Michael Wesch inledde konferensen ALT-C 2009 som i år har underrubriken ”in dreams begins responsiblility – choice, evidence, and change”. Michael Wesch blev känd med sin video ”The machine is Us/ing us” på Youtube. Han är kulturantropolog vid Kansas State University och forskar om hur media förändrar samhället och vår kultur. I sitt tal berörde han media och hur det inte bara ger oss nya möjligheter till kommunikation, utan också hur media ändrar sättet vi tänker om oss själva. De nya medierna (Youtube, Facebook m.m.) ger oss nya möjligheter och innebär att vi har nya verktyg för kommunikation till vårt förfogande. Verktyg som vi lär oss använda, men som sedan formar de som använder dem. Detta synsätt, att media medierar vårt tänkande, är bekant från teorier inom pedagogiken som kallas sociokulturellt lärande. Genom verktyg (både intellektuella och fysiska) så hanterar vi och uppfattar vår omvärld. När verktygen är nya måste vi lära oss att bemästra dem, men med tiden internaliserar vi verktygen och de bli integrerade med vårt tänkande.
En av de intressantaste sessioner var debattpanelen där Steve Wheeler, Graham Attwell, James Clay, och Nick Sharratt deltog. Namnet på sessionen var ”The VLE:s dead” (Virtual Learning Environment). Rubriken lockad många besökare, så rummet var fullsatt när panelen började. Debatten handlade om huruvida virtuella lärmiljöer var överflödiga eller till och med ett hinder för undervisning och lärande. Argumenten mot VLE framfördes av Steve och Graham och försvaret för VLE sköttes av James och Nick. De som var emot VLE var de som också argumenterade för dess ersättning: PLE (Personal Learning Environment). Argumenten handlade i stort om att VLE var stängda miljöer som ”låser in” både lärare och studenter i de strukturer som finns i systemen, i stället för att välja de bästa tillgängliga web 2.0-verktyg som erbjuds på nätet.
Försvararna hävdade att utbildning fortfarande sker i en kontext (universiteten med krav på tillförlitlighet, examina och offentlig myndighet o.s.v.) Många lärare är nya nätlärare och har inte kompetens eller tid att välja ”rätt” web 2.0 verktyg. Den populära bild av studenterna som ”digital natives” har dessutom fått sig en knäck. Försvararna hävdade att de inte alls är emot att studenter och lärare använder Facebook eller Twitter i sin undervisning, men att behovet av en trygg och stabil resurs som VLE kommer att behövas en lång tid framöver. Vill ni titta på debatten har ni en länk till videon här.
Argumenten i debatten är inte nya. De har kommit fram tidigare (VLE v.s PLE Fight Club) där de motsatta sidorna i princip lyfter liknande argument. Å ena sidan är VLE för stängda å andra sidan erbjuder de inte det stöd nya "nätlärare" behöver för sin undervisning.
Scott wilson (vilken myntade uttrycket PLE) satt i publiken. Han kom i mitt tycke med det mest intressanta uttalandet i den här debatten:
”- När jag myntade begreppet PLE, var det mer tänkt som en filosofisk utgångspunkt när det gäller resonemanget om lärande, än som en faktisk applikation”.
En liknande slutsats har EU-kommisionen kommit fram till. I rapporten ” On the way towards Personal Learning Environments: Seven crucial aspects”. I rapporten kommer fram till att argumenten för PLE än så länge mer är ett koncept eller en vision än färdiga applikationer.
För att återknyta till mitt resonemang utifrån sociokulturellt lärande där VLM eller PLE faktiskt är verktyg, förefaller det mig som om lärare i första hand behöver fundera över kursers mål, studenternas aktiviteter och kursens examination. Jag är av den övertygelsen att man kan utveckla en utmärkt kurs i ett VLE och en urusel kurs med hjälp av fria web 2.0 tjänster på nätet. Min gissning är att VLE kommer att fortsätta att utvecklas och bli allt mer öppna (se Sakai 3.0 eller Open Universitys ”Social Learn”) och att lärarna väljer att komplettera verktygsportföljen med lämpliga web 2.0 –tjänster utifrån pedagogiska avväganden.
När det gäller lärarnas behov av stöd för att få en möjlighet att utveckla en nätkurs med hög kvalitet, så lyssnade jag på en annan intressant talare: Diana Laurillard som talade om ” Evaluating learning designs through the formal representation of learning paterns”. Hon beskrev ett antal modeller för hur undervisande lärare kan få ett konkret stöd i utvärderingen av kursupplägg utifrån teoretiska pedagogiska modeller och de praktiska aktiviteter som förekommer kursen. Syftet med systemet är att utveckla, reflektera över och sprida pedagogiska ”lärande-mönster”. Dessa mönster innehåller lösningar på utbildningsproblem i en specifik kontext. Syftet att utveckla detta system är att låta systemet ge lärarna feedback på sitt kursupplägg. Jag tyckte att hennes presentation var mycket intressant, då modellerna hon presenterade var nya för mig. Jag hittade en intervju med henne här
/Jörgen (från ett soligt/regnigt Manchester)
3 kommentarer:
Det verkar verkligen vara en intressant konferens ni är på. Det finns mycket för oss att fundera vidare på när det gäller såväl nät-som pedagogiskt stöd till såväl studenter som lärare.
Ja, konferensen var mycket intressant och det tar tid att smälta allt vi tagit del av under den. En mycket intressant person att lyssna på var Martin Bean Open Universitys nye Vice-Chancellor (Vad blir det på svenska?). Han verkade vara en visionär person med insyn båda i den privata sektorn och den akademiska världen. Det ska bli spännande att följa hur han utvecklar projekt som t.e.x. Open universitys projekt "OpenLearn", där visionen är gratis utbildning för alla.
Spännande diskussion detta! Tack för rapporten.
Jag håller med att både VLE:s och PLE:s (för att använda dessa termer) kan användas på bra och mindre bra sätt. Det hindrar inte att de ramar som sätts upp innanför mer eller mindre "tvingande" VLE:s påverkar möjligheterna för lärande på ofta genomgripande sätt. På samma sätt som det traditionella fysiska klassrummet ger ramar med katederposition, studenter sittandes i rader etc. Och trots att sådana rum i åtminstone i någon grad tillåter omflyttning av möbler (i ring eller vad man nu vill) så lär det var en mycket liten del lärande på universitet som UMU där det faktiskt sker. Procenten är självklart mycket högre i det fåtal klassrum där man permanent har möblerat om/byggt på annat sätt. VLE:s grundkonfiguration spelar alltså stor roll. Och när man återskapar mönster från det traditionella klassrummet utan större pedagogiskt grundad diskussion - t.ex. den stängda dörren - så skapas ramar och mönster som inte är så lätta att bryta sig ur (speciellt inte om man som lärare i princip är hänvisad till *ett* sanktionerat verktyg). Däremot tycker jag att VLE:s kan fungera som en bra administrativ kärna (vilket ändå oftast är huvudfunktionen) som man sedan kan bygga vidare på. Då är det inte oviktigt hur verktyget "framas" och presenteras för lärare och andra nyttjare.
Patrik Svensson
Skicka en kommentar