningen. I en rapport till Universitetspedagogiska konferensen 1997 (!) IT i högre utbildning: rationalisering eller pedagogik? framförde jag tre sätt att se på IT som stöd för undervisning och lärande, i stället för IT som rationaliseringsinstrument.

Och tänka sig, utredningens tre dimensioner sammanfaller med de tre synsätt jag föreslog för mer än tio år sedan.

Mitt första sätt att se på IT i undervisning är den självklara, allmänna: som ett verktyg för informationssökning, ordbehandling, kalkylering, databehandling för att uppnå en grundläggande form av IT-kunskap: att navigera i virtuella miljöer. Utredningen kallar detta ”IT som verktyg och informationskälla” (s 371).

Mitt andra sätt att se på IT:s mervärde i undervisning kallade jag att utnyttja teknikens gestaltningsförmåga, dess förmåga till grafisk visualisering och manipulering. I stället för att skapa sig en föreställning utifrån ett abstrakt material, ger tekniken möjlighet att uppleva något konkret och manipulera olika variabler i det gestaltade för att utforska olika utfall och beroendeförhållanden. Utredningen kallar detta ” IT:s möjligheter till förnyelse och fördjupning” och beskriver det som att ”simulera övningar och strukturer och härigenom berika undervisning och lärande” (s 371).

Mitt tredje sätt att använda IT för ett pedagogiskt syfte var att skapa gemenskap; att lära sig skapa förutsättningar för kollaboration, konversation och erfarenhetsutbyte så att datorn blir ett ”object-to-think-with” i Sherry Turkles anda. Det innebär att nå bortom den fråga-svarundervisning som ibland förekommer som enda konversationsform på nätkurser. Utredningen tangerar detta sätt och kallar det ”Den sociala dimensionen” av informationsteknik (s 371).

Då borde jag ju vara nöjd och glad; idéerna implementeras. Mja. Problemet är att jag inte är någon visionär. Min rapport från 1997 var skriven för 1997. Utredningen är skriven för 2009 och framåt.

fredag 5 december 2008

De kanske lämpade

Ett inslag i utredningen En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109) får det att knastra i huvudet på mig, som alltid när det förespråkas lämplighetstester av allehanda slag. Utredningen föreslår att särskilda lämplighetsprov ska redan vid ansökan till lärarutbildningen sålla ut de lämpade från de icke lämpade. Och de kanske lämpade.

Vad menar vi allmänt med lämplighet? Att vederbörande har lämpliga åsikter – vill vi åsiktsregistrera? Rätt attityder – vilka är dessa? Redan förvärvade kunskaper och färdigheter för ett yrke – behövs då utbildning? ”Fallenhet” för yrket – börjar det då lukta närmast genetiska förutsättningar? ”Kärlek” till yrket – måste man älska sitt yrke?

Om viss lämplighet måste vara uppfylld före utbildningen, är det då inte rimligt att anta att detta rör sådana egenskaper hos studenten som utbildningen inte förmår utveckla, eftersom dessa redan bör vara förvärvade? Vore inte det att redan på förhand underkänna en utbildning, det vill säga underkänna utbildningens förmåga att i vissa avseenden utveckla och förändra människor?

I utredningen om ny lärarutbildning menar man att lämplighetsprovet ska ”…testa allmänna förmågor som muntlig och skriftlig framställning, pedagogiskt ledarskap, social lyhördhet och förmåga att skapa intresse för ett ämne.” (Sid 363.)

Alltså, något så komplicerat och komplext fenomen som pedagogiskt ledarskap ska vara en förmåga en gymnasist redan i viss mån besitter för att vara behörig till lärarutbildningen? Det låter fullständigt orimligt. Är det inte pedagogiskt ledarskap som lärarutbildningen ska utveckla hos studenten?

Detsamma kan frågas kring förmåga att skapa intresse för ett ämne. Ska man redan kunna detta innan lärarutbildningen? Varför får inte den förmågan tillåtas växa fram under utbildningen?

Lämplighetstester ställer många frågor, många fler än ovanstående.

torsdag 4 december 2008

Bladet ur munnen – äntligen

Äntligen tar universitetslärare bladet ur munnen och intar ett studentperspektiv på frågan kring utgivning, försäljning och kopiering av kurslitteratur. I senaste numret av Universitetsläraren (19 -08) argumenterar Jonas Svensson och Stefan Arvidsson för att utgivning av kurslitteratur ska anamma modellen Open Access.

Det kan ju inte vara så att underfinansierade studenter med usel ekonomi ska finansiera landets utgivning av kurslitteratur. För som Svensson och Arvidsson argumenterar, i de allra flesta fall är arbetet med att författa kurslitteratur redan betalt. Universitetslärare som skriver kurslitteratur inom sin tjänst har ju redan fått betalt av landets skattebetalare. Ska studenter betala för detta arbete en gång till?

Syftet med att författa kurslitteratur är att studenter ska läsa litteratur som stödjer deras lärande – inte att göda förlagen. Genom den rådande distributionsmodellen måste studenter betala dyrt för att läsa kurslitteratur – eller kopiera litteraturen. Inget av alternativen är egentligen önskvärt.

Därför ska naturligtvis kurslitteratur som vi universitetslärare har författat på vår arbetstid finnas i ett lättillgängligt digitalt format på varje universitets virtuella litteraturförlag, där universitetets lärare enkelt kan publicera kurslitteratur och studenter enkelt kan ladda hem samma litteratur.

Heders, Svensson och Arvidsson, att ni tar debatten med förlagslobbyn med hederliga argument från såväl ett student- som lärarperspektiv.

Vi är sannolikt många som sluter upp bakom Svensson och Arvidssons argument. Eller hur?

tisdag 2 december 2008

UPC bevakar OnLine Educa 2008 Berlin

Karl Idberger, Jörgen Ivarsson och Hans-Erik Sjöström från UPC besöker i veckan världens största E-learningkonferens; Online Educa i Berlin. med över 2000 deltagare. För detta ändamål har vi skapat en dedikerad blogg där vi ämnar realtidsblogga direkt från konferensen via mobil teknik. Konferensen avhandlar 15 teman. Några av de mer intresanta spåren innehåller framtida tekniker och verktyg, sociala nätverk, skapandet av innehål för nätbaserat lärande.

Besök bloggen för löpande rapportering.
http://onlineeduca2008.blogspot.com

/Karl

fredag 28 november 2008

Mot ett instrumentellare universitet

Det händer att jag hör lärare (inklusive mig själv) trött referera till studenters ibland påfallande instrumentella syn på universitetsstudier; att somliga studenter enbart ser utbildningen som en biljett till ett välbetalt arbete. Något intresse för kritiskt tänkande och intellektuell utveckling, eller för ett vetenskapligt arbetssätt i kunskapstillägnandet uppvisas inte. Däremot vill man gärna veta hur man ska utföra vissa uppgifter så att man en dag kan tillfredsställa en arbetsgivares smak.

Men vi ska inte skuldbelägga studenterna. Denna instrumentella föreställning om universitetet understöds av många instanser i samhället. Det senaste exemplet är dagens artikel på DN Debatt, där långtidsutredningen anger några centrala drag för framtidens Sverige.

Här explicitgörs en instrumentell syn på högre utbildning: Utredningen föreslår att avgiftsbelägga högre utbildning för att effektivisera utbildningen, så att studenterna med ekonomiska tvångsmedel ska tvingas att fortare komma ut i arbetslivet och bli produktiva. Högre utbildning ses som medel för att uppnå något annat, inte som något mål i sig. Och som alla medel, måste dessa fungera så effektivt som möjligt. För vem vill ha ineffektiva verktyg?

I själva verket är det vi som undervisar inom akademin som är en minoritet; de sista människorna som i motvind försöker hålla emot den förhärskande instrumentalismen som ser högre utbildning enbart som ett verktyg, till förmån för bildning, intellektuell utveckling, kritiskt tänkande och vetenskaplig skolning. Men instrumentalism har starka motorer och akademin kan knappast stå emot. Snarare måste universiteten tillfredsställa dessa krafter för att överleva.

Konsekvensen blir kanske som Kaj Sköldberg och Miriam Salzer-Mörling skriver i Över tidens gränser ”Universiteten håller kanske på att vinna hela världen, men att förlora sin själ (…) Annorlunda uttryckt håller de kanske på att lyckas till döds.”

torsdag 27 november 2008

Den omöjliga universitetsrankningen

Vid ett par tillfällen (här och här) har jag framfört kritik mot olika versioner av rankning av svenska lärosäten. Vill man läsa en fördjupad och kvalificerad kritik av rankning av lärosäten rekommenderas Högskoleverkets rapport Rankning av universitet och högskolor som studentinformation?(pdf).

Rapporten har utförts på regeringens uppdrag att utreda, granska och kartlägga fenomenet rankning. Rapportens slutsats är entydig: Alldeles oberoende av vilken av de flertaliga metoder för rankning av högre utbildning som tillämpas, fungerar rankning synnerligen dåligt som information till presumtiva studenter som överväger sina utbildningsval.

Skälen är flera och jag går bara in på ett fåtal av dem här. Ett skäl är olika betydande metodproblem som riskerar generera stora brister i datakvalitet, vilket innebär att resultatet, själva rankningen, är osann och irrelevant.

Ett annat skäl är att de flesta modeller för rankning använder en så kallad input-outputmodell, det vill säga konstruerar indikatorer för input till utbildningen (t ex studenters kompetens vid utbildningens start) och output (t ex genomströmning). I de allra flesta rankningsmetoder finns inga eller få indikatorer som säger något om själva undervisnings-/lärandeprocessen, det vill säga kvaliteten i det som sker under utbildningen.

Ett tredje skäl är att studier visar att universitetsrankning har relativt liten betydelse för studenternas val av lärosäte. De relativt få studenter som nyttjar rankningslistor är vanligtvis studenter från akademikerfamiljer och/eller höginkomstfamiljer samt högpresterande studenter i allmänhet.

Ett fjärde och sista skäl är att de flesta rankningar sammanväger indikatorer för hela lärosäten och jämför därmed på en hög aggregerad nivå. För den enskilde studenten som vill få mer information om ett visst utbildningsprogram, säger en sammanvägning inte särskilt mycket om det enskilda utbildningsprogrammet.

En tolkning av rapporten är att de som rankar lärosäten gör det alltför lätt för sig, så lätt att resultatet säger inget särskilt om kvalitet i utbildning. För att citera rapporten: ”… många rankningar bygger på indikatorer som redan finns uppmätta och därmed är enkelt tillgängliga snarare än på indikatorer som konstruktörerna gjort sig ansträngningen att definiera och faktiskt försökt fånga. Kvalitet blir alltså till det som lätt kan mätas" (sid 109).

För att förbättra informationen om högre utbildning till studenter pläderar Högskoleverket snarare för ett interaktivt informationssystem som är mångdimensionellt, med stor variation beträffande indikatorer, så att studenterna själva kan styra såväl urval som värdering av indikatorer. Studenterna ges makt att definiera kvalitet och eventuella jämförelser görs inte genom generella sammanvägningar, utan av varje användare.

Man pläderar också för att utveckla processindikatorer och inte enbart produktindikatorer – att tränga in i den svarta lådan mellan input och output. Att värdera företeelser i undervisningen. Att värdera kvalitetsarbete i processen. Att värdera hur resurser används i utbildningsprocessen. Att använda pedagogiska arbetsformer som kvalitetsindikator för studenter som står inför ett utbildningsval.

måndag 24 november 2008

En reflektion från ”andra sidan”

Inte en reflektion från den andliga ”andra sidan”, utan mer krasst så har jag för tillfället bytt sida från att vara på lärarsidan till att vara på studentsidan, alltså ”den andra sidan”. Just nu läser jag en kurs på kvartsfart över nätet som heter New Technologies of e-learning 2.0 och som bland annat innehåller moment som kollaborativt lärande, mobilt lärande och aktionsforskning. Hitintills har det varit en mycket intressant erfarenhet, trots att vi bara hunnit drygt två veckor in på kursen och just avklarat Introduktionen.

Att dagligen jobba med välkända digitala verktyg gör att man lätt blir blind för de fallgropar som finns med tekniken. Själv har jag i den dagliga gärningen med mina välkända digitala verktyg kommit över de flesta fallgropar och kan hantera dem utan att tänka på att det kan vara fallgropar för ovana studenter och lärare.

Bara en sådan förhållandevis enkel sak som att registrera sig och logga in i ett nytt digitalt verktyg inser jag nu kan ställa till med ett visst bekymmer. Vad gör man när det utlovade e-postmeddelandet om godkänd registrering inte dyker upp? Hur ska jag då kunna gå kursen? Ska jag maila den för tillfället ansvarige läraren eller till den huvudansvarige för kursen? Tiden rinner iväg……

När man väl kommit in, så möts man av en helt okänd värld. Allt verkar vara kopplat till varandra, bloggar, dokument, kommentarer som personliga sidor. Ganska förvirrande när man är van vid ”rak vänsterkant och punktlistor”, lite förenklat!

Att vara student i nätbaserad undervisning på distans är verkligen annorlunda från min tid som campusstudent. Jag känner mig ganska ensam och utelämnad när jag inte kan få prata med någon direkt kring ett problem utan tvingas använda en långsam kommunikation via e-post eller någon typ av forum. Å andra sidan är det spännande att se att kommunikationen och stödet mellan likasinnade, i detta fall gruppen kursdeltagare, tar fart, samt att utbyte av kunskap och idéer börjar ske ganska spontant. Som i andra sammanhang är det några som är mer aktiva och några som är mindre aktiva, så här skiljer sig inte den nätbaserade kursen från campuskursen.

Hur som helst skulle jag verkligen vilja rekommendera alla lärare eller personer som ger stöd till studenter/lärare/kursdeltagare i nätburna kurser att själv sätta sig i studentens sits. För mig har det i alla fall hitintills varit en nyttig, spännande och rolig erfarenhet och jag ser med nyfikenhet och spänning fram mot resterande moment i kursen.

fredag 21 november 2008

IT i undervisningen: ett kritiskt perspektiv

I två tidigare texter (här och här) har jag kommenterat den amerikanska debatten kring den yngre generationens minskade läsande. Debatten väcktes på allvar av Mark Bauerlein när hans bok The Dumbest Generation publicerades. Han driver i korthet följande tes: Ett flertal amerikanska studier visar att ungdomar läser mindre, är allt mer ointresserad av sin politiska omvärld och är allt mer historiskt ignoranta – och detta beror på att ungdomar tillbringar allt mer tid framför datorn och nätet och läser allt mindre litteratur.

Samma tendens ser vi i den senaste undersökningen av svenskars kulturvanor, publicerad av Kulturrådet: Nya kulturvanor. Såväl bland de yngre kvinnorna som bland de yngre männen har läsandet gått kraftigt tillbaka under de senaste decennierna. Samtidigt är tillgången till dator och Internet hemma i det närmaste hundraprocentig.

Som lök på laxen refererar Bauerlein i en artikel i The Chronicle Review till en namnkunnig forskare inom människa-datorinteraktion, Jacob Nielsen, som har studerat hur människor läser på webben. Vi läser som versala F. Vi läser hela raderna på en webbtext inledningsvis, för att allt eftersom snabba upp läsningen genom att korta av raderna och till slut enbart skumma. F står också för ”fast”. Vi tycks läsa betydligt snabbare på nätet.

Sammanfattningsvis: Om Bauerlein skulle få frågan ”Hur läser ungdomar texter på nätet?”, skulle han svara: ”Inte alls”. Läsning görs bäst med böcker. Det sammanfaller med Sven Birkerts analys, där han pläderar för den djupa läsningen, för den vertikala läsningen i stället för den horisontella, där han argumenterar för betydelsen av att litteratur är ett fysiskt objekt; taktil, audiell.

Som av en händelse får jag en artikel av Sue Bennett et al från British Journal of Educational Technology i handen (tack Eva och Thomas), med titeln The ”digital natives” debate: A critical review of the evidence. Bäst karakteriseras en artikel som denna som en mytkrossare.

Författarna studerar myten om att de uppväxade generationen bäst betecknas som ”digitala infödingar”, att de har ett helt annat sätt att lära genom sin vana att använda IT, att utbildningsanordnare på alla nivåer i samhället måste ändra sin utbildning för att möta denna generations behov.

Författarna har gått igenom forskningen på området och i sin analys slår de med all önskvärd tydlighet hål på dessa myter. Den uppväxande generationens IT-kunnande är högst varierande. Det föreligger inga heller bevis för att en generation skulle omfatta en generationsgemensam lärstil, utan skillnaderna mellan individer är fortfarande signifikant. Därför är inte heller argumenten för att utbildningsanordnare ska radikalt förändra sin pedagogik och didaktik särskilt starka.

Snarare vill Bennett et al använda termen ”moralpanik” som tolkningsmönster för denna situation. Moralpanik uppträder, menar författarna, när en speciell samhällsgrupp, exempelvis ungdomar, porträtteras i media som ett hot mot samhälleliga normer och värderingar.

Metaforiskt liknar den rådande debatten om hur vi måste förändra undervisningen till att använda allt större inslag av IT en akademisk version av moralpanik. Lärare som inte snabbt som en fingerknäppning förändrar sin undervisning i denna riktning riskerar stigmatiseras som lata, ineffektiva, teknikrädda, bakåtsträvare, inflexibla, you name it.

Bennett et al företräder den klassiskt akademiska positionen: genom att varken vara blinda förespråkare av förändring eller blinda motståndare till IT i undervisning, ska vi förhålla oss rationellt kritiska till teknikutvecklingens påverkan på människors villkor för lärande och undervisning.

tisdag 18 november 2008

Att följa upp nätundervisning

Jag håller för sannolikt att det är värdefullt att följa upp och utvärdera nätundervisning med hänsyn taget till de särdrag denna undervisningsform har, det vill säga att observera skillnader i villkor mellan nätundervisning och campusundervisning.

I en färsk rapport från Högskoleverket (2008:11 R), E-learning quality (pdf), presenteras en modell för kvalitetssäkring och uppföljning av nätundervisning. Utgångspunkten är att en uppföljningsmodell för nätundervisning bör vara holistisk – modellens komponenter påverkar varandra – och processorienterad – det är undervisningsprocessen som fokuseras med olika kvalitetskriterier, inte produkten med olika kvantitativa nyckeltal.

Modellen, ELQ, föreskriver 10 kvalitetsaspekter som bör undersökas vid uppföljning av nätundervisning. Dessa är:

• material/innehåll
• struktur/virtuell miljö
• kommunikation, samarbete och interaktivitet
• bedömningar av studenternas prestationer
• flexibilitet och anpassning
• support (till studenter och anställda)
• anställdas kompetens och erfarenhet
• ledarskap och visioner
• resursallokering
• process- och helhetssyn

Dessa kvalitetsaspekter ställer ett antal goda frågor till dem som ska följa upp nätundervisning. Har vi policyer för hur vi väljer och utformar (digitalt) kursmaterial? Finns den funktionalitet i vår virtuella miljö som motsvarar våra pedagogiska behov? Har vi pedagogiskt grundade strategier för hur vi kommunicerar och interagerar på nätkurser?

Har vi examinationsformer som är rättssäkra, flexibla och samtidigt utformade enligt kursens pedagogiska behov? Har vi en strategi för hur vi hanterar frågor kring plagiat och studentidentifikation? Har vi en utvecklad supportverksamhet såväl pedagogisk som teknisk för både studenter och lärare? Har vi strategier för lärares kompetensutveckling för nätundervisning?

Och till sist två av mina käpphästar: Har vi en genomtänkt modell för resurstilldelning för nätundervisning, det vill säga gör vi en för nätundervisning adekvat arbetsvärdering? Har vi ett väl fungerande pedagogiskt ledarskap på institutionen med avseende på nätundervisning?

Vid en första genomläsning finner jag modellens utgångspunkter plausibla och jag upplever modellen användbar (utan att ha prövat den). Finns det andra modeller för kvalitetsuppföljning av nätundervisning där ute som vi bör överväga?

tisdag 11 november 2008

Om akademiska undervisningsrum

Anne-Charlotte Ek vid Globala politiska studier, Malmö högskola höll nyligen ett pedagogiskt seminarium vid UCGS med titeln ”Varför måste Butler vara så jävla akademisk?”. Sannolikt var det fler än jag som inte kunde delta, varför jag rekommenderar den artikel (pdf) med samma rubrik, som utgjorde underlag för seminariet.

Ek inleder med en välformulerad pedagogisk grundsyn som bär över hela linjen, från en vetenskapsfilosofisk grund till didaktiska situationer och studenters lärande. Hon pekar på fyra nödvändiga moment i studenters kunskapsprocess, i deras lärande, vilka den akademiska läraren bör organisera undervisningen för.

Dessa är erfarenhet, tillägnelse, inlevelse och artikulation. För att införliva dessa moment i undervisningen förstår vi att den traditionella föreläsningen är otillräcklig; att undervisningsformerna måste varieras. Collaget är en av hennes metoder.

Dialogen är en annan; central. Framför allt kan dialogen motverka den uppfattning som artikelns rubrik antyder, att ”akademisk kunskapsproduktion är världsfrånvänd, elitistisk och enbart begriplig i sitt eget interna sammanhang”, som hon skriver (s 81). Den kunskapssyn som ger upphov till denna uppfattning finner hon i ungdomsskolan: ”där den obligatoriska skolgången tycks generera motstånd mot såväl obligatoriska uppgifter som längre texter” (s 84).

Ett tredje är att hantera studentheterogenitet, så att studenters skillnader kan bli en resurs i undervisningen i stället för ett problem. Men även att hantera reella problem, som att introducera de olika normer, praktiker och villkor som nya studenter möter i universitetets lärosalar.

Samt, den nya utmaning för oss universitetslärare som är en av mina gamla pedagogiska käpphästar: ”Hur kan man engagera någon som i första hand är där för att det inte finns annat att göra?” – det vill säga, hur motiverar vi omotiverade studenter till sina valda studier?

Att rekommendera denna text även till akademiska lärare utanför genusvetenskapens område innebär naturligtvis inte att jag förringar genusvetenskapens särdrag, utan att jag uppfattar de pedagogisk-didaktiska resonemangen som just pedagogisk-didaktiska, det vill säga i hög grad allmängiltiga för universitetsundervisning.

tisdag 4 november 2008

Vad vet vi om studenterna?

I den färska undersökningen Vilka är studenter? från Högskoleverket (2008:33 R) framstår svensk högre utbildning i en långsam rörelse mot lägre grad av jämställdhet bland studenterna. Allt sedan 1977 års högskolereform har kvinnor varit i majoritet och andelen kvinnor har långsamt ökat. Denna undersökning avser höstterminen 2006. Då är andelen kvinnliga studenter ganska precis 60%.

I jämförelse mellan olika utbildningsinriktningar har endast två en jämn könsfördelning bland studenterna, det vill säga att vartdera könet är representerat till minst 40%. Dessa är matematik/naturvetenskap och konstnärliga utbildningar. I övrigt är könsfördelningen den gamla vanliga: kvinnor dominerar vård/medicinutbildningar, lärarutbildningar, humaniora och samhällsvetenskap. Män dominerar civilingenjörsutbildningar och annan teknisk utbildning.

Ovanstående könsojämnhet fördelat på utbildningsinriktningar förklarar delvis varför fler kvinnor söker till högre utbildning än män. Män som söker en ren yrkesutbildning inom traditionellt manliga yrkesområden, finner sådana utanför högskolan, vanligtvis inom gymnasieskolan. Kvinnor som söker traditionellt kvinnliga yrkesområden, finner i högre utsträckning sådana inom högskolan.

En femtedel av studenterna har barn. Man skulle kunna tro att dessa återfinns inom distansutbildningen, men av dessa 20 % återfinns 72% inom campusutbildning.

En ytterligare intressant faktor är att allt färre studenter tar studielån, utan försöker finansiera studierna på annat sätt. Hösten 2006 tog endast 50% av studenterna studielån. Självfallet beror en del av detta på studenter som deltidsstuderar eller läser strökurser vid sidan om arbetet. Men inte alls allt. Av de som studerar på heltid tar enbart 62% studielån, vilket sannolikt innebär att minst en tredjedel försörjer sig genom arbete parallellt med heltidsstudier.

Det var ett litet axplock från rapporten. En ökad kännedom om studenterna kan både underlätta vid undervisningsplanering och studentrekrytering, varför rapporter som dessa rekommenderas.

onsdag 29 oktober 2008

Nätlärare...

Det är gjort ett antal utvärderingar via NSHU om nätuniversitetets verksamhet som jag tycker är intressanta. De lyfter fram några saker, där några i sig inte är särskilt förvånande...
- Nätkurserna ökar i antal
- Kontakten med läraren är viktig på en nätkurs
- De som är mest emot nätkurser är de som inte hållit på med det
- Gränserna överbryggas mellan distans- och campusutbildning och IKT-stödet är delvis bryggan (flexutbildningar)

Men de tar oxå upp en del intressanta tankar inför framtiden, bla...

"Fler lärare är engagerade i IT-stödd distansutbildning, men vi vet inte om utvecklingen är på väg mot fler ”rena” IT-distanslärare eller om erfarenheterna sprids på ett sådant sätt att fler i lärarkåren på ett naturligt sätt kombinerar att vara campus- och distanslärare."

Det ger mig då en del funderingar...
- Kommer det att bli så att det i framtiden finnas rena nätlärare?
- Vilka kunskaper kommer dessa nätlärare i såna fall att behöva?

Jag tycker mig nu se några saker då det gäller "nätlärare". Jag tycker man kan dela upp dessa i två kategorier, utvecklare och genomförare... Utvecklarna är de som utvecklar nya kurser. De har bra koll på tekniken och även på pedagogiken och är de som skapar nya kurser, kursmoment och moduler. Det kan ex vara nya kurser i Ping Pong eller Sakai eller former för hur nätmöten kan användas. Genomförarna är sedan de som går in i färdiga kurser och använder det innehåll och upplägg som utvecklarna tagit fram.

Alltså, utvecklarna skapar en kurs som läggs upp i en lärplattform. Sedan finns funktioner att duplicera kurser så då kursen ges terminen efter kopierar man bara upplägget på tidigare kurs. Det kan nu ha tillkommit nya lärare som då använder det upplägg som redan finns men som kanske inte funderar så mycket över innehållet.
- Jag vet inte vad detta är bra till men de använde det ju i fjol... tycker jag mig kunna höra ibland. Att kopiera ett kursupplägg från en tidigare kurs är väl inget nytt men man kan kanske fundera på om det är bra eller dåligt... Spara tid, ja visst men vad händer med den pedagogiska utvecklingen...

Så jag kan nog se att det finns rena nätlärare idag, eller i alla fall rena "nätkursutvecklare"... Vet inte om ni håller med?

Nästa fråga är ännu intressantare. Vilka kunskaper behöver dessa nätlärare eller nätkursutvecklare. Som jag ser det så behövs tre delar. Pedagogiska kunnande så klart men oxå kunskap om tekniken. Det behövs förmågan att kunna se vad tekniken kan hjälpa till med för det är för mig klart att pedagogiken är överordnad tekniken om det ska till en bra nätkurs. Men sen tycker jag att det krävs tredje egenskap som är ännu viktigare, och det är mod. Det gäller att våga genomföra det man tänkt trots att man kanske känner man är ute på tunn is, kollegor som är tveksamma m.m.

Vart vill jag komma då... Jo, nånstans landar jag i tanken på vilket stöd det finns för nätlärare eller nätkursutvecklare här på Umu. Här finns nu två saker som jag skulle vilja lyfta fram. Det ena är det nätverk för IKT-coacher som är bildat där tanken är att nätlärare/nätkursutveckare ska ha ett forum att kunna utbyta tankar och erfarenheter med varandra. Är ni intresserade att finnas med i detta nätverk för IKT-coacher så hör av er till mig (Per Andersson, UPC) för ambitionen är det borde finnas minst en IKT-coach på varje institutionen.

Det andra är det nya pedagogiska handlingsprogram här på Umu som ska tas fram och där IKT kommer att vävas in som som en naturlig del i handlingsprogrammet. Så prata gärna ute på institutionerna vad ni anser är viktigt i ett nytt pedagogiska handlingsprogram, om och hur IKT ska finnas med. Ni kommer säkert att hitta vägar att göra era tankar hörda, ex via de aktiviteter som kommer att anordnas på en plats nära er...

/Per A

Att undervisa för bildning

I en färsk skrift betitlad Bildning och pedagogik – en akademi för bildning (Högskoleverket 2008), pläderar professorn i pedagogik, Gunnar Sundgren, för att en viss didaktik är särskild lämpad för en akademisk undervisning som syftar till att bilda studenter: seminariet.

Bildning, menar Sundgren i korthet, utgör en dialektisk process där människor i samspel med människor och kulturer uppnår dels kontroll över sig själva och sin omvärld, dels skapar mening i sin tillvaro. Han uppfattar inte bildning enbart som en förvaltning av kulturarvet, utan som människans tillblivelse, som förutsättning för att forma sitt eget levnadsöde.

Bildning i akademin baseras på två hörnpelare: människans bildbarhet och upplysningstraditionen i Kants anda: människans utträde ur sin självförvållade omyndighet. Men det gäller att passa sig, skriver Sundgren, så att vi inte förlorar oss i ett ensidigt tekniskt-rationellt kunskapsintresse, utan också beaktar det emancipatoriska och hermeneutiska, med referens till Habermas.

Seminariet är alltså den optimala undervisningsformen för bildning: ”Det räcker inte med att ha forskarkompetenta lärare och vetenskaplig litteratur, det måste också finnas instanser där den kompetensen omsätts i en pedagogisk-didaktisk verksamhet. I seminariet kan, idealt sett, studenten få möjlighet att pröva sin förståelse av litteratur och presentation, lyssna på sina kamraters och lärarens uttolkningar och formulera en egen ståndpunkt i förhållande till det som studeras.” (Sid 40.)

Sundgren resonerar även kring den växande skaran av professionsutbildningar i akademin, särskilt med avseende på bedömning av examensarbeten. Här argumenterar han för att bedömning av examinationsarbeten i professionsutbildningar måste i en bildningstradition ske utifrån både arbetets akademiska kvalitet och arbetets professionsrelevans.

Studenternas bildningsresa blir annorlunda om akademins professionsutbildningar ger professionskriterier samma vikt som de strikt akademiska kriterierna. Och vid betygsättning menar han att det är inte enbart produkten, resultatet som ska bedömas, utan även bildningsresan, den personliga utvecklingen.

Nå, jag ska inte sammanfatta mera, utan bara föreslå egen läsning.

fredag 24 oktober 2008

Jämställdhetscertifiering

Här kommer beslutet ni väntat på hela veckan!

Följande text är ett utdrag ur rptokollet från jämställdhetsrådets protokoll:
"Jämställdhetsrådet beslutar att jämställdhetscertifiera kursen Statistik för lärare (5MS026). Certifieringen är tidsbestämd och gäller fr. o.m. dags datum till dess att kursen har getts tre gånger, dock längst t.o.m. 2011-12-31."

Det fullständiga beslutet kan du läsa på jämställdhetsrådets hemsida från måndag den 26 oktober.

måndag 20 oktober 2008

Jämställdhetscertifiering

I morgon kommer jämställdhetsrådet vid Umeå universitet att fatta beslut om kursen "Matematik för lärare" skall bli världens första jämställdhetscertifierade kurs eller ej. Följ den spännande utvecklingen på bloggen. Du kan läsa mer om projektet och den rapport som Jessika Wide skrivit på hemsidan www.pol.umu.se/jamcert/ i väntan på beslutet.
Fundera också på om du kanske skall anmäla dig till UPC-kursen Genus och mångfald. Sista dag för anmälan är 16 januari 2009 men anmälan är öppen redan nu. Man behöver inte vänta till sista dag för att anmäla sig hälsar Karin Ågren.

--------------------------------------
Rättelse 22/10 kl 13.50
Kursen heter "Statistik för lärare", inget annat :)

Tänk att tryckfelsnisse även besöker Bloggar...

torsdag 16 oktober 2008

Hållbara värden och tillfälliga trender

UPC har fått uppdraget att leda utvecklingen av ett nytt pedagogiskt handlingsprogram för Umeå universitet. I uppdraget ingår att involvera så många funktioner som möjligt – studenter, lärare, studierektorer med mera – så att handlingsprogrammet så långt det är möjligt upplevs som ett stöd för verksamheten.

Den arbetsgrupp vid UPC som arbetar med uppdraget kommer att stå inför flera delikata problem. Ett sådant är att urskilja och särskilja hållbara värden och tillfälliga trender inom högskolepedagogisk verksamhet för att i ett pedagogiskt handlingsprogram bevara de hållbara värdena och diskkvalificera trenderna.

Delvis slår denna tanke mig efter att ha läst boken Hållbara värden av Marie Cronqvist (red), där åtta forskare från olika humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner formulerar sig kring detta tema. Det som förenar dessa åtta är enligt min tolkning läskunnighet, i vid mening.

Filosofen Lena Halldenius läser Locke och finner ett nygammalt frihetsbegrepp, statsvetaren Johan Tralau läser liberalismen, informatikern Jonny Holmström läser informationstekniken, litteraturvetaren Inge Jonsson läser det litterära arvet, arkeologerna Berit Wells och Arto Penttinen läser fornlämningar i Grekland, ekonomen Miriam Salzer-Mörling läser varumärken, etnologen Lynn Åkesson läser våra sopor och religionssociologen Thorleif Pettersson läser kulturella värderingar.

Vilka är de hållbara värdena som förenar oss verksamma universitetslärare i vår undervisningsgärning? Vilka är de tillfälliga trenderna som vi anar med olika grader av säkerhet att de kommer att blåsa förbi?

måndag 13 oktober 2008

I internationaliseringens tecken...

Just nu handlar mycket om internationalisering - i Aktum har vi läst om utbyte med Indien och det ökande antalet utbytesstudenter. Umeå universitet deltar i många internationella projekt; UPC och IML har varit inblandat i ett av dessa, eLene-TLC (e-Learning network for a Teaching & Learning Centre).

ELene nätverket skapades efter en studie som PLS Ramboll genomförde på uppdrag av EU kommissionen för att beskriva IKT användningen inom den högre utbildningen i Europa. I rapporten pekades åtta universitet ut som goda exempel. Ett av dessa var Umeå universitet. Dessa åtta universitet bildade under 2004 ett nätverk kring e-lärandefrågor och initierade projektet eLene-TT. Syftar med nätverket är att utveckla användningen av e-lärande i högre utbildning. Samarbetet har fortsatt, och den sista december 2008 avslutas det tredje eLene projektet.

Denna vecka, den 16-17/10, kommer representanter från de partneruniversitet som ingår i projektet: Université Nancy 2, Frankrike; Université Paris Dauphine, Frankrike; Politecnico di Milano, Italien; University of Bremen, Tyskland; University of Catalonia, Spanien; University of Helsinki, Finland; University of Utrecht, Nederländerna; University in Lublin, Polen och Umeå universitet att träffas här i Umeå en sista gång. Vemodigt att avsluta ett fint fungerande samarbete – men vem vet – idéer för framtida projekt kanske finns!

Från det globala till det lokala: vad kommer Umeå universitetets lärplattform att heta? Frågan har sysselsatt många och UPC har fått in många förslag, både kluriga och djupsinniga! Om ni vill vara med i tävlingen och få chansen att vinna fina (men hemliga) priser skicka in era bidrag innan fredagen den 17 oktober!

Och till slut vill jag påminna om alla fantastiska seminarier som erbjuds av årets nya hedersdoktorer, professorer och pristagare i samband med Umeå universitets årshögtid 16-18 oktober. Ett bra tillfälle att lyssna på årets pedagogiska pristagare!

Claire Englund

fredag 3 oktober 2008

En ny kurs har sjösatts! - Tankar efter de första kursdagarna

I veckan startade vi en ny universitetspedagogisk kurs, Muntlig presentation och kommunikation. Eftersom UPC kurserna får namn efter det tema som kursen fokuserar blir det ibland ganska långa namn och då har vi en benägenhet att göra förkortningar, så denna kurs kallas kort MPK. Kursen är i mångt och mycket utvecklad utifrån önskemål från de lärare som gått kursen Lärarrollen och där haft inslag om muntligt framförande. Kurdeltagarna har där upplevt att det skulle behövas mer träning och fördjupning kring det muntliga framförandet. Det har vi nu alltså hörsammat och tillskapat en kurs som helt fokuserar på detta. Kursen kommer att behandla det muntliga framförandet ur många olika perspektiv. Den egna utvecklingen som talare står i centrum och till det lägger vi på perspektiv som kroppsspråk, röst och tal, pedagogiska hjälpmedel, struktur och innehåll, att presentera på nätet och att presentera på engelska.


Under de två inledande dagarna har vi nu bland annat haft besök av Åsa Falk-Lundqvist som för närvarande arbetar som prefekt vid institutionen för svenska och samhälls-vetenskapliga ämnen. Åsa som även är utbildad dramapedagog hade som uppgift att väcka vår insikt om kroppens och kroppsspråkets betydelse. Åsa talade bland annat om den professionella kroppen och att det många gånger är en brist att vi som lärare inte medvetandegör vårt kroppsspråk och faktiskt använder det på ett mer medvetet sätt. Hon menar att vårt uppdrag som lärare är att lära, röra och beröra. Vi fick också påminnelse om den makt och det övertag vi har som lärare och vilket ansvar som följer med detta. Nu var det ju inte så att Åsa talade OM kroppsspråk i fyra timmar utan vi fick en rejäl dos övningar som väckte många munterheter, insikter och tankar om hur vi förhåller oss till kroppen, hur vi andas, hur vi rör oss, vad vi uttrycker. Vi hade en eftermiddag då vi pendlade från att vara medveten om oss själva och vad vi uttrycker till att använda detta i syfte att stödja ”den andre” till att lära och utvecklas.

Om du är intresserad av att gå kursen så kommer den att ges nästa höst igen.

Margareta Erhardsson

tisdag 23 september 2008

SAKAI – en gemensam lärplattform med ett nytt namn

Under våren 2008 togs ett beslut att införa en gemensam lärplattform för Umeå universitet. Valet av plattform föll på SAKAI och IT-chefen gavs uppdraget att planera och genomföra införandeprojektet under tiden 2008-07-01 - 2009-12-31.

SAKAI är ett system som helt och hållet bygger på öppen källkod. Detta innebär att källkoden är tillgänglig att använda, läsa, modifiera och vidaredistribuera. I och med detta kommer universitetet att kunna anpassa funktionalitet och gränssnitt efter de behov som önskas. SAKAI används idag av ett flertal universitet och högskolor världen över. Idag ligger en pilotinstallation uppe för UmU som används under hösten 2008 av ett fåtal utbildningar. Inloggning sker genom den centrala autentiseringstjänsten (CAS) på följande adress: https://sakai.umdc.umu.se:8443/portal

Under föregående vecka tillsattes en universitetsövergripande arbetsgrupp som har uppdraget att koordinera införandet av den nya VO-plattformen. Gruppen har haft sitt första möte och där uppkom bland annat en fråga om namngivning av den nya lärplattformen. På Stockholms universitet har man valt att namnge sin lärplattform Mondo (esperanto och betyder värld).

Förutom att ge plattformen en mer personlig prägel för Umeå universitet är den stora fördelen med att ge systemet ett eget namn att när vi nästa gång byter plattform kan vi behålla det redan inarbetade namnet och att alla tekniska förändringar som görs sker i bakgrunden.

Nu utlyser UPC en namngivningstävling för vår egen version av SAKAI. Tävlingsperioden pågår med start idag och fram till och med 28 november 2008. Det vinnande bidraget kommer att belönas med ett enastående fint pris. Skicka in ditt bidrag till tävlingen nu!

Klicka här för att skicka in ditt bidrag »



fredag 19 september 2008

Studentfall som resultat av god fostran?

För tredje året publicerar Umeås studentkårer en studentfallsskrivelse, där de rapporterar missförhållanden inom grundutbildningen och föreslår åtgärder. Det borde vara obligatorisk läsning för oss alla.

Här beskrivs både tydliga regelbrott och upplevda oegentligheter; dock enbart fall som rapporteras till kårernas utbildningsbevakare, så det torde finnas ett stort mörkertal av oanmälda fall.

Frågan är hur ett dokument som detta ska tolkas. Den grundutbildningsinstitution jag tillhör finns inte omnämnd. Ska det tas med lättnad; som en intäkt för att här följs alla regler och vårt bemötande är perfekt? Och omvänt; ska de institutioner som förekommer mer frekvent i studentfallsskrivelsen betraktas som särskilt regelbrytande institutioner?

Knappast. Jag föreslår en annan tolkning. De institutioner som fått ett flertal anmälningar från studenter har lyckats fostra dem väl till att vara vaksamma, kritiska och ifrågasättande till institutionens och lärares sätt att arbeta i grundutbildningen. De har helt enkelt lyckats bättre än andra på att professionalisera studenterna i detta avseende.

Och de institutioner som inte omnämns har inte lyckats lika väl med sin studentfostran. Är det en plausibel tolkning?

måndag 15 september 2008

Besök i den virtuella världen

Det har varit några spännande veckor så här i början på hösten. UPC har börjat utvärdera Podcast Producer, ett serversystem från Apple som gör det möjligt att med ett par knapptryckningar spela in och publicera video på Internet. Tanken är att se om ett system som gör det ytterst enkelt för läraren att publicera sina föreläsningar på nätet, tillåter oss att flytta fokus från teknik till pedagogik. Vilka nya möjligheter ger dessa ljud- och videoupptagningar lärare och studenter? Hur stödjer det lärande och hur hjälper det studenten att uppnå sina lärandemål? En annan fråga är om/hur lärarens pedagogiska arbetssätt förändras vid användning av den nya tekniken?
Under förra veckan hade vi besök av Kathryn Sutherland från Victoria University of Wellington, Nya Zeeland. Hon höll ett internt seminarie på UPC om Constructive Alignment. Det var en mycket intressant förmiddag där temat var ”Creativity Unbound? Rethinking ”Constructive Alignment” as Paradigm and Method”, där Kathryn bl.a. talade om att vi måste titta på oss själva i undervisningssituationen uppifrån vad hon kallade "balkongen”. Genom att titta på oss själva ovanifrån kan vi reflektera över vad vi gör i undervisningssituationen. Under de timmar jag tittat på de inspelade föreläsningarna som har gjorts i Podcast Producer kan jag inte låta bli att fundera över om de lärare som nu spelar in sina föreläsningar inte får ett utmärkt verktyg på "köpet". När man ser sig själv på video finner man sig plötsligt uppe på Kathryn kallade "balkongen". Här finns plötsligt en möjlighet att titta, lyssna och reflektera över vad man säger (eller vad man trodde att man sa) och gör i föreläsningssalen. Det är snart dags för de första "fokusgrupperna" i utvärderingsgruppen att träffas och det ska bli spännande att ta del av lärarnas reflektioner.
Den lärare som är intresserad att delta i denna utvärdering, vilket kommer att pågå under hela hösten, kan höra av sig till mig. Här hittar ni inbjudningsbrevet till utvärderingen. Nästa informationsträff är den 30/09.

Som om detta inte var nog hade jag den stora förmånen att få delta i en annan spännande aktivitet. Jim BarretHumlab ville direktsända en föreläsning in till Second Life, en virtuell värld som fått stor uppmärksamhet i medierna, inte minst sedan Carl Bildt invigde den virtuella svenska ambassaden.
Humlab har en egen ö där studenter från museologiprogrammet har förlagt en del av sin utbildning. Nu ville man sända en direktsänd föreläsning från Humlab in till ön i Second Life. Det visade sig gå alldelens utmärkt. Jim skapade en stor skärm som svävade på himlen ön där deltagarna stod eller satt på stranden mellan vajande palmer. Via de inbyggda funktionerna i Second Life kunde vi projicera filmen på den virtuella skärmen.
Då här såg det ut:



Personligen är jag en mycket ovan besökare i virtuella världar. När jag under testsändningarna såg mig själv på en stor svävande skärm över sandstranden, där Avatarer (bl.a. jag själv i egenskap av min avatar Quintus Aristocrat) samlats nedanför den stora videoskärmen, infann sig en lätt förvirring hos mig. Vad kan detta innebära annat än att vi sakta men säkert migrerar till ett digitalt landskap där vi kan anta valfri form och träffas var som helst (genom att portera sig till rätt plats?!). Vilka implikationer får detta på utbildning? Kanske någon av våra läsare kan svara på detta?

P.S
När jag kom hem den dag vi sänt video till Second Life hade min dotter (9 år) skapat en avatar i den virtuella världen Blipville. Det är tydligen ett mycket populärt ställe att träffa sina kompisar på.

måndag 1 september 2008

Du är skillnaden

Idag startar höstterminen 2008 och återigen fylls korridorer och föreläsningssalar av studenter. Runt om i Sverige samt på andra ställen i världen sitter personer med antagningsbesked, scheman och litteraturlistor i sin hand, utskickade från Umeå universitet. Andelen distansstuderande växer.

För många är studier något bekant. De vet vad som förväntas av dem, och vet vad de kan förvänta av de som anordnar kursen. För andra är lärande inom högre utbildning något nytt. Med olika erfarenheter och med olika motiv har de valt att studera vid Umeå universitet. Vad de får med sig påverkas i hög grad av lärarna.

I filmen "Döda poeters sällskap" är det huvudtemat, och trots att det gått 20 år sedan den gjordes och att jag säkert sett den 10 gånger så inspireras jag fortfarande av detta. Det är speciellt en replik, ett citat av Walt Whitman, som betytt mest för mig, både på ett personligt plan men även som i min yrkesroll som lärare:

"That the powerful play goes on, and you will contribute a verse"

För mig betyder det att vi har en chans att betyda något positivt för andra. Genom att vara såväl kunniga som engagerade och modiga lärare kan vi skapa tillfällen för våra studenter att minnas oss som dem som betydde en skillnad, åt det positiva hållet, för deras utveckling.

Läraren i filmen, John Keating (förtjänstfullt spelad av Robin Williams), framställs i mina ögon som ett lärarideal. En som både besitter goda ämneskunskaper OCH god pedagogisk förmåga. Nu när det förstnämnda betonas i debatten kring lärande är det viktigt att det sistnämnda får minst lika stort utrymme för att vi ska få fortsätta utvecklas till de lärare som våra studenter förtjänar.

De behöver inte nödvändigtvis ropa "Oh captain, my captain" i kursutvärderingarna. Men en målsättning kan vara att alla som läst vid Umeå universitet ska känna att den tiden utgjorde en positiv skillnad i deras liv.

torsdag 14 augusti 2008

Sommaren är kort

En av de mest citerade stroferna ur en svensk popmelodi måste vara den i rubriken från Tomas Ledins låt med samma namn. Hela refrängen lyder (vilket säkert också de flesta redan vet): ”Sommaren är kort/Det mesta regnar bort/Men nu är den här/Så ta för dig/Solen skiner idag/Hösten kommer snart/Det går med vindens fart/Så lyssna på mig/Solen skiner kanske bara idag.”

Idag skiner verkligen solen medan litet lätt hotfulla moln drar förbi på himlen. För mig (och kanske också för dig?) är det första arbetsveckan och litet känns det fortfarande som om Ledin hade rätt – sommaren var kort. Eller kanske rättare sagt: semestern var kort och ”hösten kommer snart”. Men det känns ändå inte som om hösten har kommit riktigt än. Den känslan brukar jag inte få förrän omkring den 1 september då universitetet återigen vaknar riktigt till liv när studenterna kommer.

Så smått börjar jag komma ihåg vad det är som ska göras och i och med att de flesta av mina UPC-kollegor också är på plats så kommer arbetet igång igen. Den första av våra kurser som startar är ”English for university teachers” och den går det att söka till den 15 augusti. Vi har också två verkstäder, ”Att undervisa med stöd av lärplattform - Sakai” och ”Ljud och video på nätet”, i slutet av månaden som du också är välkommen att anmäla dig till.

Jag vill också vidarebefordra en inbjudan från Mats Daniels i Uppsala som flaggar för den sjunde CeTUSS-workshopen som har fokus på reformerande av ingenjörsutbildning - hur och varför. Är du intresserad av att vara med bör du anmäla dig snabbt då deltagarantalet är begränsat till 35 personer.

Som sagt: sommaren är kort men nu stundar en höst som förhoppningsvis blir såväl vacker som inspirerande. Och håll ut, för om jag nu började med att citera Tomas Ledin får jag väl avsluta med att citera en strof från en låt som Östen Warnerbring skrev den svenska texten till och sjöng: ”Snart blir det sommar igen!


Sven B Eriksson

tisdag 17 juni 2008

Jag har inte tid!

I förra veckan arrangerade UPC en verkstad för pedagogiskt ansvariga. Temat för verkstaden var ”Ett pedagogiskt handlingsprogram för institutionen”. Under verkstaden kom många goda idéer fram kring vad man kan ha för hjälp och nytta av ett lokalt pedagogiskt handlingsprogram som komplement till universitetets centrala.

Ett ord som dock ofta återkom i diskussionerna var ”tid” och framförallt den upplevda bristen på densamma. Det finns så många saker universitetslärare vill och kan ta tag i men när ska vi få möjlighet att göra det. Vi känner att vi får mer och mer att göra och mindre och mindre tid att göra det på.

Nyligen publicerade Högskoleverket också en tematisk studie om högskolelärarnas arbetssituation. 200 lärare på 11 institutioner vid sex olika högskolor förde en tidsdagbok under en vecka. Studien visar att lärarna i genomsnitt arbetar cirka 54 timmar och också på kvällar och helger. Undervisningen kräver mer förberedelser, de administrativa uppgifterna har ökat, tiden för forskning och utvecklingsarbete prioriteras ned. Högskoleverket skriver också att ”slarv, kompromisser och stress är konsekvenser av den trängda situationen”.

Jag önskar att det skulle vara möjligt för mig att bokstavligen göra det en kollega önskade då denna sa: ”Arbetsgivaren måste skapa mer tid för det här arbetet”. Jag får sätta upp det som en del i kommande kompetensutvecklingsplaner för mig.

Utanför mitt fönster drar i skrivande stund ulliga vita moln förbi solen på en i övrig vackert blå himmel. TFE:s väderstation säger att det är 15,8 grader och en lätt sydlig bris men min egen termometer visar 22,1 grader för den ligger mer i solen :-). Jag väljer att lita mer på den för nu börjar jag verkligen längta till semestern - och den tänker jag i alla fall ha tid till i år.

En trevlig midsommar och en riktigt skön och avkopplande sommar önskar jag och UPC dig. Hoppas att den blir precis som du vill ha den!

Sven B Eriksson

torsdag 5 juni 2008

Ich bin ein blogger

Anders Mildner ondgör sig något i Sydsvenskan över hur osynliga svenska akademiker vid våra lärosäten är i mediala sammanhang. Den tredje uppgiften, menar han, verkar betyda noll och intet för universiteten och högskolorna.

Såväl studenter som universitetslärare använder nätet som en väsentlig informationskälla. Men hur synliga är universitetslärarna på nätet? En blogg, menar Mildner, vore ett utmärkt sätt för forskare och lärare att kommunicera med sin omgivning utanför seminarierummen och hörsalarna. En enkel teknik för publicering, en enkel teknik för prenumeration.

Hur ser det ut vid Umu? Jo, det finns ett antal bloggare i lärarkollegiet med egna bloggar. Elza Dunkels, Therese Örnberg Berglund, Daniel Skog, Stephanie Hendrick, Krister Lindwall och Peter Vinnervik, Erik Stolterman, Fredrik Paulsson, Jim Barrett, Jonny Holmström, P O Ågren, Patrik Svensson. Samt några kollektiva bloggar: Umeå Live, UPC Blogg, The Humlab Blog.

Finns det fler Umu-bloggare än ovanstående? Komplettera gärna i en kommentar.

”Om lärosäterna tog den tredje uppgiften på allvar, borde de väl jubla över att de anställda försökte möta omvärlden i en tvåvägskommunikation?”, skriver Mildner. Det är bara att hålla med. Om arbetsgivaren skulle avsätta tid i min bemanningsplan, skulle min bloggfrekvens öka markant.

-------------------
Uppdatering: Fler Umu-bloggare: Johan Jansson, Göran Bergqvist,

onsdag 4 juni 2008

Studentperspektiv i utbildningsfabriken

I tider när högre utbildning allt mer tenderar bli en löpande band-inrättning vad gäller kunskapstillägnande och en oreglerad marknad vad gäller utbildningsutbud, är det såväl glädjande som något förvånande när ett lärosäte bryter mönstret.

I dag kan studenter välja bland tusentals utbildningsprogram, men i mindre utsträckning göra personliga val inom programmen. Kurserna är vanligtvis förutbestämda. Syftet är i högre grad att säkra institutionernas intäkter, än att se till studentens bästa.

Då gör Sveriges minsta högskola tvärtom, enligt Henrik Berggren i dagens DN. Högskolan på Gotland satsar på utbildning, inte forskningsexcellens. På Gotland sätts studenten i förgrunden.

Inspirationen kommer från amerikanska "liberal education". Studenterna tvingas välja en stor del av sitt utbildningsinnehåll fritt, bara valen av kurser går utanför det egna huvudämnet. Samspelet mellan lärare och studenter avses också förändras, från avstånd och distans till närhet och samarbete.

Det grundläggande syftet är att inte skapa kanonmat för industrin, utan utbilda bildade, kritiskt tänkande människor för en föränderlig värld. Världsmedborgare, helt enkelt. På så sätt görs studenter mer anställningsbara, är tanken, än om studenter ges en snävt avgränsad, kortsiktig, men till produktion snabbt omsättningsbar kompetens.

Bör vi låta oss inspireras?

måndag 5 maj 2008

Nya kurser på UPC


Sedan en tid tillbaka pågår ett intensivt kursutvecklingsarbete på UPC. Våra befintliga kurser ses över och nya kurser utvecklas. Målet med utvecklingsarbetet är att på ett tydligt sätt anpassa våra kurser till universitetslärarnas och verksamhetens behov samt nationella riktlinjer. I samband med detta har vi bland annat utvecklat en modell som beskriver hur våra kurser är organiserade och på vilket sätt de erbjuder utveckling av de pedagogiska kompetenser en lärare vid vårt universitet behöver. För att underlätta planeringen av den egna pedagogiska kompetensutvecklingen har vi också utvecklat några konkreta verktyg för er att använda. Kika gärna in på vår hemsida för mer information.

Till hösten lanserar vi vår nya kurs ”Introduktion till högskolepedagogik”. Kursen erbjuder nyantagna doktorander och nyanställda lärare utan undervisningserfarenhet en bas i grundläggande högskolepedagogik och dess tillämpning. I dagsläget finns kursen bara på svenska, men en engelsk version kommer redan under 2009.

Våren 2009 är det dags för den åttonde universitetspedagogiska konferensen här vid Umeå universitet. Ett tips är att redan nu börja fundera över ett bidrag! Mer information om konferensen kommer innan sommaren.

Njut av den skira grönskan!

/Katarina Winka & Eva Svedmark

torsdag 10 april 2008

Att främja kritiskt tänkande

I ett blogginlägg den 1 april med titeln ”Att träna kritiskt tänkande” funderar P O Ågren på vad det innebär att tänka kritiskt. Anna Hedin vid Uppsala universitet tar i den förträffliga boken ”Lärande på hög nivå. Idéer från studenter, lärare och pedagogisk forskning som stöd för utveckling av universitetsundervisning” (2006, Uppsala universitet, Avdelningen för utveckling av pedagogik och interaktivt lärande, ISBN 91-506-1880-6) också upp det kritiska tänkandet. Hon refererar till en studie av den amerikanska forskaren Lisa Tsui (sid 353 ff) som har studerat hur lärandemiljöer i USA ser ut på institutioner där studenterna anser att de har utvecklat en hög grad av kritiskt tänkande i jämförelse med institutioner där man inte utvecklat detta lika mycket. Följande fem aspekter är enligt Tsui viktiga i lärmiljön för att stimulera ett kritiskt tänkande:

Skriva mycket och skriva om. Studenterna får skriva mycket och får också mycket återföring på det de skriver vilket också leder till att de skriver om.

Diskutera mycket. På såväl lektioner som seminarier diskuterades det mycket, mellan lärare och studenter samt mellan studenter.

Lärarna har mer positiva förväntningar på studenternas förmåga. Om man antar att studenterna kommer att klara av att tänka kritiskt så verkar förutsättningarna öka för att de också kommer att göra det.

Intresse hos lärarna för att undervisa. Också en högre grad av samarbete inom lärarlagen samt gemensamma diskussioner kring pedagogiska frågor.

En studentcentrerad pedagogisk grundsyn. Lärarna stimulerade studenternas utbyte av åsikter och lärande av varandra.

Är det här aspekter som också är viktiga i våra svenska lärmiljöer för att stimulera ett kritiskt tänkande eller prövande förhållningssätt?

måndag 7 april 2008

Delar du Kants pedagogiska grundsyn?

För den som tycker att pedagogisk litteratur understundom lider av ett filosofiskt underskott till förmån för pragmatiska undervisningstips, rekommenderas Immanuel Kants lilla skrift Om pedagogik (Daidalos). Den gavs ut 1803, ett år innan Kant dog, och har först nu översatts till svenska.

Det är en tillämpning av Kants upplysningsfilosofi på undervisningsområdet. Frågan för pedagogiken var, och är: Hur blir människan en människa? Djuren har sina instinkter. Att bli människa innebär att medelst förnuftet övervinna sitt primitiva tillstånd.

Kants pedagogik är ett frihetsprojekt, precis som hans upplysningsfilosofi: Upplysning innebär ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet”. Människan kan aldrig drillas till frihet, utan måste själv ta ansvar för sitt eget frihetsprojekt.

Kant slår fast några principer. En är att pedagogiken aldrig får bli mekanisk, utan måste vara omdömesgill. En annan är att pedagogiken aldrig får begränsas av människans nuvarande tillstånd, utan bör avse människans framtida tillstånd.

En människas fostran går genom fyra stadier. Det första är disciplinering, vilket innebär mänskliggörandet, ett tämjande av impulser och begär. Det andra är kultivering, vars syfte är att göra människan skicklig, men utan att ange vad människan ska bli skicklig på. Skicklighet ska kunna bistå flera olika syften.

Det tredje är civilisering, att bli klok, att passa in i samhället som en offentlig person och få ett offentligt värde. Det fjärde och viktigaste är moralisering. Såväl skicklighet som klokskap måste användas enbart för goda syften. Moralisering innebär att skapa den egna omdömesförmågan.

Läraren får emellertid aldrig vara en moralens väktare som bestämmer moral och förmedlar moraliska lärosatser.

När det gäller praktisk undervisning förespråkar Kant den sokratiska metoden; dialogen. Som pedagog bör man ”försöka hämta fram förnuftskunskaper ur barnen, i stället för att själv inplantera dem”, som han skriver. Människosläktet bär ett gemensamt förnuft inom sig. Pedagogens uppgift är att förlösa kunskapen.

Kants pedagogik syftar till frigörelse och är mer besläktad med emancipatorisk pedagogik än med auktoritär undervisning. Disciplin i Kants anda har inget att göra med ”hårdare tag” utan med – frihet.

torsdag 3 april 2008

Universitetspedagogisk konferens

På den 8:e universitetspedagogiska konferensen som hölls för drygt ett år sedan hölls ett trettiotal presentationer och lockade en liten, men entusiastisk skara av pedagogiskt intresserade lärare vid Umeå universitet. Totalt sett registrerades mer än 350 besök på de olika presentationerna. Sammanställningen av de inkomna bidragen har av olika skäl tagit mer tid än beräknad, men snart kommer konferensrapporten ut från tryckeriet. Det är en spännande rapport som innehåller artiklar från närmare tjugo presentationer som hölls på konferensen samt några sammanfattningar som alla nu kan läsa och låta sig inspireras av.

Det är en svår om inte omöjlig uppgift att fånga in och sammanfatta alla konferensbidrag och allt som avhandlades på konferensen, men gemensamt för dessa är dock att alla ansluter på ett eller annat sätt till det gemensamma temat för konferensen; Insikter, Avsikter, Utsikter. Artiklarna presenterar de avsikter som lärare och forskare haft med att driva olika projekt, genomföra workshops eller seminarier för att engagera studenterna, föra in nya perspektiv, öka genomströmningen i kurser osv. Det är en mångfald av avsikter som alla på sitt sätt ansluter till ambitionen att föra det pedagogiska utvecklingsarbetet vidare. Konferensdeltagarna presenterar och sammanfattar insikter som de hämtat från stora som små projekt, verksamheter och förändringsprocesser som de varit med och initierat eller genomfört. Här presenteras både sådant som fungerade väl och sådant som inte blev så som man hade tänkt eller förväntat sig.

Varje erfarenhet visar sig dock vara en värdefull insikt som konferensdeltagarna vill dela med sig till kollegorna på lärosätet. En av de insikter som lyfts fram särskilt berör en av de stora förändringar som svenska lärosäten har varit med och genomgått under de senaste åren, det vill säga Bolognaprocessen. Erfarenheterna från arbetet med detta projekt är varierande och institutionerna visar sig ha haft olika beredskap för att genomdriva såväl innehållsmässiga som pedagogiska förändringar av utbildningarna utifrån Bolognaprocessen. En sak framkommer dock på ett tydligt sätt, nämligen att flera av konferensdeltagarna understryker vikten av att kunna medverka i sådana forum där de får tillfälle att utbyta erfarenheter, dela med sig bekymmer, problem, fallgropar men också ljuspunkter och goda exempel som de stött på.

Det framkommer att utsikterna för att utveckla det pedagogiska utvecklingsarbetet ökar när lärare och forskare kan träffas över ämnes- och fakultetsgränser. Denna uppfattning ligger i linje med syftet bakom de återkommande universitetspedagogiska konferenserna, det vill säga att skapa ett forum där lärare och forskare vid Umeå universitet träffas över ämnes- och fakultetsgränserna för att berika varandra med sina insikter, avsikter och utsikter.

Tack alla ni som bidrog och delade med er av era erfarenheter.

Välkommen tillbaka 2009!

PS. Håll utkik efter konferensrapporten. Den kommer snart.

tisdag 1 april 2008

Att träna kritiskt tänkande

Vad innebär det att tänka kritiskt? Hur tränar vi våra studenter i kritiskt tänkande? Hur kommunicerar vi det kritiska tänkandet till studenter?

Universitetets klassiska uppgift är att skapa förutsättningar för att studenter utvecklar ett kritiskt tänkande, tillika formulerat i högskolelagens portalparagraf (§8): Att universitetsutbildningen ska ge studenterna ”förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar”.

När jag samtalar med studenter om kritiskt tänkande, brukar jag utgå från en avhandling i filosofi av Jan Willner från 1986, med titeln Kritisk granskning (Thales). Där beskriver Willner tre områden där kritiskt tänkande är synnerligen värdefullt.
”Det första är då det gäller intellektuella benägenheter som manifesteras i att man själv försöker ta reda på hur saker egentligen förhåller sig; motsatsen är en benägenhet att passivt acceptera påverkan.

Det andra är då det handlar om beredskapen att ompröva och att söka alternativ; sådan beredskap saknas hos dogmatiker och auktoritetsberoende.

Det tredje området är vid nyttjandet av metoder som gör det möjligt att underkänna svaga påståenden och resonemang; här är godtrogenhet parad med okunnighet motsatsen.” (Willner 1986, s 3.)

Det är en bra början. Vi känner igen honnörsorden från förnuftets kyrka: att aktivt söka det sanna, ständigt vara beredd att ompröva sina ställningstaganden och att ”the force of the better argument” gäller. Argument slår auktoritet.

Dessa utgångspunkter kan sedan tillämpas på i stort sett vilket exempel eller fall som helst. I träningssyfte under ett undervisningspass eller vid studenters mer skarpa arbeten, som exempelvis vid uppsatsarbeten.

torsdag 13 mars 2008

Pedagogisk karriärväg

Förra veckan blev Mälardalens högskola först i landet med att erbjuda sina lärare en pedagogisk karriärväg där de premieras för att de är skickliga pedagoger.

Tanken är att lärare kan ansöka om att få sin pedagogiska skicklighet prövad enligt kriterier kopplade till en pedagogisk kompetensstege. Underlaget som bedöms är en pedagogisk meritportfölj. Även här vid Umeå universitet används pedagogiska meritportföljer för att dokumentera pedagogiska meriter, men inte för samma konkreta syfte som vid MdH.

I MdH:s modell delas karriärvägen upp i tre steg – den första nivån är behörig lärare, den andra meriterad lärare och den tredje nivån tituleras excellent lärare. De titlar som används inom karriärvägen är ett komplement till de traditionella akademiska titlarna adjunkt, lektor och professor. Man kan alltså avancera i två karriärvägar samtidigt, och en bonus är att båda är kopplade till löneutvecklingen!

Rektor vid MdH säger att ”Den pedagogiska karriärvägen är av strategisk vikt för att börja åtgärda den stora skillnaden i meriteringsvärde mellan forskningsmässiga och pedagogiska meriter.” Och, visst är detta ett gott initiativ för att höja det pedagogiska meritvärdet. Framför allt är det viktigt att visa att DET GÅR att bedöma pedagogisk skicklighet, i flera nivåer.

En viss misströstan tränger sig ändå på: vad är dessa titlar egentligen värda? Varför tillskapa alternativa karriärvägar när det faktiskt redan finns en befordringsväg på pedagogiska meriter (från adjunkt till lektor baserad på särskild pedagogisk skicklighet). Svaret är enkelt - det befintliga systemet funkar inte, de kända karriärvägarna är stängda för duktiga lärare.

Men nu kanske det händer något! De kriterier som MdH tagit fram för pedagogisk skicklighet är oerhört viktiga och efterlängtade. Plötsligt kan vi kanske sätta ord på vad grundläggande eller särskild pedagogisk skicklighet är! Tack Mälardalen!

/Katarina Winka

PS Välkommen till en inspirationsdag kring pedagogisk skicklighet den 3 april! larare_inbjudan.pdf

tisdag 4 mars 2008

UPC Verkstäder vt-08

Dags att ladda batterierna med nya kunskaper och färdigheter? Utöver UPC´s ordinarie kursutbud erbjuds undervisande personal vid Umeå universitet platser på följande verkstäder under vt-08:


  • Från Campus till nät - och tillbaka, 19/3, 13/5
    ”Från Campus till nät – och tillbaka” är en endagsverkstad som vänder sig till de som vill använda sig av IKT till stöd för lärande. Verkstaden handlar inte om att lära sig olika tekniska applikationer utan fokuserar på hur du som lärare vill jobba pedagogiskt för att uppnå kursens mål och förväntade studieresultat. Genom att koncentrera dagen kring önskade lärprocesser, oavsett om det sker via nätet eller på campus kan vi tillsammans hitta nya möjligheter och tillämpningar av dagens och morgondagens IKT.
    Läs mer

  • E-möten , 17/3
    Genomgång av begreppen nätbaserade möten och E-möten och användningsområden. Praktiskt få prova och lära sej att kommunicera med olika e-mötesplattformar. Vi tar även upp rekommendationer på användningsområden e-möten samt val av kamera och ljudtillbehör.
    Läs mer

  • Podcasting, 12/3
    Vad är Podcasting och hur fungerar det? Verkstaden syftar till att öka kunskaperna om användning av ljud och bild och hur det kan användas i undervisning/informationssyfte med särskilt fokus på Podcastproducer.
    Läs mer

  • Ljud & video på nätet, 8/5
    Workshop under en heldag. Förmiddagen börjar med ett introduktionspass. Vad är Ljud o video på Internet? Under eftermiddagen skapar vi egna inspelningar och publicerar dem på internet. Läs mer


  • Lärplattformar, 11/3, 17/4
    Verkstaden syftar till att ge en introduktion till nätbaserat lärande i teori och praktik i första hand via arbete i den nuvarande universitetsgemensamma lärplattformen PING PONG, men med utblickar mot två andra lärplattformar, Moodle och Sakai. Läs mer

  • Att examinera utifrån förväntade studieresultat, 23/4, 15/5
    En verkstad där du utvecklar handlingsberedskap att skapa examinationer som utgår från förväntade studieresultat. Det praktiska arbetet under verkstaden utgår från kursdeltagarnas kursplaner.
    För mer information kontakta Margareta Ehardsson
    För anmälan kontakta Lena Sandström

  • Att skapa och använda en pedagogisk meritportfölj, 10/4, 4/6
    Vi kommer att titta på de krav och riktlinjer för dokumentation och bedömning av pedagogiska meriter som finns vid Umeå universitet och några andra lärosäten, samt diskutera vad pedagogisk skicklighet är. Du kommer också att få tips och erfarenheter som underlättar när du ska dokumentera dina egna pedagogiska meriter. Under dagen ges du möjlighet att dels skapa en individuell struktur för din meritportfölj samt att börja utveckla några av de dokument som du vill ska finnas där.
    För mer information kontakta Thomas Fritz
    För anmälan kontakta Lena Sandström

  • Blogg/Wiki, 2/4
    ”Wiki och Blogg” är en endagsverkstad som vänder sig till de som vill använda sig av IKT till stöd för lärande. Verkstaden tar upp möjligheterna med Wiki och Blogg som är två tjänster i det man kallar Web 2.0. Med Wiki och Blogg får nu användarna en större möjlighet att styra och påverka innehållet på nätet, ex genom att kunna lägga fram egna tankar och ideer (Blogg) eller att flera kan skapa gemensamma dokument och resurser på nätet (Wiki) Under worshopen blandas teori och diskussioner med praktiska inslag runt Bloggar och Wikis. Läs mer


  • Kollaboration på nätet, 14/5, 28/10, 25/11
    Vill du främja en aktiv dialog mellan dina studenter på nätet? Skapa en trygg lärgemenskap som möjliggör kollaborativt arbete? Under denna heldagsworkshop blandas praktiska råd med diskussioner om hur du kan utveckla och genomföra olika aktiviteter på nätet. För mer information kontakta Claire Englund


  • Mobilt lärande, 28/5
    De flesta lärare och studenter har idag tillgång till mobiltelefon. Det sker också en stor utveckling på nya tjänster och funktioner för mobila enheter. Under workshopen blandas teori och diskussioner med praktiska inslag runt användningen av mobiltelefonen i olika undervisningssituationer. Läs mer

fredag 29 februari 2008

En rumpnisses funderingar...

"Kvalitetsarbetet är en gemensam angelägenhet för högskolans personal och studenterna" (1 kap 4§ i Högskolelagen). Efter en titt i olika ordböcker blir det klart att ordet gemensam innebär: tillhör flera, brukas av flera (på en gång), ömsesidig.

I Policy för studentinflytande vid Umeå universitet står vidare: "all verksamhet som rör utbildning vid universitetet ska baseras på samarbete mellan universitetets personal och studenter. Detta samarbete ska i sin tur bygga på en strävan till ömsesidigt förtroende och ansvarstagande". Jag ser framför mig lärare och studenter som tillsammans sitter ner och samtalar om undervisningen, lärande, att studera på universitetet, förväntningar, realiteter och drömmar. De ser och lyssnar på varandra, frågar och kommer med förslag.

Vaffor i hela friden genomförs då de flesta kursutvärderingar som enkäter, gärna standardiserade för en hel fakultet (- för det är effektivt och spar tid)? Standardiserade enkäter som ibland används för att jämföra olika kurser (??) och för att ”betygsätta” lärare. Studenterna får frågeformuläret i handen i slutet av kursen, kanske i samband med tentamen och frågorna är definierade av läraren eller den kursansvarige, ibland i samarbete med någon enstaka studeranderepresentant, men allt oftare utifrån Högskoleverkets bedömningskriterier.

Någon återkoppling är inte lätt att få till, studenterna har ju redan gått vidare till nästa kurs men resultatet är tänkt att komma till nytta i nästa kurs. Som har helt andra studenter……… Och på grund av att lärare blir otrevliga mot studenter som varit kritiska i sina kursutvärderingar har universitetet i Regelsamling för grundutbildning nu bestämt att: "normen skall vara att kursutvärderingar genomförs anonymt".

Kan du se något gemensamt, någon ömsesidighet eller samarbete, förtroende och ansvarstagande? Jag kan inte det. Jag undrar bara - vaffor gör di på detta viset?

torsdag 21 februari 2008

Kränkningar – och kränkningar!

Det ena jag slås av när jag läser DN:s artikelserie "Först kränkt vinner" är att anmälningarna för kränkning av studenter inte tycks utredas tillfyllest.

Det ska naturligtvis inte utredas huruvida en student upplever sig kränkt. Varje upplevelse är sann för den som upplever det. Däremot vore det rimligt att en anmälan om kränkning prövas mot lagar, regler och praxis.

Det andra jag slås av är de anmälda kränkningarnas vaga karaktär. Att ge synpunkter på språket i en uppsats ingår i läraruppdraget. Att underkänna kunskapsredovisningar som inte når upp till de förväntade studieresultaten likaså.

Kanske DN:s artikelserie riskerar invagga oss i någon form av falsk säkerhet; att "riktiga" kränkningar i högskolevärlden inte förekommer. Det ska vi inte förledas att tro.

I denna artikel redovisas hur en student på läkarprogrammet vid Uppsala universitet örfilas upp av läraren framför studentgruppen. Om DN:s artikelserie redovisar kränkningar med frågetecken efter, redovisas här en kränkning med utropstecken efter.

tisdag 19 februari 2008

Reportage om likabehandling i högskolan

Maciej Zaremba – DN Kulturs svar på Janne Josefsson – skriver ett intressant reportage om tillämpningen av Lagen om likabehandling av studenter vid högskolan (SFS 2001:1286) vid Lärarhögskolan i Stockholm.

Reportaget ser ut att handla om hur högskolan hanterar ärenden som hänvisar till denna lag. Zaremba tecknar en bild av hur högskolans ledning och lärare viker sig för såväl anmälningar om trakasserier och diskriminering som hot om dylika anmälningar:
”Krav på begriplig meningsbyggnad, rättstavning samt uppmärksamhet visar sig vara uttryck för diskriminering. Eller bara allmänt kränkande. Följaktligen har ett tiotal lärare skriftligen fått förklara att de inte är rasister, homofober eller njuter av att trakassera dyslektiker när de följer normala kriterier för betygsättning.

Processen har satt sina spår i lärarkåren. En lärare säger till mig att han numera tänker sig för innan han påpekar språkfel om studenten inte är född svensk. En annan överväger att sluta. En tredje undviker studentsamtal i enrum. En chefsperson berättar att det finns lärare som inte vågar gå in i klassrummen, av rädsla för att någon där antecknar allt hon säger, ’och vinklar det sedan för en anmälan’.”

Frågorna hopar sig. Hur stort är problemet? Hur många är anmälningarna per år? Ser det likadant ut på andra fakulteter och vid andra universitet? Varför fokuserar Zaremba Lärarhögskolan? Är den extra utsatt? I så fall, varför?

Del 1 publicerades den 17/2.
Del 2 publicerades den 18/2.
Del 3 publicerades den 20/2.
Stockholms universitets rektor, Kåre Bremer, kommenterar artikelserien.

måndag 18 februari 2008

Vilka problem löser kodade tentamina?

Under en av dagarna på UPC:s kurs Lärarrollen diskuteras rollen som examinator från olika synvinklar. Bland annat diskuterade vi examinationsrollen från följande synvinkel: Även om föresatsen är att vi i examinatorsrollen bedömer kunskap, förståelse och förmåga, bör vi reflektera över om det finns andra faktorer hos studenter och i undervisningskontexten som påverkar vår bedömning

Kan studenters kön, etnicitet eller samhällsklass påverka läraren på något sätt vid läsning och bedömning av uppsatser, labbrapporter eller tentor? Kan lärare vara helt neutrala inför kön, etnicitet och samhällsklass, det vill säga helt undvika att påverkas? Om vi tenderar att svara tvärsäkert ”ja” på den frågan – hur vet vi det?

Kursdeltagarna anknöt till Umeå universitets beslut om att införa kodade tentamina från och med den 15/3 2008 och diskuterade om kodade tentamina är en bra lösning på ovanstående problem.

Risken är, menade en kursdeltagare, att vi med kodade tentamina enbart sopar eventuella problem under mattan. Vi behöver inte se namnet på studenten vars tentamina vi rättar för att se kön, etnicitet och klass. Markörerna är tydliga i språket. Med kodade tentamina förleds vi tro att vi har skapat ett instrument som garanterar vår neutralitet och att vi därmed slipper reflektera över social påverkan vid rättning av tentamina.

Det är otvetydigt så att kodade tentamina löser problemet med att rättningen kan påverkas av eventuella sympatier eller antipatier hos läraren vs enskilda studenter, eftersom studenternas namn döljs vid rättning. Frågan är dock om detta är ett så stort problem att vi vill riskera att sopa de mer subtila neutralitetsproblemen under mattan.

tisdag 12 februari 2008

Tips om snabb och enkel teknik för informationsspridning-The Jing project

Det här tipset vänder sig tyvärr enbart till dem som använder PC (tror inte att det finns något liknande för Mac?).

I mitt arbete att informera och instruera lärare har jag använt mig av Camtasia för att spela in det jag har på min datorskärm. Det kan vara att visa hur man hanterar en viss funktion i en lärplattform, t.ex hur man skapar ett test eller en utvärdering etc. Resultatet blir en film med ljud (går naturligtvis att göra en ljudfil enbart!) som ganska lätt kan distribueras.

Nu finns det sedan cirka 7-8 månader tillbaks en funktion utvecklad av företaget som utvecklat Camtasia, som kallas "The Jing project", som gör det synnerligen enkelt att spela in och gör det ännu enklare att distribuera information/instruktioner.

Jag kan helt enkelt få min inspelning (max 5 minuter!) att läggas på en server, samt erhålla en URL till filen, som jag automatiskt får i "Urklipp", så att jag t.e.x kan bifoga den som länk i ett vanligt e-postmeddelande. Synnerligen praktiskt, då man till exempel vill visa inloggning, översikt eller snabb återkoppling på en fråga med mera.

fredag 1 februari 2008

Vernissage, en deltagaraktiv redovisningsform

Det finns olika sätt att redovisa grupparbeten. Om man vill få så många som möjligt att vara aktiva under redovisningen kan den metod som jag själv brukar kalla ”Vernissagen” vara ett alternativ. (Det finns säkert andra namn på den men jag vet inte vem som bör äras för att ha gjort detta en första gång – det var inte jag - och vad denne i så fall kallade det hela.)

Låt oss säga att vi har haft ett grupparbete där fyra grupper (A, B, C och D) med fyra deltagare (1, 2, 3 och 4) i varje har arbetat med en uppgift som ska redovisas (tänk dig att varje grupp är en konstnärsgrupp som skapar en tavla som ska visas för andra). Varje grupp skriver ned sin redovisning i punktform (tankar/synpunkter/förslag) på ett eller flera blädderblocksblad. Bladen (”tavlorna”) sätts sedan upp i var sitt hörn i den lokal som redovisningen ska ske i.

Istället för att nu en eller några få personer från respektive grupp ska sköta redovisningen gör vi en ny gruppindelning. Vi gör tvärgrupper där en person från respektive grupp bildar en ny grupp. I vårt exempel får vi då fyra nya grupper där en grupp består av personerna A1, B1, C1 och D1, nästa av A2, B2, C2 och D2 och så vidare. De fyra nya grupperna ställs framför var sin ”tavla” och den person från ”konstnärsgruppen” som varit med att framställa ”tavlan” presenterar den för de övriga i gruppen som frågar och kommenterar direkt vid presentationen. Efter valfri tid flyttar varje grupp till nästa ”tavla” där nästa ”konstnär” tar vid och presenterar sin ”tavla”. Hänger du med?

På det här sättet kommer samtliga i respektive grupper att få ett ansvar för att presentera det man varit med om att ta fram i det tidigare grupparbetet. I och med att det är ganska små grupper som står framför respektive presentation finns det också bättre förutsättningar för en aktivare diskussion och fler frågor kring presentationerna.

Sven B Eriksson

måndag 21 januari 2008

Excellenta lärare eller excellent lärande eller både och?

Kvalitet i undervisningen är väl något som alla lärare kan skriva under som ett ytterst viktigt uppdrag. På UPC möter vi många engagerade lärare som vill och känner behov av att få vidareutveckla sig i det uppdraget. Ett uppdrag som inte längre består av att endast vara en lysande föreläsare. Att undervisa och vara en bra lärare är idag ett komplext uppdrag som kräver såväl kunskap som förmågor och kompetenser. Som Claire redan beskrivit i sitt blogginlägg håller UPC på att i olika sammanhang kartlägga vilka kompetenser som anses värdefulla och nödvändiga för en lärare. Utifrån dessa kompetenser ska varje enskild lärare bättre och mer strukturerat kunna planera för sin egen kompetensutveckling. Genom att se vilka kompetenser han eller hon redan har och vilka man vill stärka och vidareutveckla skapas det bättre förutsättningar för den enskilde läraren att skräddarsy sin egen utvecklingsplan. För detta finns då bla. UPC:s kursverksamhet som nu håller på att utvecklas och kommer att sjösättas allt eftersom inom de kommande två åren.

I detta sammanhang och utifrån projekt 10 ska UPC även utreda frågan om excellens. Här pågår en ganska het debatt särskilt i Storbritannien där olika modeller håller på att utvecklas och prövas (se tex. temanummer 5 i Exchange). Debatten däröver har i vissa stycken varit som att se ett avsnitt av Lost, man vet inte vad det handlar om eller vart det ska leda. Vissa hävdar en avsaknad av tydliga definitioner, kriterier och direktiv medan andra ser det som en fördel för att kunna utvecklas i sin egen takt och utifrån egna förutsättningar, vilket i sin tur verkar leda till att det blir svårt att få samstämmighet och jämförbarhet. Man kan ju tänka sig att även vi kommer att följa en liknande småsnårig stig och förmodligen kommer debatten att vara likaledes här hemma men genom att se andras mindre lyckade försök så kan vi alla fall lära av detta. Det som dock är spännande i Storbritannien är att det förekommer debatt, där har vi en del att ta efter och mycket att vinna.

Därför slänger jag nu ut denna stafettpinne; hur ska vi tänka kring frågor om excellens? Vad är excellens i undervisningen? Vad är en excellent lärare? Kan alla bli excellenta? Hur ska meritvärdet se ut? Är det betydelsefullt för studenten och studentens lärande att det finns en excellent lärare i ett helt lärarlag eller är det lärarlaget, som lag, som har störs betydelse? Är det per automatik lärarna som ska vara föremålet för bedömning om excellens? eller kan vi tala om excellent lärande? Då blir det studenterna och deras lärande som står i fokus. Hur förhåller sig excellenta lärare till excellent lärande? Finns det solklar koppling däremellan? Svara på den du!

Som du förstår har vi en mycket spännande tid framför oss och när man tänker på det är det med en kittlande känsla i magen. Nu har du chans att ta stafettpinnen och tycka till.

/Margareta Erhardsson