Kvalitet i undervisningen är väl något som alla lärare kan skriva under som ett ytterst viktigt uppdrag. På UPC möter vi många engagerade lärare som vill och känner behov av att få vidareutveckla sig i det uppdraget. Ett uppdrag som inte längre består av att endast vara en lysande föreläsare. Att undervisa och vara en bra lärare är idag ett komplext uppdrag som kräver såväl kunskap som förmågor och kompetenser. Som Claire redan beskrivit i sitt
blogginlägg håller UPC på att i olika sammanhang kartlägga vilka kompetenser som anses värdefulla och nödvändiga för en lärare. Utifrån dessa kompetenser ska varje enskild lärare bättre och mer strukturerat kunna planera för sin egen kompetensutveckling. Genom att se vilka kompetenser han eller hon redan har och vilka man vill stärka och vidareutveckla skapas det bättre förutsättningar för den enskilde läraren att skräddarsy sin egen utvecklingsplan. För detta finns då bla. UPC:s kursverksamhet som nu håller på att utvecklas och kommer att sjösättas allt eftersom inom de kommande två åren.
I detta sammanhang och utifrån projekt 10 ska UPC även utreda frågan om excellens. Här pågår en ganska het debatt särskilt i Storbritannien där olika modeller håller på att utvecklas och prövas (se tex.
temanummer 5 i Exchange). Debatten däröver har i vissa stycken varit som att se ett avsnitt av Lost, man vet inte vad det handlar om eller vart det ska leda. Vissa hävdar en avsaknad av tydliga definitioner, kriterier och direktiv medan andra ser det som en fördel för att kunna utvecklas i sin egen takt och utifrån egna förutsättningar, vilket i sin tur verkar leda till att det blir svårt att få samstämmighet och jämförbarhet. Man kan ju tänka sig att även vi kommer att följa en liknande småsnårig stig och förmodligen kommer debatten att vara likaledes här hemma men genom att se andras mindre lyckade försök så kan vi alla fall lära av detta. Det som dock är spännande i Storbritannien är att det förekommer debatt, där har vi en del att ta efter och mycket att vinna.
Därför slänger jag nu ut denna stafettpinne; hur ska vi tänka kring frågor om excellens? Vad är excellens i undervisningen? Vad är en excellent lärare? Kan alla bli excellenta? Hur ska meritvärdet se ut? Är det betydelsefullt för studenten och studentens lärande att det finns
en excellent lärare i ett helt lärarlag eller är det lärarlaget, som lag, som har störs betydelse?
Är det per automatik lärarna som ska vara föremålet för bedömning om excellens? eller kan vi tala om excellent lärande? Då blir det studenterna och deras lärande som står i fokus. Hur förhåller sig excellenta lärare till excellent lärande? Finns det solklar koppling däremellan? Svara på den du!
Som du förstår har vi en mycket spännande tid framför oss och när man tänker på det är det med en kittlande känsla i magen. Nu har du chans att ta stafettpinnen och tycka till.
/Margareta Erhardsson
1 kommentar:
Det är en högst väsentlig och viktig problemställning som min kollega lyfter och som jag innerligt hoppas diskuteras livligt runt om vårt universitet - i perspektivet lärandemiljö! Jag håller helt med min kollega om att det är en spännande tid vi har framför oss, samtidigt som jag personligen vittrar ett tragiskt förhållningssätt och inställning till pedagogik och pedagogiska frågeställningar.
I ivern av att skapa kvalitet i undervisningen har ”hur-frågan” kommit att fokuseras före andra mer väsentliga pedagogiska frågor så som t.ex. synen på lärandet. Pedagogik har, som jag ser det, i den processen kommit att fragmenterats och på så sätt också infantiliserats. Hur frågan berör i stort undervisning och tekniker inom undervisningen, förvisso tillsammans med ”ramfaktorer” och förutsättningar för den. Men hur ser vi inom undervisningen på lärandet? Vilka uttryck får det i vår lärandemiljö? Hur beskrivs och diskuteras lärandet i våra pedagogiska miljöer? Görs det överhuvudtaget? Försvinnande lite, enligt mina egna erfarenheter. Än mer problematiskt tycker jag det blir när jag sätter detta i förhållande till vad vi för tillfället anser vara excellens i undervisning (om det nu finns någon form av konsensus i en sådan tankestruktur). Till min kollegas stafettpinne vill jag därför tillägga; hur ska vi tänka kring allt som nu inte är excellent? Vad skulle motsatsen vara? Och vad är nästa steg i processen? Vad är steg efter excellent undervisningsmiljö/lärare? Är en sådan miljö/lärare färdig i sin pedagogiska utveckling med en sådan kvalitetsstämpel? För egen del är den viktigaste frågan att ta ställning till dock; kan vi med hjälp av det kvalitetsarbete som i dag bedrivs lyfta fram pedagogiska frågeställningar om lärandet? Eller döljer vi lärandeprocesserna, kärnan inom pedagogiken, till förmån för ett mer pragmatiskt förhållningssätt för att vi tror oss kunna utvärdera/värdera/mäta det mera synbara inom våra pedagogiska miljöer?
Om jag ännu inte är klar i mitt tänkande kring huruvida det är bra eller dåligt med att värdera – även om det lutar mot tankar om att begränsa – vår lärandemiljö, eller delar av den, med att evaluera den som excellent är jag övertygad om att det är helt fruktlöst att tala om ett ”excellent lärande”! Det skulle helt enkelt vara ett brott mot alla de mer eller mindre kloka tankar som funnits och finns om lärandet och om lärandets natur. Även om dessa kloka tankar om lärandet vilar på en brokig mängd teoretiska perspektiv inom den vetenskapliga arenan, finns där ett gemensamt förhållningssätt i det att lärandet ses som ett mycket sammansatt fenomen. Ett fenomen som inte så enkelt låter sig fångas i termer av excellens!
/Tomas Grysell
Skicka en kommentar