I två tidigare texter (här och här) har jag kommenterat den amerikanska debatten kring den yngre generationens minskade läsande. Debatten väcktes på allvar av Mark Bauerlein när hans bok The Dumbest Generation publicerades. Han driver i korthet följande tes: Ett flertal amerikanska studier visar att ungdomar läser mindre, är allt mer ointresserad av sin politiska omvärld och är allt mer historiskt ignoranta – och detta beror på att ungdomar tillbringar allt mer tid framför datorn och nätet och läser allt mindre litteratur.
Samma tendens ser vi i den senaste undersökningen av svenskars kulturvanor, publicerad av Kulturrådet: Nya kulturvanor. Såväl bland de yngre kvinnorna som bland de yngre männen har läsandet gått kraftigt tillbaka under de senaste decennierna. Samtidigt är tillgången till dator och Internet hemma i det närmaste hundraprocentig.
Som lök på laxen refererar Bauerlein i en artikel i The Chronicle Review till en namnkunnig forskare inom människa-datorinteraktion, Jacob Nielsen, som har studerat hur människor läser på webben. Vi läser som versala F. Vi läser hela raderna på en webbtext inledningsvis, för att allt eftersom snabba upp läsningen genom att korta av raderna och till slut enbart skumma. F står också för ”fast”. Vi tycks läsa betydligt snabbare på nätet.
Sammanfattningsvis: Om Bauerlein skulle få frågan ”Hur läser ungdomar texter på nätet?”, skulle han svara: ”Inte alls”. Läsning görs bäst med böcker. Det sammanfaller med Sven Birkerts analys, där han pläderar för den djupa läsningen, för den vertikala läsningen i stället för den horisontella, där han argumenterar för betydelsen av att litteratur är ett fysiskt objekt; taktil, audiell.
Som av en händelse får jag en artikel av Sue Bennett et al från British Journal of Educational Technology i handen (tack Eva och Thomas), med titeln The ”digital natives” debate: A critical review of the evidence. Bäst karakteriseras en artikel som denna som en mytkrossare.
Författarna studerar myten om att de uppväxade generationen bäst betecknas som ”digitala infödingar”, att de har ett helt annat sätt att lära genom sin vana att använda IT, att utbildningsanordnare på alla nivåer i samhället måste ändra sin utbildning för att möta denna generations behov.
Författarna har gått igenom forskningen på området och i sin analys slår de med all önskvärd tydlighet hål på dessa myter. Den uppväxande generationens IT-kunnande är högst varierande. Det föreligger inga heller bevis för att en generation skulle omfatta en generationsgemensam lärstil, utan skillnaderna mellan individer är fortfarande signifikant. Därför är inte heller argumenten för att utbildningsanordnare ska radikalt förändra sin pedagogik och didaktik särskilt starka.
Snarare vill Bennett et al använda termen ”moralpanik” som tolkningsmönster för denna situation. Moralpanik uppträder, menar författarna, när en speciell samhällsgrupp, exempelvis ungdomar, porträtteras i media som ett hot mot samhälleliga normer och värderingar.
Metaforiskt liknar den rådande debatten om hur vi måste förändra undervisningen till att använda allt större inslag av IT en akademisk version av moralpanik. Lärare som inte snabbt som en fingerknäppning förändrar sin undervisning i denna riktning riskerar stigmatiseras som lata, ineffektiva, teknikrädda, bakåtsträvare, inflexibla, you name it.
Bennett et al företräder den klassiskt akademiska positionen: genom att varken vara blinda förespråkare av förändring eller blinda motståndare till IT i undervisning, ska vi förhålla oss rationellt kritiska till teknikutvecklingens påverkan på människors villkor för lärande och undervisning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar