Nätverket för IT i högre utbildning

Nätverket IT i högre utbildning (ITHU) hade i början av veckan ett internat i Uppsala. Uppsala Learning Lab var arrangörer för internatet (tack för det!). Innehållet under dessa två dagar var både varierat och intressant.

Stefan Pålsson (Hyperfinder) gav en intressant och inspirerande introduktion till Creativ Commons som upphovsrättslig licensmodell. Han gav också en historisk tillbakablick för trenden att dela med sig av kursinnehåll och lärobjekt. Bl.a. nämnde han Youtube EDU, MIT Open Courseware, Academic Earth. En inspirerande artikel som kan ha påverkat många skrevs av Times Education. Titeln var "Get it out in the open!".

En annan intressant artikel som handlar om universitetens förändrade roll publicerades av The Wired Campus författad av Lev Gonick: "How technology Will Reshape Academic After The Crisis".

Stefan nämde Dela!, en webbplats för de som är intresserade av att dela med sig av sina tankar, frågor och ideér om utbildning (från förskola upp till universitet).
Han nämnde också webbplatsen lektion.se, vilket är mer inriktad mot grundskolan, där medlemmarna byggt upp ett lektionsarkiv.
Efter Stefans genomgång frågade någon i publiken "Men är vi lärare beredda att dela med oss?"
Intressant fråga eller hur?

En annan intressant presentation stod Jan Hagerlid vid Kungliga Biblioteket för. Han talade om Open Access (OA). Open Access är ett initiativ för fri tillgång till vetenskapligt material på Internet. Det gäller artiklar, avhandlingar och rapporter. Alla erbjuds fri tillgång till detta material; att läsa och att sprida, men med respekt för upphovsrättslagen.
Idag har OA stöd ifrån sjunde ramprogrammet, Vetenskapsrådet (sedan förra veckan) och European University Association.
För mer info, se Kungliga bibliotekets site www.openaccess.se

Det finns en koppling mellan Open Access och Open Educational Resources (OER). Här hittar ni en slutrapport om Digitala lärresurser i lärosätenas öppna arkiv. Rapporten är ett samarbete mellan bibliotekarier från Kungliga biblioteket, Göteborgs universitet,Malmö högskola, högskolan i Borås, Stockholms universitet, Uppsala universitet samt Metamatrix AB.

Vi lyssnade till SULF:s jurist Carl Falck som talade om upphovsrätt och lärarundantaget. Efter det så talade Fredrik Andersson från SUHF om arbetsgivarnas ståndpunkt i frågan. Inga direkta nyheter på någon front.

En intressant frågeställning dök upp i mitt och kanske andras huvud. Hur förhåller sig Creative Commons till å ena sidan lärarens upphovsrätt och å andra sidan arbetsgivarens önskan om spridning och tillgänglighet av lärmaterial? Kan det vara en lösning som gör alla nöjda? Läraren har ju i tjänsten fått betalt för sitt arbete. Genom Creative Commons görs materialet tillgängligt för allmänheten (vilket i sig skulle passa bra ur Scholarship-tanken, där publicering och spridning av erfarenheter från undervisningen ingår som en viktig del). Creative Commons ger dessutom möjlighet att definiera vilka förutsättningar som ska gälla för spridning och eventuell omarbetning av material.

Jonny Widén som ansvarar för e-möten höll i en kort session om Adobe Connect. Han ville veta hur vi upplevt systemet. Det blev en hel del frågor och åsikter om det nya systemet för e-möten. Några var oroade över hur prismodellen skulle se ut. Andra hade frågor om behörigheter och vilka regler som skulle gälla för systemet. Alla uppmanades att skriva åsikter i SUNETS forum för Adobe Connect. Har ni frågor eller åsikter så skriv ett inlägg i forumet!

Claes Asker från Karlstads universitet berättade att de höll på att ta fram en videolösning för deras universitet. Han presenterade en modell där man inte bara hade tänkt på inspelning och publicering utan också på metadata och sökbarhet. Han såg en nära koppling till Open Educational Resources (OER) och funderade dessutom om det fanns andra universitet som var intresserade av att delta i projektet. Är vi intresserade?

Till sist tänkte jag avsluta med att flagga för NU2010 som hålls i Stockholm den 13-15 oktober (nästa år).

/Jörgen

Kläder och pedagogik

I somras var den sudanesiska kvinnan Lubna al-Hussein på restaurang i Sudans huvudstad Khartoum. Polisen grep henne anklagad för att vara ”osedligt klädd”. Hon bar byxor. Enligt paragraf 152 i Sudans strafflag kan människor som klär sig ”osedligt” straffas till böter och upp till 40 piskrapp.

Lagen tillkom i början av 1990-talet efter islamisternas maktövertagande, med hänvisning till islam och landets traditioner. Lubna överklagade domen och fallet väckte stor uppmärksamhet utanför Sudan. Överklagandet ledde till att hon slapp spöstraffet men böterna på 500 sudanesiska pund, ca 1400 kronor, kvarstod. Lubna vägrade betala och för detta fängslades hon innan hennes vänner löste ut henne. Lubnas motivering att inte betala bötessumman var att det här var en sjuk och felaktig lag som står i skarp kontrast mot såväl islam som mot grundläggande mänskliga rättigheter.

I en demokrati vore det helt otänkbart att något liknande skulle kunna ske. Det finns dock undantag. I Frankrike har staten förbjudit muslimska flickor att bära sjal i skolan.

Frågan om studenternas eller elevernas klädsel har ställts på sin spets i Sverige sedan en kvinnlig elev i stockholmstrakten, som bär ansiktsslöja, s.k. nikab, kommit in på förskolelärarutbildningen. Stockholms stad som är huvudman för utbildningen har avrått den kvinnliga eleven från att fullfölja utbildningen med motiveringen att en sådan klädsel är olämplig för en förskolelärare. Stockholms universitet som har ställts inför en liknande situation har gjort en annan bedömning. Lärosätet tillåter kvinnor med ansiktsslöja att fullfölja sin utbildning med hänvisning till lagen om likabehandling av studenter och andra lagar mot diskriminering.

Jag har förståelse för båda huvudmännen; både för Stockholms stad som menar att en sådan klädsel är ytterst olämplig för en förskolelärare och Stockholms universitet som med hänvisning till lagstiftningen mot diskriminering inte vill säga nej till kvinnorna.

De kvinnor som bär ansiktsslöja hänvisar sitt klädesval till islam. Problemet är bara att såväl det sudanesiska byxförbudet som ansiktsslöjan, nikab eller den heltäckande burkan saknar stöd i islam. I en majoritet av muslimska länder klär sig troende och praktiserande kvinnor i byxor utan att det uppfattas som osedligt. I en majoritet av muslimska länder bär kvinnor vare sig ansiktsslöja eller burka. Byxförbud för kvinnor, ansiktsslöja och burka är snarare olika uttryck för en patriarkal kulturtradition som förekommer i enstaka muslimska länder.

Nu ska frågan om den kvinnliga eleven i Stockholm avgöras av DO, Ombudsmannen mot diskriminering. Vi får väl se vad DO kommer fram till. En sak står dock klart och det är att varje individ borde vara fri att själv bestämma vad hon/han vill ha för kläder på sig. I en demokrati vore det otänkbart att staten skulle tala om för människor hur de ska vara klädda. Alla försök att tvinga människor att bära vissa klädesplagg har fått motsatt effekt. Utvecklingen i Iran och Turkiet är två illustrativa exempel. I Iran har staten under trettio år tvingat kvinnorna att bära sjal/slöja och i Turkiet har statsmakten i mer än nittio år förbjudit kvinnor att bära sjal. I båda länderna har klädestvånget fått motsatt effekt.

Även om staten ska låta bli att lägga sig i hur enskilda människor klär sig betyder det inte att ansiktsslöja, nikab, eller burka är lämpliga kläder i lärandemiljöer. Detta inte minst av pedagogiska skäl där ögonkontakt, ansiktsuttryck och kroppsspråk är viktiga medel i kommunikationen mellan lärare och studenter/elever.

/Mohammad Fazlhashemi

Nordlet

Förra veckan besökte jag konferensen Nordlet, som i regi av Institutionen för Interaktiva medier och lärande (IML). Temat för konferensen var IKT, kompetens och hur det relaterar till utbildningssystem. Nordlet i sammarbete med iCoper var värdar för SC36. Bakom denna akronym döljer sig ett internationellt arbete för att standardisera infrastruktur för IT-system enligt ISO/IEC JTC1, vilket betyder att det är internationellt och att många människor är inblandade ☺

SC36 intresserar sig specifikt för frågor om lärande, utbildning och träning.
Jag hade ett intressant samtal med Bruce Peoples, ordförande i SC36. En tydlig vision är att vi med modeller ska kunna ta fram ”intelligenta” system som anpassar sig efter användaren (den lärande), så att val och sätt att sortera, organisera och leta kunskap registreras och kontinuerligt förfinas och sparas i användarens profil i ett gigantiskt nätverk (Internet, någon?). Bruce berättade om hur han som medlem av The Syndicate, världens äldsta guild, får uppdrag att testa nästa generation spel. Ett av de spel de för närvarande testar styrs av användarens tankar. En av de upptäckter som gjorts är att stress ”stör ut” signalen i hjärnan. Det här tycker han är intressant i en lärandesituation. Om den som lyssnar på information, tappar tråden eller inte förstår ett begrepp, så uppstår en störning som gör att informationen kan presenteras på ett annorlunda sätt eller att den lärande får en möjlighet att ställa en fråga.

Han hade i sin session väckt frågan om hur utbildning ska hinna med i den utveckling som sker inom kommunikation och data. Han inledde sin session med att visa filmen ”Did you know 3.0” Han hänvisade till Siemens begrepp connectivism och hur kommunikationsmönstret, ökade data (fakta) fullkomligt exploderar. Frågan han väckte var hur vi ska tänka om lärande när hälften av en teknikstudent har lärt sig under första året av sin utbildning är oaktuellt när studenten har nått sitt andra år i utbildningen (förstod ni det där?). Vilka kunskaper är hållbara och vilka verktyg behöver vi för att hantera både mängd och accelerationen av kunskaper.

Connectivism är en teori som ofta används på konferenser av det här slaget . Begreppet (teorin) har dock ifrågasatts (kritik, svar på kritiken). Oavsett om det ska anses vara en teori eller en metod, så försöker man nog att fånga in den förändring som sker när vi med teknikens hjälp kan kommunicera på nya sätt.

Ett tydligt mål för konferensen var att kunna beskriva de förutsättningar och processer som utmärker lärande. Begreppet kompetens var särskilt i fokus.
En av konferensdeltagarna ställde en intressant fråga:
”- Vem är lärandeobjektet (människan) i de modeller som tas fram? Finns det en enhetlig beskrivning som kan täcka in vad kompetens är (hos alla individer)? Frågan ställdes ur tillgänglighetsperspektiv; var finns utrymmet för det oförutsägbara i lärandet representerad i dessa flödesscheman?"

Då kommer nästa fråga; för vem är dessa modeller skapade? För programmerare av mjukvara? För myndigheter och beslutsfattare inom utbildningssektorn? För undervisande lärare?

Ett återkommande tema var att gränsen mellan formellt och informellt lärande håller på att suddas ut. Tyvärr uppfattade jag inga konkreta exempel på hur det kan se ut. Även om man är fri att delta i en ”Öppen utbildning”, så antar jag att de flesta vill ha ut någon sorts formellt erkännande för utbildningen? Kan det vara så att man blandar ihop utbildning och lärande? Att lära oss gör vi från att vi börjar krypa. Att lära oss har vi alltid gjort både i formella och informella sammanhang. Det är inget nytt.

Med andra ord hade jag många frågor när jag gick i från konferensen. Använd kommentarsfältet för att upplysa mig.

Tankar om Twitter

En liten sidnot till konferensen ALT-C 2009 i Manchester. Det var under en av keynoten som jag upptäckte Twitter. Naturligtvis har jag som technofreak redan tidigare skapat mig ett Twitter-konto. Men efter att ha följt några kompisar och sett hur andra har följt diverse kändisar har jag ändå inte riktigt förstått poängen med Twitter.

Under den här konferensen blev jag varse att det på gick en parallell diskussion på nätet om och samtidigt som en av keynoten hölls. Överallt i publiken satt människor med uppfällda bärbara datorer. Det första intrycket var att folk bara surfade, kollad mailen o.s.v. Men Hans-Erik (en kollega på UPC) gjorde mig uppmärksam på att det fördes en parallell diskussion om keynoten i realtid, där deltagarna var åhörarna i salen (även de som tittade på videosändningen på nätet). Genom att skriva in "#altc2009" i Twitter fick jag plötsligt se hur människor kommenterade föreläsaren som stod framme på podiet. Kommentarerna spände från felstavningar i Power pointen till reflektioner över vad som sades och vilka implikationer det kunde ha.

Det här var helt nytt för mig och gav mig en bild av den framtida föreläsningssalen. Där framme står någon och gör en presentation eller föreläsning samtidigt som åhörarna för en ljudlös diskussion om det som sägs, kommenterar, skickar länkar (källgranskning) och reflekterar (nya aspekter av vad som sägs?). Plötsligt är deltagarna inte individuella lyssnare, utan ett kollektiv som reflekterar och diskuterar vad som sägs framme i rummet. Allt i realtid.
Vad kommer det att innebära för lärandet, studenterna och lärarna? Några tankar där ute?

/Jörgen

ALT-C 2009 ”The VLE:s dead”

Michael Wesch inledde konferensen ALT-C 2009 som i år har underrubriken ”in dreams begins responsiblility – choice, evidence, and change”. Michael Wesch blev känd med sin video ”The machine is Us/ing us” på Youtube. Han är kulturantropolog vid Kansas State University och forskar om hur media förändrar samhället och vår kultur. I sitt tal berörde han media och hur det inte bara ger oss nya möjligheter till kommunikation, utan också hur media ändrar sättet vi tänker om oss själva. De nya medierna (Youtube, Facebook m.m.) ger oss nya möjligheter och innebär att vi har nya verktyg för kommunikation till vårt förfogande. Verktyg som vi lär oss använda, men som sedan formar de som använder dem. Detta synsätt, att media medierar vårt tänkande, är bekant från teorier inom pedagogiken som kallas sociokulturellt lärande. Genom verktyg (både intellektuella och fysiska) så hanterar vi och uppfattar vår omvärld. När verktygen är nya måste vi lära oss att bemästra dem, men med tiden internaliserar vi verktygen och de bli integrerade med vårt tänkande.

En av de intressantaste sessioner var debattpanelen där Steve Wheeler, Graham Attwell, James Clay, och Nick Sharratt deltog. Namnet på sessionen var ”The VLE:s dead” (Virtual Learning Environment). Rubriken lockad många besökare, så rummet var fullsatt när panelen började. Debatten handlade om huruvida virtuella lärmiljöer var överflödiga eller till och med ett hinder för undervisning och lärande. Argumenten mot VLE framfördes av Steve och Graham och försvaret för VLE sköttes av James och Nick. De som var emot VLE var de som också argumenterade för dess ersättning: PLE (Personal Learning Environment). Argumenten handlade i stort om att VLE var stängda miljöer som ”låser in” både lärare och studenter i de strukturer som finns i systemen, i stället för att välja de bästa tillgängliga web 2.0-verktyg som erbjuds på nätet.
Försvararna hävdade att utbildning fortfarande sker i en kontext (universiteten med krav på tillförlitlighet, examina och offentlig myndighet o.s.v.) Många lärare är nya nätlärare och har inte kompetens eller tid att välja ”rätt” web 2.0 verktyg. Den populära bild av studenterna som ”digital natives” har dessutom fått sig en knäck. Försvararna hävdade att de inte alls är emot att studenter och lärare använder Facebook eller Twitter i sin undervisning, men att behovet av en trygg och stabil resurs som VLE kommer att behövas en lång tid framöver. Vill ni titta på debatten har ni en länk till videon här.

Argumenten i debatten är inte nya. De har kommit fram tidigare (VLE v.s PLE Fight Club) där de motsatta sidorna i princip lyfter liknande argument. Å ena sidan är VLE för stängda å andra sidan erbjuder de inte det stöd nya "nätlärare" behöver för sin undervisning.
Scott wilson (vilken myntade uttrycket PLE) satt i publiken. Han kom i mitt tycke med det mest intressanta uttalandet i den här debatten:
”- När jag myntade begreppet PLE, var det mer tänkt som en filosofisk utgångspunkt när det gäller resonemanget om lärande, än som en faktisk applikation”.
En liknande slutsats har EU-kommisionen kommit fram till. I rapporten ” On the way towards Personal Learning Environments: Seven crucial aspects”. I rapporten kommer fram till att argumenten för PLE än så länge mer är ett koncept eller en vision än färdiga applikationer.

För att återknyta till mitt resonemang utifrån sociokulturellt lärande där VLM eller PLE faktiskt är verktyg, förefaller det mig som om lärare i första hand behöver fundera över kursers mål, studenternas aktiviteter och kursens examination. Jag är av den övertygelsen att man kan utveckla en utmärkt kurs i ett VLE och en urusel kurs med hjälp av fria web 2.0 tjänster på nätet. Min gissning är att VLE kommer att fortsätta att utvecklas och bli allt mer öppna (se Sakai 3.0 eller Open Universitys ”Social Learn”) och att lärarna väljer att komplettera verktygsportföljen med lämpliga web 2.0 –tjänster utifrån pedagogiska avväganden.

När det gäller lärarnas behov av stöd för att få en möjlighet att utveckla en nätkurs med hög kvalitet, så lyssnade jag på en annan intressant talare: Diana Laurillard som talade om ” Evaluating learning designs through the formal representation of learning paterns”. Hon beskrev ett antal modeller för hur undervisande lärare kan få ett konkret stöd i utvärderingen av kursupplägg utifrån teoretiska pedagogiska modeller och de praktiska aktiviteter som förekommer kursen. Syftet med systemet är att utveckla, reflektera över och sprida pedagogiska ”lärande-mönster”. Dessa mönster innehåller lösningar på utbildningsproblem i en specifik kontext. Syftet att utveckla detta system är att låta systemet ge lärarna feedback på sitt kursupplägg. Jag tyckte att hennes presentation var mycket intressant, då modellerna hon presenterade var nya för mig. Jag hittade en intervju med henne här

/Jörgen (från ett soligt/regnigt Manchester)