Nordlet

Förra veckan besökte jag konferensen Nordlet, som i regi av Institutionen för Interaktiva medier och lärande (IML). Temat för konferensen var IKT, kompetens och hur det relaterar till utbildningssystem. Nordlet i sammarbete med iCoper var värdar för SC36. Bakom denna akronym döljer sig ett internationellt arbete för att standardisera infrastruktur för IT-system enligt ISO/IEC JTC1, vilket betyder att det är internationellt och att många människor är inblandade ☺

SC36 intresserar sig specifikt för frågor om lärande, utbildning och träning.
Jag hade ett intressant samtal med Bruce Peoples, ordförande i SC36. En tydlig vision är att vi med modeller ska kunna ta fram ”intelligenta” system som anpassar sig efter användaren (den lärande), så att val och sätt att sortera, organisera och leta kunskap registreras och kontinuerligt förfinas och sparas i användarens profil i ett gigantiskt nätverk (Internet, någon?). Bruce berättade om hur han som medlem av The Syndicate, världens äldsta guild, får uppdrag att testa nästa generation spel. Ett av de spel de för närvarande testar styrs av användarens tankar. En av de upptäckter som gjorts är att stress ”stör ut” signalen i hjärnan. Det här tycker han är intressant i en lärandesituation. Om den som lyssnar på information, tappar tråden eller inte förstår ett begrepp, så uppstår en störning som gör att informationen kan presenteras på ett annorlunda sätt eller att den lärande får en möjlighet att ställa en fråga.

Han hade i sin session väckt frågan om hur utbildning ska hinna med i den utveckling som sker inom kommunikation och data. Han inledde sin session med att visa filmen ”Did you know 3.0” Han hänvisade till Siemens begrepp connectivism och hur kommunikationsmönstret, ökade data (fakta) fullkomligt exploderar. Frågan han väckte var hur vi ska tänka om lärande när hälften av en teknikstudent har lärt sig under första året av sin utbildning är oaktuellt när studenten har nått sitt andra år i utbildningen (förstod ni det där?). Vilka kunskaper är hållbara och vilka verktyg behöver vi för att hantera både mängd och accelerationen av kunskaper.

Connectivism är en teori som ofta används på konferenser av det här slaget . Begreppet (teorin) har dock ifrågasatts (kritik, svar på kritiken). Oavsett om det ska anses vara en teori eller en metod, så försöker man nog att fånga in den förändring som sker när vi med teknikens hjälp kan kommunicera på nya sätt.

Ett tydligt mål för konferensen var att kunna beskriva de förutsättningar och processer som utmärker lärande. Begreppet kompetens var särskilt i fokus.
En av konferensdeltagarna ställde en intressant fråga:
”- Vem är lärandeobjektet (människan) i de modeller som tas fram? Finns det en enhetlig beskrivning som kan täcka in vad kompetens är (hos alla individer)? Frågan ställdes ur tillgänglighetsperspektiv; var finns utrymmet för det oförutsägbara i lärandet representerad i dessa flödesscheman?"

Då kommer nästa fråga; för vem är dessa modeller skapade? För programmerare av mjukvara? För myndigheter och beslutsfattare inom utbildningssektorn? För undervisande lärare?

Ett återkommande tema var att gränsen mellan formellt och informellt lärande håller på att suddas ut. Tyvärr uppfattade jag inga konkreta exempel på hur det kan se ut. Även om man är fri att delta i en ”Öppen utbildning”, så antar jag att de flesta vill ha ut någon sorts formellt erkännande för utbildningen? Kan det vara så att man blandar ihop utbildning och lärande? Att lära oss gör vi från att vi börjar krypa. Att lära oss har vi alltid gjort både i formella och informella sammanhang. Det är inget nytt.

Med andra ord hade jag många frågor när jag gick i från konferensen. Använd kommentarsfältet för att upplysa mig.