Ett potentiellt dilemma?

Gårdagens (17/10) SPA var lika intressant som dessa seminarier för pedagogiskt ansvariga alltid är. Temat var kvalitetssäkring i högre utbildning. Inledare var Simon Wolming från Beteendevetenskapliga mätningar som berättade hur de arbetar med kvalitetsutveckling kring ämnesinnehåll, pedagogisk utveckling och organisatorisk utveckling.

Diskussionen blev livlig kring olika aspekter av kvalitet. Produktorienterad kvalitet, det vill säga kvaliteten i förväntade studieresultat vs processorienterad kvalitet, det vill säga kvaliteten i lärandeprocessen. Vilka kvalitetsmått ska användas? Vad är relevanta kvalitetsmått? Vem ska äga rätten att definiera dessa mått?

Under seminariet fastnade ett dilemma i mitt huvud. Dilemma, menar Robert M Pirsig från hans bok Zen och konsten att sköta en motorcykel, betyder ”två horn”. Saken har två sidor som svårligen förenas. Ju vassare horn, desto svårlösligare.

När studenters anställningsbarhet framställs som en allt viktigare faktor i högre utbildning, är det lätt hänt att avnämarna, de potentiella arbetsgivarna, ges betydligt större inflytande över vilket kunskapsinnehåll som är relevant och vilka förväntade studieresultat som bör gälla vid en viss utbildning. Ett visst yrkes praxis bestämmer produktkvaliteten.

Samtidigt sker högre utbildning i en miljö där kunskap ständigt utvecklas och bör tas tillvara i olika yrkesområdens praxis. Produktkvaliteten måste bestämmas av de senaste forskningsrönen, inte av en yrkespraxis som vilar på gammal och obsolet vetenskap.

Universitetet som levererar studenter som snabbt kan sättas in i produktionen, eller universitetet som levererar studenter som långsamt förändrar yrkespraxis, för att formulera dilemmat kanske något för övertydligt.

Är detta ett dilemma? Hur vassa är hornen? Är de två hornen tillräckligt trubbiga för att enkelt kunna lösa dilemmat?

Ett givande SPA

Det hela började en kall vinterdag i februari 2004. Jag hade nyss påbörjat ett vikariat på UPC och hade ett litet utrymme oplanerat den terminen. Då inleddes ett samtal mellan mig och Sven B Eriksson kring vilket stöd UPC ger eller skulle kunna ge studierektorer/pedagogiskt ansvariga. I egenskap av före detta studierektorer på informatik (undertecknad) och sociologi (Sven) upplevde vi att de som innehar denna ledningsfunktion faller lite mellan stolarna och får inte det stöd de behöver.

Så inleddes SPA – Seminarieserien för Pedagogiskt Ansvariga. Vår ledstjärna för seminarieserien är Huvudsakligen genom sitt klimat utöva en gynnsam inverkan på de pedagogiskt ansvariga. Vi arrangerar vanligtvis tre lunchseminarier per termin, där olika teman behandlas. Fokus ligger på ett kollegialt erfarenhetsutbyte deltagarna emellan. I går (2/10) hade vi vårt tjugonde SPA. Temat var Hur kvalitetssäkrar vi IKT-beroende utbildningar? Hur intressant som helst.

Britt-Marie Oja från inst för omvårdnad berättade om deras - och sina - erfarenheter av den decentraliserade och nätburna sjuksköterskeutbildningen som påbörjades 2002 i Lycksele. Bland annat lyfte hon fram behovet av en pedagogiskt ansvarig för hela programmet, en gemensam pedagogisk grundsyn och ett stort mått av samordning och organisation.

Ulf Hedestig från inst för informatik resonerade kring en del problem med nätbaserat lärande med något mer fokus på teknik, som exempelvis att många lärmiljöer är uppbyggda enligt metaforen att leverera information, att det saknas standards och att alltför få utgår från studenternas uttalade behov när lärmiljöer byggs upp. Utöver detta visade Ulf Hedestig på den nya trenden som kallas Web 2.0 – från distribution av information till användargenererat innehåll – och ställde frågan om vad en sådan trend betyder för nätbaserad undervisning.

Dessa inledningar fungerade väl som inspiration till de för SPA traditionella bordssamtalen. Riktigt livligt blev det vid den gemensamma uppsummeringen och diskussionen. Frågor om hur man utövar kvalitetskontroll över studenters studier i campuskurser vs nätkurser, huruvida val av pedagogik ska styra teknikval eller omvänt, varför vi ofta har erfarenheten att överföra pedagogiska modeller och tekniker från nätkurser till campuskurser, hur vi tänker kring resurstilldelning vid nätbaserad undervisning – och till sist, hur juridiken ser ut kring återanvändning av exempelvis inspelade föreläsningar, med hänvisning till lärarundantaget och andra lagar och förordningar.

Som sagt, ett synnerligen givande SPA.