Gårdagens (17/10) SPA var lika intressant som dessa seminarier för pedagogiskt ansvariga alltid är. Temat var kvalitetssäkring i högre utbildning. Inledare var Simon Wolming från Beteendevetenskapliga mätningar som berättade hur de arbetar med kvalitetsutveckling kring ämnesinnehåll, pedagogisk utveckling och organisatorisk utveckling.
Diskussionen blev livlig kring olika aspekter av kvalitet. Produktorienterad kvalitet, det vill säga kvaliteten i förväntade studieresultat vs processorienterad kvalitet, det vill säga kvaliteten i lärandeprocessen. Vilka kvalitetsmått ska användas? Vad är relevanta kvalitetsmått? Vem ska äga rätten att definiera dessa mått?
Under seminariet fastnade ett dilemma i mitt huvud. Dilemma, menar Robert M Pirsig från hans bok Zen och konsten att sköta en motorcykel, betyder ”två horn”. Saken har två sidor som svårligen förenas. Ju vassare horn, desto svårlösligare.
När studenters anställningsbarhet framställs som en allt viktigare faktor i högre utbildning, är det lätt hänt att avnämarna, de potentiella arbetsgivarna, ges betydligt större inflytande över vilket kunskapsinnehåll som är relevant och vilka förväntade studieresultat som bör gälla vid en viss utbildning. Ett visst yrkes praxis bestämmer produktkvaliteten.
Samtidigt sker högre utbildning i en miljö där kunskap ständigt utvecklas och bör tas tillvara i olika yrkesområdens praxis. Produktkvaliteten måste bestämmas av de senaste forskningsrönen, inte av en yrkespraxis som vilar på gammal och obsolet vetenskap.
Universitetet som levererar studenter som snabbt kan sättas in i produktionen, eller universitetet som levererar studenter som långsamt förändrar yrkespraxis, för att formulera dilemmat kanske något för övertydligt.
Är detta ett dilemma? Hur vassa är hornen? Är de två hornen tillräckligt trubbiga för att enkelt kunna lösa dilemmat?
3 kommentarer:
Vari består dilemmat egentligen? Behöver det vara en motsättning mellan ett utvecklingsinriktat respektive anpassningsinriktat lärande? Befruktar inte de olika kunskapsområdena i sig? Det finns professionsutbildning som under lång tid fungerat och fungerar mycket väl genom sitt prävande förhållningssätt mellan teori och praktik. Det kanske snarare handlar om olika kunskapsideal? Min uppfattning är att klyftan mellan teori och praktik (hjärnans och handens arbete)snarare är alltför djup.
Däremot bör man kritiskt, enligt min mening, förhålla sig kritisk till om utbildning alltid är lösningen? Frågan om utbildningsfundamentalism bör aktualiseras igen!
Anonym 11:29: Tack för din kommentar. Jag är inte alls säker på att det är ett dilemma. Därav alla frågetecken i mitt inlägg. I den bästa av världar genereras ett konstruktivt samtal mellan avnämare och utbildningsanordnare. Men i den sämsta av världar...?
Apropå utbildningsfundamentalism. Å ena sidan kan man hävda att utbildning är lösningen på ett icke-existerande problem (där Mats Alvesson är en tydlig förespråkare). Å andra sidan kan man värdesätta demokratiseringen av högre utbildning, som möjliggjort att även resurssvaga grupper givits tillträde till högre utbildning (där jag kan tjäna som exempel).
Visst är det ett dilemma och om hornen inte är syvassa så är de i alla fall skarpa. Vi får nämligen inte göra misstaget att tänka oss bara två intressenter till högre utbildning. Högre utbildning agerar idag på en internationell "utbildningsmarknad" och måste utveckla sin förmåga att ha överblick över "marknaden". Några av de intressenter som kan nämnas är såklart utbildningsanordnaren och den framtida arbetsgivaren, men där finns också studenter, blivande arbetskollegor, forskarutbildare, fackliga org., intresseföreningar, framtida kunder/patienter/klienter, utbildningspolitiker på nationell och internationell nivå samt en mängd myndigheter som ansvarar för t.ex tillsyn av olika områden.
För att en utbildning skall bli framgångsrik behöver den beakta/överväga och klokt ta ställning till flertalet av dessa intressenters förväntningar. En angelägen fråga idag är därför hur utbildningsansvariga skall kunna skaffa sig den nödvändiga överblick de behöver. Nätverk? Utvärdering? Dialogforum? Alumniverksamhet? /Mona Fjellström
Skicka en kommentar