Det händer att jag hör lärare (inklusive mig själv) trött referera till studenters ibland påfallande instrumentella syn på universitetsstudier; att somliga studenter enbart ser utbildningen som en biljett till ett välbetalt arbete. Något intresse för kritiskt tänkande och intellektuell utveckling, eller för ett vetenskapligt arbetssätt i kunskapstillägnandet uppvisas inte. Däremot vill man gärna veta hur man ska utföra vissa uppgifter så att man en dag kan tillfredsställa en arbetsgivares smak.
Men vi ska inte skuldbelägga studenterna. Denna instrumentella föreställning om universitetet understöds av många instanser i samhället. Det senaste exemplet är dagens artikel på DN Debatt, där långtidsutredningen anger några centrala drag för framtidens Sverige.
Här explicitgörs en instrumentell syn på högre utbildning: Utredningen föreslår att avgiftsbelägga högre utbildning för att effektivisera utbildningen, så att studenterna med ekonomiska tvångsmedel ska tvingas att fortare komma ut i arbetslivet och bli produktiva. Högre utbildning ses som medel för att uppnå något annat, inte som något mål i sig. Och som alla medel, måste dessa fungera så effektivt som möjligt. För vem vill ha ineffektiva verktyg?
I själva verket är det vi som undervisar inom akademin som är en minoritet; de sista människorna som i motvind försöker hålla emot den förhärskande instrumentalismen som ser högre utbildning enbart som ett verktyg, till förmån för bildning, intellektuell utveckling, kritiskt tänkande och vetenskaplig skolning. Men instrumentalism har starka motorer och akademin kan knappast stå emot. Snarare måste universiteten tillfredsställa dessa krafter för att överleva.
Konsekvensen blir kanske som Kaj Sköldberg och Miriam Salzer-Mörling skriver i Över tidens gränser ”Universiteten håller kanske på att vinna hela världen, men att förlora sin själ (…) Annorlunda uttryckt håller de kanske på att lyckas till döds.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar