måndag 15 november 2010

Gärna IT, men först rejält prövande förhållningssätt!


Då jag håller föredrag kring IT, lärande och samhällsutveckling brukar jag ibland spela upp en dialog som utspelade sig på telefon 1956. Samtalet sker mellan kommunikationsministern i Sverige och Sveriges ambassadör i USA och innehåller en del där ambassadören får frågan om han tänker gå på några valmöten, då det är presidentval vid tidpunkten för telefonsamtalet. – Man ser dom på ”Television”, det är mycket roligare, svarar ambassadören varpå kommunikationsministern, med en gnutta avundsjuka i rösten, följer upp med att fråga om han tror att valrörelsen kommer att avgöras i ”Television”.

Jag väljer att ha med denna konversation som ett exempel på hur vi närmar oss ny teknik och från början lätt lägger en speciell betydelse, en slags egenvärde, i det nya fenomenet. Efter ett tag slutar vi se på själva tekniken, den blir i sig ointressant och det viktiga blir istället innehållet eller möjligtvis, om man som jag är intresserad av att forska kring IT och lärande, att studera och diskutera konsekvenserna av hur vi använder och förhåller oss till innehållet.

På liknande sett kan vi se hur IT har introducerats inom högre utbildning, där det har varit mycket fokus på att få in ”detta med IT” i undervisningen på olika sätt. Ett starkt skäl för detta har varit att vilja skapa större flexibilitet för studerande. En ökad användning av datorer och internet har skapat möjlighet för många att kunna studera då livspusslet fått många bitar att ta hänsyn till.

Idag är tillgången till IT generellt hög och vi är vana att använda den för att förenkla vår vardag på många olika sätt. Det som nu blir viktigt för oss som arbetar med undervisning inom högskolan blir att ta nästa steg när det gäller IT, att fokusera på hög kvalitet i utbildningen. Inspirerad av en konferens kring Course Redesign som jag var med på i våras blir en viktig utgångspunkt i mitt arbete att understryka vikten av att fokusera på ett prövande förhållningssätt parallellt med en hög användning av IT när det gäller att skapa så bra förutsättningar för lärande som möjligt. Det räcker inte med att kunna hantera enskilda lärplattformars olika verktyg, eller kunna moderera ett möte i Adobe Connect.

Man måste som lärare ha förståelse för dels hur utbildningens olika delar hänger ihop, dels ha kunskap om olika sätt att följa upp och utvärdera vilka effekter de förändringar man gör för att utveckla kursen har. Det gäller, för att förenkla saken, att fortsätta ha forskarhjärnan på i processen med kursutveckling. Detta skulle kunna bidra till att minska på den motsättning som ibland kan ses mellan forskning och undervisning, där prioritering av forskning oftast premieras högre på olika sätt.

Genom att använda samma prövande, akademiska förhållningssätt som används i den egna ämnestraditionen avdramatiseras undervisningsuppdraget. Att vara en bra lärare är varken något man föds till eller förutsätter djupa kunskaper i ämnet pedagogik. Samtidigt får undervisande personal får en ökad förmåga att utveckla bra utbildning utifrån den egna ämnes- och forskartraditionen. Detta betyder också bättre förutsättningar för en förstärkning vad gäller forskningsanknuten undervisning.

I arbetet med att utveckla undervisningen kommer en hög användning av IT vara helt avgörande för att skapa förutsättningar för denna utveckling. Genom att använda IT på olika sätt skapas dels förutsättningar för att underlätta studenternas lärande genom de olika verktygen/applikationerna i sig. Det finns simulationsprogram, visualiseringar, videofilmer och mycket annat som underlättar förståelsen för hur saker fungerar. Men kanske ännu viktigare är de IT-baserade lösningar som möjliggör en omfördelning av resurser inom kursen, t.ex. att förändra examinationsformen från en tentamen där läraren ska rätta alla inlämnade arbeten till en IT-stödd Peer-Reviewlösning där studenterna själva ger varandra feedback. Där kan läraren flytta den tid som frigörs till att ägna den i en annan del av kursen, t.ex. handledning. På så sätt skapas förutsättningar för att studenterna kan få ut mer av kursen, samtidigt som läraren inte får mer arbete.

I detta resonemang blir alltså det prövande förhållningssättet centralt, och IT är avgörande för att kunna höja kvaliteten.
Vi ska inte ha IT som utgångspunkt då vi utformar framtidens utbildningar, men vi får ingen utbildning för framtiden om vi inte använder IT.

fredag 8 oktober 2010

Utvärderingsväder

Jag är på utvärderingskonferens, The 9th European Evaluation Society International Conference http://http://www.ees2010prague.org/. Nästan 700 deltagare från hela världen och totalt 228 presentationer i olika format. Här möter jag många som arbetar med utvärderingar, de som ser sig som "utvärderare" eller de som utgör de stora inspiratörerna i fältet. Jennifer Greene, Peter Dahler Larsen, Frans Leeuw, Burt Perrin och Helen Simons för att nämna några.

Hur jag än bär mig åt missar jag ändå det mesta. Finns det något sätt att greppa helheten av ett sådant här jätteevenemang? Vilka är de övergripande signalerna? Kan man kanske metaläsa konferensen som en väderlekskarta och se hur utvärderingsvädret är just nu? Jag gör ett försök.

Av 228 presentationer handlar 80 (35%) om utvärdering av sektorspecifika policies och program som regional utveckling, sociala program, arbetsmarknadsprogram och hälsosinsatser. Näst största spår, 68 presentationer (30%) handlar om delaktighet och "empowerment". Resterande utrymme består av presentationer av utvärderingar i "developing and transition economies" (12%), med metodinriktning (12%, etik, guidelines, kompetens) eller relationen utvärdering-politik (11%, där bla genusperspektiv ingår). Vanligt återkommande begrepp är: perspectives, capacity, impact, development och challanges. OK, vilket är då utvärderingsvädret just nu?

En intensiv ström av myndighetsstyrda och politiskt motiverade utvärderingsinsatser - new public management, kontroll och value for money. Men till det också en uppfriskande vind av insikt om utvärdering som ett hantverk eller "art" (inte "science" i meningen objektivitet, normativitet och rationalitet), vikten av värdepluralism samt behovet av medborgares/utvärderades perspektiv och delaktighet. Vinden åtföljs av soliga stunder av metodreflektion/-kritik, vikten av att anpassa utvärderingar till sammanhang (tid, plats, kultur, kön och klass) och behovet av mer kunnande och erfarenhet hos många om utvärdering.

Nu är det bara att klä sig för detta väder och ge sig ut i utvärderingspraktiken.

Hälsningar från Prag
Mona

onsdag 7 juli 2010

Världskonferens i Barcelona

Förra veckan deltog fler än hälften av UPCs personal i en konferens arrangerad av The International Consortium for Educational Development (ICED). Konferensen återkommer vartannat år och denna gång var Spanien och Barcelona värd för tillställningen. UPC hade 7 bidrag anmälda: 5 presentationer, 1 workshop och 1 poster. På grund av ändringar i programmet fick en presentation strykas, men de övriga var väl besökta och genererade många intressanta diskussioner.

På en sådan här konferens, då det gemensamma samtalsämnet är högskolepedagogisk utveckling, blir det naturligt att utbyta erfarenheter och även jämföra sig med andra lärosäten och länder. Mitt intryck var att Sverige framstod som en väldigt framåt och tongivande aktör på den högskolepedagogiska arenan, en del av det vi gör här i Umeå är även unikt i landet. Hela 34 länder var representerade och Sverige hade flest deltagare. Kanske beror detta på att Barcelona i juni lät som en bra plats att hålla konferens på... eller för att vi i Sverige har mycket att bidra med och berätta om när det gäller dessa frågor.

Vart blåser de högskolepedagogiska vindarna ute i världen? Kvalitetssäkring av utbildningar, kurser och universitetslärare är ett hett samtalsämne även utanför Sveriges gränser, likaså framtiden för pedagogiska utvecklingsenheter och de nya roller dessa kan förväntas få. Jag lyssnade på några riktigt intressanta presentationer om akademiskt skrivande, utvärderingar av projekt, pågående studier av effekten av högskolepedagogisk fortbildning samt flera exempel på sätt att höja kvaliteten i kurser och utbildningar.

Konferensen blev en bra avslutning på vårens jobb och en mjukstart på semestern! Ha en skön sommar och på återseende i augusti!

måndag 31 maj 2010

Pedagogiska vandringar

För någon vecka sedan var jag med om ett, för mig, nytt sätt att lära. Carl Gustaf Spangenberg ”föreläste” för mig och ett antal andra kollegor om juridikens historia genom att ta oss med på en vandring i och omkring Uppsala domkyrka. Carl Gustaf, som är universitetslektor i juridik vid Uppsala universitet och bland annat undervisar om rättshistoria och allmän rättslära, ansluter med denna typ av vandringar till ett lärande som bland annat utövades av Linné.

Carl Gustaf var noga med att understryka att han inte var en guide till domkyrkan utan en lärare i juridik. Kyrkan, dess omgivning och delar, använder han för att kunna föra ett resonemang kring rättshistoria och för att visa studenterna på sammanhang och detaljer i densamma. I ett kursdokument från 2008 som jag hittade på nätet kring kursen Rättshistoria och rättslära skriver han ”Av en akademiskt utbildad jurist vid landets äldsta universitet krävs mer än tekniska kunskaper och färdigheter. En bra uppsalajurist kan också sätta in juridiken i ett större sammanhang – internationellt, historiskt, filosofiskt och politiskt.”

Vi vandrade runt i domkyrkan och stannade på olika platser där Carl Gustaf Spangenberg berättade vilka trådar i rättshistorien han drog i just där. Genom att låta studenterna inte bara lyssna till det han säger utan också se och känna på olika artefakter och miljöer stimuleras deras lärande. Vi kunde till exempel själva fysiskt känna kylan i baken när vi satt på samma stenbänkar som tidigare århundradens juriststudenter suttit på i kyrkan när de närvarat vid dåtidens juridikföreläsningar i ett av sidokapellen, något som Carl Gustaf också anknyter till.

Vid vandringarna ville Carl Gustaf inte att studenterna skulle göra anteckningar utan mer försöka att låta så många sinnen som möjligt vara öppna för intryck. Anteckna fick de göra vid de mer traditionella föreläsningarna och seminarierna som ingår i kurserna.

Jag frågade vad han tyckte att det här sättet att undervisa gav honom som lärare. Carl Gustaf svarade att framförallt måste man då och då få göra något annorlunda för att få variation i sitt lärarliv. Han tyckte också att omgivningarna (det är inte bara i domkyrkan han tar med studenterna på pedagogiska vandringar) inspirerade honom till att hitta nya infallsvinklar på undervisningen.

Jag blev mycket inspirerad av Carl Gustaf Spangenbergs sätt att tänka kring lärandet och hans pedagogiska vandringar och funderar som bäst på om det finns lämpliga miljöer i vår närhet som jag skulle kunna använda i liknande syften. Jag är också intresserad av att höra om någon annan har egna erfarenheter av denna typ av stöd för lärandet.

Sven B.

tisdag 25 maj 2010

Oljebältet på ytan eller havet?

Regeringens bedömning: Det bör inte längre i förordning ställas krav vid anställning av lektorer att han eller hon har genomgått en högskolepedagogisk utbildning eller på annat sätt ha förvärvat motsvarande kunskaper. (Prop. 2009/10:149, s 59)

Meningen ovan har orsakat en omfattande diskussion bland mina kollegor i landet som, liksom jag, jobbar med pedagogutveckling. Efter flera propositioner som påtalat vikten av att det högskolepedagogiska arbetet vid universiteten skall beaktas, stöttas och få ett värde har det tillkommit förordningstext som "tvingar" lärosätena till vissa insatser. Under några års tid har vi sett en formlig kompetensutvecklingsexplosion, en tillväxt av pedagogiska utvecklingsenheter vid universiteten och rejält uppstramade anställningsförfaranden. Frågan är vad som kommer att hända nu?

Kommer denna utveckling att utplånas med stöd av en diskurs som (liksom oljebältet i Mexikanska golfen) alltmer sprider föreställningen att forskning är det enda som räknas i akademin? Kan man forska så kan man undervisa. Och hur som helst är det bara forskning som ger status och pengar.

Jag tror inte alls på ett sådant scenario. Mina snart 15 år som pedagogutvecklare i en alltmer konkurrensutsatt högre utbildning ger helt andra avtryck. Jag ser framför mig en intensiv period av samtal och aktiva ställningstaganden på såväl enskilda lärosäten som inom ramen för SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund). Pedagogisk kompetensutveckling har blivit en viktig bas för att klara den komplexa högskoleundervisningen och pedagogisk utveckling har blivit en ständigt pågående del av en institutions eller ett utbildningsprograms vardag. Detta inte på grund av förordningstext eller pedagogiska utvecklingsenheter utan därför att såväl yttre som inre förändringar kräver det. Det är heller inte en utveckling unik för Sverige. Studier visar att pedagogiska utvecklingsenheter alltmer engageras i universitetens strategiska utveckling. Strategisk utveckling som fokuserar pedagogiska frågor.

Mina dagliga möten med engagerade, drivande och pedagogiskt intresserade lärare (havet?) övertygar mig om att det vi har framför oss är en spännande period av initiativ, strategiska satsningar (som vi redan nu är inblandade i) och kreativa beslut kring akademins fortsatta pedagogiska utveckling. Låt oss lägga ut länsar kring den oljiga forskningsdiskursen på ytan och engagera oss i ett djupdyk i havet av högskolepedagogiskt utvecklingsarbete och framsynta ambitioner.

Mona