Besök i den virtuella världen

Det har varit några spännande veckor så här i början på hösten. UPC har börjat utvärdera Podcast Producer, ett serversystem från Apple som gör det möjligt att med ett par knapptryckningar spela in och publicera video på Internet. Tanken är att se om ett system som gör det ytterst enkelt för läraren att publicera sina föreläsningar på nätet, tillåter oss att flytta fokus från teknik till pedagogik. Vilka nya möjligheter ger dessa ljud- och videoupptagningar lärare och studenter? Hur stödjer det lärande och hur hjälper det studenten att uppnå sina lärandemål? En annan fråga är om/hur lärarens pedagogiska arbetssätt förändras vid användning av den nya tekniken?
Under förra veckan hade vi besök av Kathryn Sutherland från Victoria University of Wellington, Nya Zeeland. Hon höll ett internt seminarie på UPC om Constructive Alignment. Det var en mycket intressant förmiddag där temat var ”Creativity Unbound? Rethinking ”Constructive Alignment” as Paradigm and Method”, där Kathryn bl.a. talade om att vi måste titta på oss själva i undervisningssituationen uppifrån vad hon kallade "balkongen”. Genom att titta på oss själva ovanifrån kan vi reflektera över vad vi gör i undervisningssituationen. Under de timmar jag tittat på de inspelade föreläsningarna som har gjorts i Podcast Producer kan jag inte låta bli att fundera över om de lärare som nu spelar in sina föreläsningar inte får ett utmärkt verktyg på "köpet". När man ser sig själv på video finner man sig plötsligt uppe på Kathryn kallade "balkongen". Här finns plötsligt en möjlighet att titta, lyssna och reflektera över vad man säger (eller vad man trodde att man sa) och gör i föreläsningssalen. Det är snart dags för de första "fokusgrupperna" i utvärderingsgruppen att träffas och det ska bli spännande att ta del av lärarnas reflektioner.
Den lärare som är intresserad att delta i denna utvärdering, vilket kommer att pågå under hela hösten, kan höra av sig till mig. Här hittar ni inbjudningsbrevet till utvärderingen. Nästa informationsträff är den 30/09.

Som om detta inte var nog hade jag den stora förmånen att få delta i en annan spännande aktivitet. Jim Barret på Humlab ville direktsända en föreläsning in till Second Life, en virtuell värld som fått stor uppmärksamhet i medierna, inte minst sedan Carl Bildt invigde den virtuella svenska ambassaden.
Humlab har en egen ö där studenter från museologiprogrammet har förlagt en del av sin utbildning. Nu ville man sända en direktsänd föreläsning från Humlab in till ön i Second Life. Det visade sig gå alldelens utmärkt. Jim skapade en stor skärm som svävade på himlen ön där deltagarna stod eller satt på stranden mellan vajande palmer. Via de inbyggda funktionerna i Second Life kunde vi projicera filmen på den virtuella skärmen.
Då här såg det ut:

Personligen är jag en mycket ovan besökare i virtuella världar. När jag under testsändningarna såg mig själv på en stor svävande skärm över sandstranden, där Avatarer (bl.a. jag själv i egenskap av min avatar Quintus Aristocrat) samlats nedanför den stora videoskärmen, infann sig en lätt förvirring hos mig. Vad kan detta innebära annat än att vi sakta men säkert migrerar till ett digitalt landskap där vi kan anta valfri form och träffas var som helst (genom att portera sig till rätt plats?!). Vilka implikationer får detta på utbildning? Kanske någon av våra läsare kan svara på detta?

P.S
När jag kom hem den dag vi sänt video till Second Life hade min dotter (9 år) skapat en avatar i den virtuella världen Blipville. Det är tydligen ett mycket populärt ställe att träffa sina kompisar på.