UPC, i form av undertecknad och Margareta Erhardsson, arrangerade den första verkstaden med temat Att examinera utifrån förväntade studieresultat tidigare i veckan. Det var en fullspäckad verkstad med en stor arbetsinsats från deltagarna.
Arbetet syftade till att skapa en sammanhållande tråd mellan följande fyra aspekter av examinationsprocessen:
– Förväntade studieresultat, såsom de framställs i en kursplan.
– Examinationens form – vilken examinationsform passar bäst för de förväntade studieresultaten?
– Examinationens innehåll – hur bör uppgifterna/frågorna formuleras för att passa såväl examinationens form som de förväntade studieresultaten?
– Kriterier för betygsättning – hur formulerar vi kriterier för den valda examinationen, dvs hur bedömer vi studenters prestationer och hur säkerställer vi att rätt prestationer bedöms?
Den avslutande diskussionen blev mycket intressant och den rörde sig kring hur väl vi lyckas få dessa fyra aspekter att hänga ihop, så att vi examinerar rätt saker på rätt sätt med rätt innehåll och med rätt kriterier. Det är inte så lätt som det i förstone kan låta, men jag tror att vi som deltog fick en hel del insikter i hur man i det egna ämnet kan tänka kring dessa aspekter.
En liten problematik smög sig diskret in i den avslutande diskussionen. Å ena sidan kan en väl sammanhängande examination – från förväntade studieresultat till bedömningskriterier – borga för kvalitetssäkring av examinationsprocessen. Den blir genomskinlig, kommunicerbar – och förutsägbar.
Å andra sidan är en tänkbar risk att processen blir instrumentell. Ju explicitare och detaljrikare de förväntade studieresultaten formuleras, desto mer föreskrivs såväl form som innehåll och betygskriterier. Utrymmet för läraren att anpassa examinationen till olika omständigheter och förutsättningar riskerar krympa.
Frågan är hur vi skapar en balans mellan kvalitetssäkring och instrumentalism.
onsdag 24 oktober 2007
torsdag 18 oktober 2007
Ett potentiellt dilemma?
Gårdagens (17/10) SPA var lika intressant som dessa seminarier för pedagogiskt ansvariga alltid är. Temat var kvalitetssäkring i högre utbildning. Inledare var Simon Wolming från Beteendevetenskapliga mätningar som berättade hur de arbetar med kvalitetsutveckling kring ämnesinnehåll, pedagogisk utveckling och organisatorisk utveckling.
Diskussionen blev livlig kring olika aspekter av kvalitet. Produktorienterad kvalitet, det vill säga kvaliteten i förväntade studieresultat vs processorienterad kvalitet, det vill säga kvaliteten i lärandeprocessen. Vilka kvalitetsmått ska användas? Vad är relevanta kvalitetsmått? Vem ska äga rätten att definiera dessa mått?
Under seminariet fastnade ett dilemma i mitt huvud. Dilemma, menar Robert M Pirsig från hans bok Zen och konsten att sköta en motorcykel, betyder ”två horn”. Saken har två sidor som svårligen förenas. Ju vassare horn, desto svårlösligare.
När studenters anställningsbarhet framställs som en allt viktigare faktor i högre utbildning, är det lätt hänt att avnämarna, de potentiella arbetsgivarna, ges betydligt större inflytande över vilket kunskapsinnehåll som är relevant och vilka förväntade studieresultat som bör gälla vid en viss utbildning. Ett visst yrkes praxis bestämmer produktkvaliteten.
Samtidigt sker högre utbildning i en miljö där kunskap ständigt utvecklas och bör tas tillvara i olika yrkesområdens praxis. Produktkvaliteten måste bestämmas av de senaste forskningsrönen, inte av en yrkespraxis som vilar på gammal och obsolet vetenskap.
Universitetet som levererar studenter som snabbt kan sättas in i produktionen, eller universitetet som levererar studenter som långsamt förändrar yrkespraxis, för att formulera dilemmat kanske något för övertydligt.
Är detta ett dilemma? Hur vassa är hornen? Är de två hornen tillräckligt trubbiga för att enkelt kunna lösa dilemmat?
Diskussionen blev livlig kring olika aspekter av kvalitet. Produktorienterad kvalitet, det vill säga kvaliteten i förväntade studieresultat vs processorienterad kvalitet, det vill säga kvaliteten i lärandeprocessen. Vilka kvalitetsmått ska användas? Vad är relevanta kvalitetsmått? Vem ska äga rätten att definiera dessa mått?
Under seminariet fastnade ett dilemma i mitt huvud. Dilemma, menar Robert M Pirsig från hans bok Zen och konsten att sköta en motorcykel, betyder ”två horn”. Saken har två sidor som svårligen förenas. Ju vassare horn, desto svårlösligare.
När studenters anställningsbarhet framställs som en allt viktigare faktor i högre utbildning, är det lätt hänt att avnämarna, de potentiella arbetsgivarna, ges betydligt större inflytande över vilket kunskapsinnehåll som är relevant och vilka förväntade studieresultat som bör gälla vid en viss utbildning. Ett visst yrkes praxis bestämmer produktkvaliteten.
Samtidigt sker högre utbildning i en miljö där kunskap ständigt utvecklas och bör tas tillvara i olika yrkesområdens praxis. Produktkvaliteten måste bestämmas av de senaste forskningsrönen, inte av en yrkespraxis som vilar på gammal och obsolet vetenskap.
Universitetet som levererar studenter som snabbt kan sättas in i produktionen, eller universitetet som levererar studenter som långsamt förändrar yrkespraxis, för att formulera dilemmat kanske något för övertydligt.
Är detta ett dilemma? Hur vassa är hornen? Är de två hornen tillräckligt trubbiga för att enkelt kunna lösa dilemmat?
tisdag 16 oktober 2007
Hur refererar vi till blogginlägg?
Det här blir ett litet metaspår på UPC-bloggen. Bloggar som fenomen är som tur är inte längre hänvisade till dagboksskrivande och löst prat, utan förekommer också som publiceringsformer för vetenskapliga samtal (se exempelvis här, här och här) och erfarenhetsutbyte kring universitetsundervisning (som exempelvis denna blogg). Då kan det uppstå tillfällen när man vill referera till vissa blogginlägg i texter man skriver.
Ett tecken på att bloggen börjar bli mer seriös i vetenskapliga sammanhang är att amerikanska National Library of Medicine har tagit fram riktlinjer för hur man refererar till blogginlägg. Där föreskrivs en generell riktlinje för hur man anger en referens och det finns olika tillämpningsområden för olika typer av bloggar (tack för tipset, Malin).
Ett tecken på att bloggen börjar bli mer seriös i vetenskapliga sammanhang är att amerikanska National Library of Medicine har tagit fram riktlinjer för hur man refererar till blogginlägg. Där föreskrivs en generell riktlinje för hur man anger en referens och det finns olika tillämpningsområden för olika typer av bloggar (tack för tipset, Malin).
måndag 15 oktober 2007
Pedcasting
De allra flesta av UPC-bloggens läsare känner nog till Poddsändning (Podcasting), en teknik för att distribuera och prenumerera på mediafiler över Internet. Poddsändningar har prövats på olika håll vid Umeå universitet.
Ett besläktat fenomen är Skärmfilm (Screencast), en digital inspelning av företeelser på en datorskärm. Ett typiskt användningsområde för skärmfilmer är vid demonstration av programvaror eller instruktion av hur olika datorprogram ska användas. Här följer ett exempel från Växjö universitet på en skärmfilm om hur man använder rss-flöden.
Ett för mig nytt fenomen är Pubcast, vilket torde kunna översättas till publikationssändning (tack för tipset, Bertil). Det innebär helt enkelt att med en vetenskaplig publikation bifogas en video som kompletterar, begripliggör och tillgängliggör innehållet i forskningspublikationen. Det låter som en lysande idé; ett sätt att arbeta med universitetets tredje uppgift.
Men varför inte tillämpa denna idé också i universitetets första uppgift: grundutbildningen? Vi vet att webben är en synnerligen viktig informationskälla för potentiella studenter. Varför inte komplettera programbeskrivningar och kursplaner med filmer som tydliggör och tillgängliggör de pedagogiska former, den pedagogiska grundsyn som genomsyrar ett utbildningsprogram eller en kurs? Hur arbetar lärare och studenter tillsammans med programmets/kursens innehåll? Vilka lärandeformer tillämpas? Vilket stöd får studenter att uppnå de förväntade studieresultaten?
Överfört till universitetspedagogikens område kan vi kalla denna idé Pedcasting – att explicitgöra och tillgängliggöra även pedagogiken i anslutning till presentationer av utbildningsprogram och kurser på universitetets webbplats. Jag tror att såväl potentiella som aktuella studenter skulle vara mycket intresserade.
Pedcasting, alltså. Kom ihåg var du läste det först.
Ett besläktat fenomen är Skärmfilm (Screencast), en digital inspelning av företeelser på en datorskärm. Ett typiskt användningsområde för skärmfilmer är vid demonstration av programvaror eller instruktion av hur olika datorprogram ska användas. Här följer ett exempel från Växjö universitet på en skärmfilm om hur man använder rss-flöden.
Ett för mig nytt fenomen är Pubcast, vilket torde kunna översättas till publikationssändning (tack för tipset, Bertil). Det innebär helt enkelt att med en vetenskaplig publikation bifogas en video som kompletterar, begripliggör och tillgängliggör innehållet i forskningspublikationen. Det låter som en lysande idé; ett sätt att arbeta med universitetets tredje uppgift.
Men varför inte tillämpa denna idé också i universitetets första uppgift: grundutbildningen? Vi vet att webben är en synnerligen viktig informationskälla för potentiella studenter. Varför inte komplettera programbeskrivningar och kursplaner med filmer som tydliggör och tillgängliggör de pedagogiska former, den pedagogiska grundsyn som genomsyrar ett utbildningsprogram eller en kurs? Hur arbetar lärare och studenter tillsammans med programmets/kursens innehåll? Vilka lärandeformer tillämpas? Vilket stöd får studenter att uppnå de förväntade studieresultaten?
Överfört till universitetspedagogikens område kan vi kalla denna idé Pedcasting – att explicitgöra och tillgängliggöra även pedagogiken i anslutning till presentationer av utbildningsprogram och kurser på universitetets webbplats. Jag tror att såväl potentiella som aktuella studenter skulle vara mycket intresserade.
Pedcasting, alltså. Kom ihåg var du läste det först.
fredag 12 oktober 2007
Att ge bort kunskap gratis - en god affär?
I tisdags anordnade KK-stiftelsen ett seminarium om att göra undervisningsmaterial fritt tillgängligt och gratis på nätet.
Drivkrafterna att lägga ut undervisningsmaterial kan t.ex. vara rent personliga. Det vill säga att jag som enskild individ kan få uppskattning för det arbetet jag gjort, samt kunna åberopa detta som merit. För ett lärosäte kan drivkraften att göra undervisningsmaterial fritt tillgängligt på nätet vara att marknadsföra kurser och lärosätet. Exempelvis så lägger MIT (Massachusetts Institute of Technology) ut föreläsningar, övningsuppgifter, tentamen med mera öppet på sina sidor på Open Course Ware, vilket tydligen har inneburit att rekryteringen av studenter ökat. MEN, bara för att materialet är öppet för alla, så innebär det ju naturligtvis inte att man får sin examen helt gratis. Att examineras vid MIT kommer helt klart att kosta (vilket också tillhör själva "affärsidén")!
Annars är själva tanken att lägga ut undervisningsmaterial fritt på nätet i samma anda som att tillgängliggöra forskningsresultat fritt för omvärlden att ta del av. Det vill säga att publicera något som andra kan bearbeta och förädla för att göra det bättre och/eller att komma vidare i förståelsen av något, vilket låter tilltalande ur ett akademiskt perspektiv.
Så långt har vi egentligen bara berört produktion och publicering av undervisningsmaterial. Hur ser det ut ur en konsuments (enskild lärares i detta fall) perspektiv? Med egen erfarenhet om hur jag lagt upp min undervisning tidigare, så vet jag inte om jag är beredd att "planka" någons material rakt av. Jag skulle nog vilja göra det på mitt sätt! Möjligen kan ett par bilder och några diagram, som jag här och där hittat på nätet ligga i linje med vad jag vill säga studenterna i min kurs. Eller, så gör det själv (med dagens teknik och program går det förhållandevis snabbt att skapa själv), för att få det som jag vill ha det.
Hur pass mycket tid är jag beredd att lägga ned på att hitta lärobjekt, allt ifrån enskilda bilder/dokument till hela kurser. Att leta igenom stora arkiv med lärobjekt är med den lilla rudimentära erfarenhet jag hitintills tillägnat mig inte speciellt tidseffektivt.
Kanske jag bara är konservativ och fantasilös när jag känner en viss skepsis till att lägga ut stora databaser med lärobjekt på nätet där man förväntar sig att lärare ska ägna tid åt att hitta återanvändbart material?
/Ulf Sperens
Drivkrafterna att lägga ut undervisningsmaterial kan t.ex. vara rent personliga. Det vill säga att jag som enskild individ kan få uppskattning för det arbetet jag gjort, samt kunna åberopa detta som merit. För ett lärosäte kan drivkraften att göra undervisningsmaterial fritt tillgängligt på nätet vara att marknadsföra kurser och lärosätet. Exempelvis så lägger MIT (Massachusetts Institute of Technology) ut föreläsningar, övningsuppgifter, tentamen med mera öppet på sina sidor på Open Course Ware, vilket tydligen har inneburit att rekryteringen av studenter ökat. MEN, bara för att materialet är öppet för alla, så innebär det ju naturligtvis inte att man får sin examen helt gratis. Att examineras vid MIT kommer helt klart att kosta (vilket också tillhör själva "affärsidén")!
Annars är själva tanken att lägga ut undervisningsmaterial fritt på nätet i samma anda som att tillgängliggöra forskningsresultat fritt för omvärlden att ta del av. Det vill säga att publicera något som andra kan bearbeta och förädla för att göra det bättre och/eller att komma vidare i förståelsen av något, vilket låter tilltalande ur ett akademiskt perspektiv.
Så långt har vi egentligen bara berört produktion och publicering av undervisningsmaterial. Hur ser det ut ur en konsuments (enskild lärares i detta fall) perspektiv? Med egen erfarenhet om hur jag lagt upp min undervisning tidigare, så vet jag inte om jag är beredd att "planka" någons material rakt av. Jag skulle nog vilja göra det på mitt sätt! Möjligen kan ett par bilder och några diagram, som jag här och där hittat på nätet ligga i linje med vad jag vill säga studenterna i min kurs. Eller, så gör det själv (med dagens teknik och program går det förhållandevis snabbt att skapa själv), för att få det som jag vill ha det.
Hur pass mycket tid är jag beredd att lägga ned på att hitta lärobjekt, allt ifrån enskilda bilder/dokument till hela kurser. Att leta igenom stora arkiv med lärobjekt är med den lilla rudimentära erfarenhet jag hitintills tillägnat mig inte speciellt tidseffektivt.
Kanske jag bara är konservativ och fantasilös när jag känner en viss skepsis till att lägga ut stora databaser med lärobjekt på nätet där man förväntar sig att lärare ska ägna tid åt att hitta återanvändbart material?
/Ulf Sperens
onsdag 3 oktober 2007
Ett givande SPA
Det hela började en kall vinterdag i februari 2004. Jag hade nyss påbörjat ett vikariat på UPC och hade ett litet utrymme oplanerat den terminen. Då inleddes ett samtal mellan mig och Sven B Eriksson kring vilket stöd UPC ger eller skulle kunna ge studierektorer/pedagogiskt ansvariga. I egenskap av före detta studierektorer på informatik (undertecknad) och sociologi (Sven) upplevde vi att de som innehar denna ledningsfunktion faller lite mellan stolarna och får inte det stöd de behöver.
Så inleddes SPA – Seminarieserien för Pedagogiskt Ansvariga. Vår ledstjärna för seminarieserien är Huvudsakligen genom sitt klimat utöva en gynnsam inverkan på de pedagogiskt ansvariga. Vi arrangerar vanligtvis tre lunchseminarier per termin, där olika teman behandlas. Fokus ligger på ett kollegialt erfarenhetsutbyte deltagarna emellan. I går (2/10) hade vi vårt tjugonde SPA. Temat var Hur kvalitetssäkrar vi IKT-beroende utbildningar? Hur intressant som helst.
Britt-Marie Oja från inst för omvårdnad berättade om deras - och sina - erfarenheter av den decentraliserade och nätburna sjuksköterskeutbildningen som påbörjades 2002 i Lycksele. Bland annat lyfte hon fram behovet av en pedagogiskt ansvarig för hela programmet, en gemensam pedagogisk grundsyn och ett stort mått av samordning och organisation.
Ulf Hedestig från inst för informatik resonerade kring en del problem med nätbaserat lärande med något mer fokus på teknik, som exempelvis att många lärmiljöer är uppbyggda enligt metaforen att leverera information, att det saknas standards och att alltför få utgår från studenternas uttalade behov när lärmiljöer byggs upp. Utöver detta visade Ulf Hedestig på den nya trenden som kallas Web 2.0 – från distribution av information till användargenererat innehåll – och ställde frågan om vad en sådan trend betyder för nätbaserad undervisning.
Dessa inledningar fungerade väl som inspiration till de för SPA traditionella bordssamtalen. Riktigt livligt blev det vid den gemensamma uppsummeringen och diskussionen. Frågor om hur man utövar kvalitetskontroll över studenters studier i campuskurser vs nätkurser, huruvida val av pedagogik ska styra teknikval eller omvänt, varför vi ofta har erfarenheten att överföra pedagogiska modeller och tekniker från nätkurser till campuskurser, hur vi tänker kring resurstilldelning vid nätbaserad undervisning – och till sist, hur juridiken ser ut kring återanvändning av exempelvis inspelade föreläsningar, med hänvisning till lärarundantaget och andra lagar och förordningar.
Som sagt, ett synnerligen givande SPA.
Så inleddes SPA – Seminarieserien för Pedagogiskt Ansvariga. Vår ledstjärna för seminarieserien är Huvudsakligen genom sitt klimat utöva en gynnsam inverkan på de pedagogiskt ansvariga. Vi arrangerar vanligtvis tre lunchseminarier per termin, där olika teman behandlas. Fokus ligger på ett kollegialt erfarenhetsutbyte deltagarna emellan. I går (2/10) hade vi vårt tjugonde SPA. Temat var Hur kvalitetssäkrar vi IKT-beroende utbildningar? Hur intressant som helst.
Britt-Marie Oja från inst för omvårdnad berättade om deras - och sina - erfarenheter av den decentraliserade och nätburna sjuksköterskeutbildningen som påbörjades 2002 i Lycksele. Bland annat lyfte hon fram behovet av en pedagogiskt ansvarig för hela programmet, en gemensam pedagogisk grundsyn och ett stort mått av samordning och organisation.
Ulf Hedestig från inst för informatik resonerade kring en del problem med nätbaserat lärande med något mer fokus på teknik, som exempelvis att många lärmiljöer är uppbyggda enligt metaforen att leverera information, att det saknas standards och att alltför få utgår från studenternas uttalade behov när lärmiljöer byggs upp. Utöver detta visade Ulf Hedestig på den nya trenden som kallas Web 2.0 – från distribution av information till användargenererat innehåll – och ställde frågan om vad en sådan trend betyder för nätbaserad undervisning.
Dessa inledningar fungerade väl som inspiration till de för SPA traditionella bordssamtalen. Riktigt livligt blev det vid den gemensamma uppsummeringen och diskussionen. Frågor om hur man utövar kvalitetskontroll över studenters studier i campuskurser vs nätkurser, huruvida val av pedagogik ska styra teknikval eller omvänt, varför vi ofta har erfarenheten att överföra pedagogiska modeller och tekniker från nätkurser till campuskurser, hur vi tänker kring resurstilldelning vid nätbaserad undervisning – och till sist, hur juridiken ser ut kring återanvändning av exempelvis inspelade föreläsningar, med hänvisning till lärarundantaget och andra lagar och förordningar.
Som sagt, ett synnerligen givande SPA.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)