De allra flesta av UPC-bloggens läsare känner nog till Poddsändning (Podcasting), en teknik för att distribuera och prenumerera på mediafiler över Internet. Poddsändningar har prövats på olika håll vid Umeå universitet.
Ett besläktat fenomen är Skärmfilm (Screencast), en digital inspelning av företeelser på en datorskärm. Ett typiskt användningsområde för skärmfilmer är vid demonstration av programvaror eller instruktion av hur olika datorprogram ska användas. Här följer ett exempel från Växjö universitet på en skärmfilm om hur man använder rss-flöden.
Ett för mig nytt fenomen är Pubcast, vilket torde kunna översättas till publikationssändning (tack för tipset, Bertil). Det innebär helt enkelt att med en vetenskaplig publikation bifogas en video som kompletterar, begripliggör och tillgängliggör innehållet i forskningspublikationen. Det låter som en lysande idé; ett sätt att arbeta med universitetets tredje uppgift.
Men varför inte tillämpa denna idé också i universitetets första uppgift: grundutbildningen? Vi vet att webben är en synnerligen viktig informationskälla för potentiella studenter. Varför inte komplettera programbeskrivningar och kursplaner med filmer som tydliggör och tillgängliggör de pedagogiska former, den pedagogiska grundsyn som genomsyrar ett utbildningsprogram eller en kurs? Hur arbetar lärare och studenter tillsammans med programmets/kursens innehåll? Vilka lärandeformer tillämpas? Vilket stöd får studenter att uppnå de förväntade studieresultaten?
Överfört till universitetspedagogikens område kan vi kalla denna idé Pedcasting – att explicitgöra och tillgängliggöra även pedagogiken i anslutning till presentationer av utbildningsprogram och kurser på universitetets webbplats. Jag tror att såväl potentiella som aktuella studenter skulle vara mycket intresserade.
Pedcasting, alltså. Kom ihåg var du läste det först.
16 kommentarer:
Hej!
Att "begripliggöra" sin publikation är ett tillvägagångssätt som används lite här och var inom mitt forskningsområde (väldigt brett att förstå som ICT and Online Education). Ett sådant exempel går att finna på http://seminar.net/
MVH
Anders - Pedagogik
Ett svar på frågan kan kanske vara att vi alla ännu inte är där för att vi vill banalisera vårt förhållningssätt till kunskapsutveckling och lärande. Ett sätt att förstå flertalet av de bloggar som ingått i UPC´s forum tycks vara att det råder en stark önskan om att i ett effektivitetssyfte flytta ur information/kommunikation ur sina sammanhang. Vi som fortfarande tror på ett mer reflektivt och problematiserande förhållningssätt till studenters lärande och undervisning börjar känna oss marginaliserade på bekostnad av en mer instrumentell inställning. Är det så att vi ska se den tid förlorad då akademin var en plats för lärda samtal och möten? Att lärdom, kunskapsutveckling och bildning blivit en i raden av tekniska lösningar?
Anders: Tack för länken till seminar.net. Det intressanta med pubcasting är att mediafilen blir en del av publikationen (om jag förstått det rätt). En vacker dag kanske vetenskapliga tidskrifter begär dels en textfil, dels en mediafil för att publicera.
Anonym 13:23: Tack för din kommentar. Jag svarar naturligtvis enbart för mina egna inlägg på UPC-bloggen. Redan 1997 skrev jag en artikel där jag visade på vådan att använda IT som rationaliseringsinstrument i universitetsundervisningen. Den uppfattningen har jag inte ändrat.
Att använda nya distributionsformer för att informera om utbildning - pedcasting - konflikterar inte på något sätt din, i mina ögon, synnerligen sunda inställning till lärande i högre utbildning. Snarare ges vi möjlighet att redan i informationen till utbildningar klargöra vår pedagogik - i ditt fall en reflektiv och problematiserande hållning i lärda möten med studenter.
Jag är den siste att proklamera effektivitetssyften med IT i själva undervisningsprocessen, men jag är öppen för att IT kan bidra och berika vår förståelse inom olika kunskapsområden.
Tack för ett stärkande svar!
Jag är heller inte ute efter enskilda personers uppfattningar. Det är dock en tydlig tendens jag här försöker framhålla. Om jag får vara personlig, och inte missminner mig, är ni en flitig debattör i det offentliga rummet där den kritiska prövningen så förtjänstfullt är er ledstjärna. Men det behövs flera av din sort om inte akademin ska urvattnas, kanske. Gränszonerna har börjat krympa. Överspridningar av tillsynes behjärtansvärd utveckling, av exempelvis administrativa vinningar, tenderar också att dyka upp i undervisningssammanhang. Ofta med förtecken av lärande och tankar om lärande – ett lärande med starka förtecken av 1960-tal. Det är min erfarenhet, så väl inom praktiken som inom forskning på området.
Hej!
Intressant att följa ert samtal. Vill bara göra ett kort inlägg rörande att forskning som har ex web 2.0, flosse och social software som ledstjärnor i relation till högre utbildning idag till stora delar fokuserar betydelsen av den sociala dimensionen för att främja lärande karakteriserat av dialog, reflektion och kollaboration. Kan dock till viss del hålla med om att det finns viss behaviorism samt en äldre form av kognitivism närvarande på forskningsfältet men den andel av sådan forskning som vinner gehör inom vetenskapliga discipliner likt pedagogik och informatik är, och bör enligt undertecknads förmenande så förbli, märkbart begränsad.
Vad gäller praktiken kan jag nog hålla med om att äldre lärandeteorier många gånger (medvetet eller omedvetet må jag vara osagt) appliceras på dagens universitetsutbildningar. Ett exempel som kan nämnas är den relativt oreflekterade hypen runt podcasting som idag sveper in över Umeå. Utan en rejält genomtänkt lärandeplattform som stöd för den sociala dimensionen riskerar användningen av podcasting i högre utbildning tangera Skinneriansk utbildningsteknologi. Med detta sagt ska dock podcasting som inslag i undervisningen inte avfärdas. Det som dock krävs är eftertanke före.
Avslutningsvis vill jag lyfta fram vikten av att det kontinuerligt sker fortbildning av anställda som organiserar och genomför högre utbildning. En fortbildning med fokus på pedagogik, lärande samt etik och moral. Detta kan öppna för att utbildning återigen, och som sig bör, blir tätt förknippat med bildning
Trevlig kväll/ ADO
Anders: Intressant att du tar upp Skinner. Eller möjligen självklart. Skinners undervisningsteknologi var det avskräckande exemplet i den uppsats från 1997 jag refererade till i en tidigare kommentar. Att oreflekterat överföra föreläsningsmonologer till poddsändningar får Skinner att jubla i graven.
Det utgör tillika ett typexempel på den form av instrumentalism i högre utbildning som vår anonyme kollega pekade på och varnade för i sin inledande kommentar.
Web 2.0, som du nämner, är den tekniska "ekvivalensen" till studerandeaktiv pedagogik (ekvivalens inom citationstecken, eftersom det inte ska förstås bokstavligt). Det är i alla fall min hypotes. Det ska bli intressant att se hur Web 2.0 implementeras i nätutbildningar.
Den diskussion som ni här för är mycket intressant och oerhört väsentlig om man intresserar sig för universitetspedagogiska frågor och dess utvecklingshorisont. Det är givetvis lätt att hålla med om att det finns klara förtjänster med de verktyg som framhålls i er diskussion men också en rad faror (eller villfarelser) med en alltför stor iver av ett oreflekterat bruk av dessa verktyg i alla dess sammanhang. Jag är också benägen att hålla med om att man i vissa stycken får associationer till klassisk betingning och signalinlärning i beskrivningen av nyttan av vissa verktyg, t.ex. av det du nämner Anders med föreläsningsmonologer till poddsändningar.
Precis, som ni tre också mycket riktigt påpekar, ska man använda verktygen med en viss försiktighet (vilket är något annat än rädsla och fördomar). Det ingår väl redan i vårt uppdrag som universitetslärare; att förvalta vårt kritiska och prövande förhållningssätt.
Hejsningar,
Tomas
Hej Alla!
Vilken trevlig tråd detta har blivit. Denna form av diskussion är central och innehåll likt det ovan bör debatteras med våra beslutsfattare på Umu vad gäller tillexempel framtidens online education vid Umu, vikten av att använda sig av ett lärplattformsoberoende samt huruvida Umu skall anamma "teknisk apparatur" från fruktbolag som skapar ett specificerat krav på ex. studenterna avseende vilken programvara de måste använda sig av för att ex lämna in ljud- och bildfilsexaminationer.
Här tror jag att UPC har ett stort ansvar att fungera som "påtryckare" hela vägen upp för att på så vis undvika att det hela blir alldeles knas för att snacka Doggeterminologi. Tror nämligen att om vi sköter det hela på ett reflekterat och initierat (pedagogiskt) vis så kan Umu bli den ledande utbildningsorten vad gäller online education.
Ha en bra eftemiddag/ADO
PS! Tomas, var det du eller Peter Nilsson som började att använda "Hejsingar"!? :-))
Hej igen,
Tack Anders för ditt inlägg! Du har verkligen en poäng i att denna diskussion måste föras bland våra beslutsfattare inom organisationen. En levande diskussion med starka pedagogiska förtecken mellan samtliga inblandade aktörer skulle med säkerhet skapa och lägga grunden för goda lärandemiljöer.
Jag upplever nog att UPC tagit sin roll och sitt ansvar på allvar. Men visst finns det mer att göra! Det är därför det är så viktigt med en öppen dialog i olika forum kring dessa frågor.
Jag tror också på dina framtidsutsikter om vi nu är tillräckligt kloka att följa dina råd så att det inte bara blir till en önskad luftvision.
Även om det för en utvecklingsinriktad process många gånger krävs kritiska meningsskiljaktigheter känns det härligt att kunna enas i, för vår verksamhet, viktiga strategiska frågor som de pedagogiska!
Hejsningar!
Tomas
p.s. Mina "Hejsningar" började jag med tiden som lärare på P-programmet efter mail jag fått från Sven B. Vilka av dessa båda herrar, Sven eller Peter, som är upphovet till hälsningen låter jag vara osagt. Det är i alla fall trevligt med en "hejsning" då och då d.s.
Hej,
En synnerligen intressant diskussion måste jag säga. Några korta reflektioner. Ivern att mynta nya begrepp (pedkasting i detta fall) blir näst intill komisk i en förlängning. I grunden finns ingenting som skiljer en så kallad pedcast från en podcast, förutom det kanske uppenbara – innehållet. Visserligen skulle man kunna tänka sig att varje ny typ av innehåll skulle kunna motivera ett nytt begrepp, detta skulle dock snabbt leda till en situation av begreppsförvirring utöver det vanliga. Med andra ord, låt oss leva med podcast, om så UPC vill lansera dylika med ett innehåll specifikt riktat mot pedagogik, låt oss då kalla detta för vad det är, en podcast.
Vidare blir jag mycket nyfiken på vad ni egentligen syftar på när ni talar om Web 2.0. ”Det ska bli intressant att se hur Web 2.0 implementeras i nätutbildningar”. Formuleringen antyder att ”Web 2.0” skulle vara någonting relativt enkelt och tydligt som skulle gå att applicera i en given kontext. Från mitt eget perspektiv är detta inte bara ett felaktigt antagande utan även ytterligare ett sätt att trivialisera tekniker och dess potentialitet respektive konsekvenser.
Tack anonym - ovan - för ett mycket intressant inlägg! Hålelr med i din första sats däremot ställer jag mig frågande till din andra! Blir det inte i ditt resonemang en paradox?! Ytterligare ett sätt att trivialisera tekniker - ??? Förhållningssättet är väl snarare omvänt att tekniker trivialiserar dess syfte – ur min synvinkel som universitetslärare lärandet. Det sagda får mig osökt att tänka på en dikt av Karin Boye ur diktsamlingen Moln som börjar så här;
Att mista själens hem och vandra långt
Och intet annat kunna hitta sen,
Och finna att man glömt vad sanning är,
Och tycka man är gjord av bara lögn,
Och vämjas vid sig själv och hata sig –
Ja det är lätt, ja det är ganska lätt.
Sorgen är lätt, men glädjen stolt och svår, ty glädjen är det enklaste av allt.
Anonym 10:56: Du har rätt i att från ett tekniskt perspektiv är podcasting och "pedcasting" samma sak. Inlägget var dock skrivet lite grand med glimten i ögat och med syftet att peka på möjligheten att med teknikens hjälp explicitgöra och tillgängliggöra även pedagogiken i anslutning till presentationer av utbildningsprogram och kurser på universitetets webbplats. Det huvudsakliga syftet är inte att lansera begrepp.
Kanske har du rätt i att jag tar lätt på teknik. Frågan är dock hur stor betydelse vi bör ge tekniken. När jag skriver ”Det ska bli intressant att se hur Web 2.0 implementeras i nätutbildningar”, så avser jag vissa grundläggande idéer i en teknisk utveckling. I detta fall avser jag webbplatser med användargenererat innehåll med stor grad av möjligheter till interaktivitet och där användarna medges viss kontroll över innehållet på webbplatsen. Till skillnad mot webbplatser där information distribueras i en envägskommunikation.
Anonym 14:33: Tack för inledningen till Karin Boyes dikt.
Hej igen!
Tack för svar, PO och anonym. Kortfattat, nej jag anser inte att jag uttrycker en paradox. Den grundläggande inställning som jag försöker föra fram är att vi bör vara försiktiga med hur vi använder begrepp. En podcast är en tämligen entydig teknisk applikation. Visst kan vi använda podcaster för att konstruera en mängd olika innehåll, men funktionaliteten är i grunden densamma. Begreppet podcast bör med andra ord användas för att beteckna alla former och varianter av dylika - oavsett om dessa handlar om pedagogik, sport eller hur man bakar bröd. Detta medför i förlängningen att vi får en referens som vi kan förhålla oss till på ett åtminstone relativt tydligt sätt, vilket i sin tur gör det enklare att diskutera och fokusera på sakfrågor (lärandet och dess förhållande till artefakten). Web 2.0, å andra sidan, är ett begrepp som inte är trivialt. En podcast är en podcast är en podcast, men Web 2.0 är inte Web 2.0.
Web 2.0 kan visserligen tämligen enkelt förklaras i termer av en plattform för informationsbaserade tjänster och tekniker (exempelvis asynkrona JavaScript) som möjliggör programfunktionalitet som efterliknar vanliga applikationer. Den sociala aspekten, vilken exempelvis blir tydlig i applikationer som Twitter och Facebook, utgör en ytterligare dimension, vilket också nämns i ett av de tidigare inläggen. Dock innefattar Web 2.0 långt mycket mer än så. Framförallt handlar det om en utveckling som till viss del inte är synlig för den ”vanlige användaren”. Nya sätt att strukturera och märka upp data och information medför inte bara nya sätt att arbeta med information utan också, potentiellt, i grunden förändrade förutsättningar för meningsskapande. Webben rör sig från att tidigare ha varit ett svart hål av data primärt utformad för experter, mot visionen om den semantiska webben – allt via Web 2.0. Web 2.0 innebär med andra ord inte bara sociala tekniker och/eller asynkrona JavaScript, utan också ett fundamentalt steg i en riktning som rent ideologiskt går att (och bör) diskutera(s).
Oavsett om vi vill eller inte påverkar teknik de flesta av våra aktiviteter. Vi bör därför vara noggranna med att inte i onödan komplicera definitioner, men där det behövs, faktiskt gå till botten med vad saker betyder i syfte att skapa tydlighet i relation till aktiviteter.
Ett dilemma (inte minst på Umeå universitet) är att man inte skiljer på vad som är produktion och vad som är distribution. Pod (i alla dess former) är en distributionsform. I likhet med andra distributionsformer lämpar den sig olika bra i olika sammanhang.
Istället för att betrakta podcast som en pedagogisk innovation och en fantastisk teknisk nyhet (det är varken eller) - vilket ibland verkar vara fallet dock inte specifikt i detta inlägg- för vilken vi bygger upp mer eller mindre slutna system så bör vi se produktion av lärresurser (i detta fall media) som någonting generellt för vilket vi har en infrastruktur. Dessa resurser kan sedan distribueras på flera olika sätt i olika sammanhang och i för olika syften,varav pod är ett, men samma resurs skulle lika väl kunna strömmas eller mulit-castas eller distribueras på annat sätt. Risken är att vi annars får en mycket splittrad lärmiljö där saker och ting inte hänger samman.
Oj vad jag tycker att ni krånglar till det. Är det medvetet? Information kan spridas på många sätt, det känner vi alla till. Kunskap blir det när jag omsätter informationen till en färdighet, kognitiv, sociomotorisk eller motorisk för att lösa en uppgift. I studier eller i yrkesliv. En paradox är att tid i "skolbänk" har minskat dramatiskt när det gäller kompetensutveckling i arbetet de senaste 20 åren. Däremot har lärandet inte minskat. Formerna för hur den anställde hämtar informationen för att lösa sin uppgift har däremot förändrats. Liknande förändring är på gång för högskolan, blunda inte för det. Var finns det ökade söktrycket? Utbildning nära den studerande, i tid och rum! Idag finns information om de senaste rönen, aktuell teknik etc tillgängligt på ett enkelt sätt. Universitetens roll har varit att visa var i världen aktuell kunskap finns. Med alla moderna medier och korta kommunikationsvägar, vilken roll skall universitet och högskolor spela? Whiskykurser? Tror knappast det. Drar ner på volym, satsa på spetsen, d v s sök ny kunskap. Sprid den med modern informationsteknik.
Jo, anonym 26/10 är en annan en anonym än tidigare anonymer! :-)
Skicka en kommentar